För femtiofjärde gången i rad har jag drömt samma dröm som jag drömt massvis med gånger de senaste veckorna. Och nej, jag har inte drömt att Johan varit otrogen, lämnat mig, eller hittat någon annan den här gången. Jag drömmer, stup i kvarten (vad är det ens för uttryck?) att jag är gravid och ska föda barn. Vad är grejjen med det? Jag drömmer alltid om själva förlossningen, och när jag vaknar har jag fett ont "down under", så att säga ;) Varför drömmer man som man gör? Okej en eller två gånger, men efter femtiofjärde gången börjar det bli LITE jobbigt!!

(random mage, viktigt att tala om så ni inte tror nått annat, hoho)


Jag har förövrigt två ilandsproblem idag. Det ena är att jag precis såg säsongsavslutningen av Pretty Little Liars och sitter här som ett frågetecken. "Jaha, vem är "A" nudå? Och om dom mördade Alison, men inte är A, varför är då A så sur? Är Alison död? Har hon en tvilling, lever hon?" Ungefär sådär låter det i mitt huvud nu! Jag hatar säsongsavslutningar. Jag får trösta mig med att Desperate, Greys, 90210 och Criminal Minds kommer tillbaka snart ♥

Mitt andra i-landsproblem är att min mellanslagsknapp har börjat strejka. Det syns kanske inte i detta inlägg, men det beror enbart på att jag slår på knappen så hårt att jag nästan får blåmärken på tummen. Det har tagit mig 3 minuter längre att skriva det här inlägget nu, än vad det skulle göra om jag hade en fungerande mellanslagsknapp (vilket långt och jobbigt ord).

Har ni någon Onepiece? Om inte så borde ni skaffa. Dom är ju tamigtusan hur sköna som helst. Jag har ingen egen, än, så jag lånar min pojkväns onepiece när han är borta i Stockholm och jobbar ;) Den är lite stor, men det är bara skönt, kan jag tycka! Jag vet att människor runt om i Sverige har rätt hårda och bestämda uppfattningar när det gäller dessa onepiece-fenomen! Bland annat att man inte får gå utanför dörren med dom, att dom är skitfula och att man ser ut som en stoor bebis i dem! Well, jag håller mig innanför hemmets väggar just nu, och jag ska inte gå utanför dörren mer idag, det kan jag lova er.

Jag mår nämligen inte så bra. Jag höll på att svimma idag, när jag lagade mat. Det jobbiga var att jag hade mat på spisen, och jag försökte ta mig upp, men jag orkade inte, så den blev bränd! Jag som hade gjort egna köttfärsbiffar med färska rödbetor i. Jättekul att få slänga det sen. Men men! Jag lever iallafall. Nu ska jag fortsätta mysa i min onepiece, och längta lite mer efter Johan, som kommer hem om två dagar. ♥

Jag & MIN (mouhaha) onepiece

Johan är en sån där person som somnar jättefort. Pratar man med han under tiden så kan han säga de konstigaste saker. Som i förrgår, då sa jag till honom att "jag älskar dig så mycket, jag är helt såld på dig, du förstår inte". Han svarar med; "Jaha, och vad hände sen?" Haha. Då hade han somnat redan, men ville inte riktigt erkänna det. Den gången han frågade mig om jag ville bo i ett slott och om man kunde parkera utanför systembolaget, då skrattade jag så tårarna rann, men Johan, han bara sov vidare.

Däremot så frågade han mig en riktig fråga i vaket tillstånd igår. Han frågade mig vilken den bästa julklapp jag fått var. Jag sa att det nog var biljetter till spicegirls och backstreetboys-konsert (fick båda samtidigt i en tavelram) eller när mamma betalade min resa till egypten nån vecka innan jul när jag var 18. Jag frågade Johan samma sak och han svarade; "Det var när jag fick bushinken". Jag fattade ingenting först, men sen!! Åh, ni kommer väl ihåg bushinken? Den spottade ur bollar ur sin mun och man skulle lyckas få alla sina bollar i sin färg att stanna kvar i burken samtidigt. Man plockade upp bollarna med en spade, och slängde tillbaka dom i hinken. Om alla bollar låg i hinken skulle man dra i handtaget ovanför hinken så den stannade, och då vann man! Jag hade en bushink, hade ni?

Här sitter jag, trött som ett as. Varje söndag är man trött. Varje söndag säger man att nästa söndag ska jag vara pigg. Haha, så fel man kan ha. Varje lördag är man ute på bus så man blir trött på söndagen ;p wellwell, den här söndagen har iallafall börjat med myyys. Vi har kikat på film. Och nu blir det fotboll. Ungefär så kommer våran söndag att se ut :) Hur har ni det idag?

Ni MÅSTE titta på det här urgulliga klippet på min systerson Arvid. Han kan vara den sötaste bebisen som finns (delad förstaplats med Texas). Dom där ögonen och det där supercharmiga leendet, åååh, jag smälter ♥ Han är född den 3 april, så han är snart 5 månader gammal. Tiden går så fort, alldeles för fort. Snart är han tonåring och hatar när hans dryga moster tjatar, överbeskyddar och gooosar med honom.

Jag sa ju att jag skulle glömma att jag hade kameran med mig i onsdags. Sa jag inte det va? ;) Och det glömdes, till och från. Så det är ungefär dom här bilderna jag har att bjuda på. Och en film. En film där jag och Erika sjunger. Men jag vet inte om jag vågar visa den och jag vet heller inte om det är något ni vill eller borde få se ;P Det tåls att fundera på ett tag!! Nu ska jag åka till mormor.

Det här är INTE okej! Det är så sjukt att veta att det finns människor som tycker att det här är okej. Hur kan det här ens vara okej? En barnbok om bantning för barn i åldrarna 4 år (fyra jävla år??!) och uppåt? Tjejen är tjock och olycklig, bantar, blir bäst i fotbollslaget och populär i skolan.

Jag menar ju inte att det är BRA att ett barn är överviktigt, men, från början är det ju dock föräldarnas ansvar att se till att barnen får rätt mat, rätt motion och kan ha kul samtidigt. Man kan ju inte bara sätta en jävla bok framför näsan på en fyra år gammal tjej och säga "Läs den här så blir du smal sen" Jag blir så jävla förbannad! Jag vil knappt skaffa barn längre, för inte fan vill jag att dom ska växa upp i en värld med denna vikthets och med dessa skönhetsideal. Vi förstör ju barnen och deras syn på världen innan dom hinner växa upp och bilda en egen uppfattnig.

Noll uppdation här idag. Vilket fränt ord jag precis kom på. "Uppdation" Hm, finns det ett sånt ord? Näää.. Uppdatering. Uppdation låter mycket roligare ;) Det ska nog jag böörja med tror jag. Idag då? Inte gjort många knop. Har kikat ikapp de avsnitt jag missat på Pretty Little Liars. Runnit (haha så kan man inte heller säga) en vända på stan också. Ränt runt? Säger man så? Runnit låter ju mycket bättre. Gud vad många smarta ord jag kommer på bara sådär. Jag borde komma på flera. Förövrigt säger jag alltid vässpennare.

Ska uppdationera (ett till bra ord) er mer imorgon. Ikväll ska jag leka med Erika. Om jag kommer ihåg att jag har kameran med mig (ja, jag skrev rätt, jag kommer alltid ihåg att ta med den, men väl på plats så glömmer jag att jag kommit ihåg att ta den med, därav noll bilder) så kommer jag säkert att bjuda på bilder imorgon. Under tiden vill jag bjuda er på en annan fin bild, som får mitt hjärta att smälta (tänkte skriva svälta, haha). Det är en nytagen bild på min lilla ögonsten Arvid (systerson, för er sega) Är han inte för söt? ♥

Jag hatar hur allting kan vända när man har ett sånt här instabilt psyke som jag har. Jag mådde hur bra som helst på förmiddagen idag, efter arbetsintervjun kändes allt jättebra. Det var verkligen en bra dag. Sen faller allt. Som ni vet så jobbar min pojkvän i Stockholm och är därför borta från 04,30 på måndagar till eftermiddagen/kvällen på torsdagar, och så är det varje vecka. Imorse väcktes jag dock utav ruskigt glädjande nyheter, då han sa att han och en till skulle få komma hem och jobba, och därför skulle dom komma hem senare ikväll. Åh, jag blev så glad över att veta att jag skulle få krama om honom hela natten ♥

För en liten stund sedan fick jag ett samtal. Det hade blivit något strul och han skulle inte få komma hem. Åh, jag blev så jäkla ledsen. Varför vet jag egentligen inte, jag är ju "van" (vänjer mig nog aldrig egentligen) att han är borta tills på torsdag. Bara det att jag verkligen hade ställt in mig på att få hem honom nu. Idag. Ikväll. Istället sitter jag här, själv, tillsammans med mitt instabila psyke och försöker komma på vad jag ska göra för att bli trött. När jag är ensam somnar jag nämligen sjukt sent. Somnade runt 04,00 imorse. Då kan ni räkna ut att det är 8 timmar kvar att spendera, ensam, med en hel massa tankar.

Jag håller min tummar så jäkla hårt att jag får det där jobbet. Familjen var verkligen urgullig och likaså den lilla pojken jag isåfall skulle jobba med. Jag vill få in lite rutin i vardagen och känna mig behövd någonstans. Just nu är jag bara sjukt obehövd, eller något. Jag är så jäkla känslig just nu att jag började STORBÖLA när en lite tjockare man på TV åkte ur frågeprogrammet "Vem vet mest". Galning, tänker ni. Ja, men han såg ju så ledsen ut, tänker jag.

det kryper små myror innanför mitt skinn. dom kittlar mig så till den milda grad att ett bubblande skratt växer fram inom mig för att sedan bryta ut utan en möjlighet att stoppa det. de små fjärilar som då och då tidigare kommit på besök har nu slagit sig till ro och bosatt sig inom mig för alltid. när jag allt som oftast har nära till tårar känns det skönt att veta att jag har något inom mig som i det svartaste mörker kan locka fram allt det ljusa, och hur ofta jag än upplever känsla av att inte ha kontroll så står jag stadigt på jorden när jag tänker på dig.

klyschor som "du är som fisken i vattnet" och "vi passar som handen i handsken" får mig inte längre att må illa utan lockar mig istället att finna fler. Du är som den biten i mitt pussel jag så länge letat efter, den lilla bit jag behövt för att få allting att bli rätt. ingenstans mår min hand så bra som i din och ingen annanstans vill jag vara än vid sin sida. jag förstår nu vad det innebär att känna att man vill göra allt för någon, samtidigt som jag förstår varför folk väljer att avstå från kärlek för att det är skrämmande att helt och fullt blotta sitt hjärta.

jag vill för alltid blotta mitt hjärta för dig, och jag vill att mina fjärilar ska kittla mig i många år till
ensam är stark, men tillsammans med dig är jag starkare än någonsin. jag har hittat min pusselbit ♥

... att tala om för er att den där blonda historien till hår jag hittar på varje år inte riktigt var min grej år 2011 heller. Jag förstår inte varför jag ska envisas med att skaffa ljust hår, när jag vet att jag i det ljusa ser ut som en fet, dränkt sommarkatt som varit instängd alldeles för länge. Nej, aldrig mer (haha, tror ni på den själva eller?)

Dock så kan jag tala om att min hårfärg just nu heter Chili Intense Dark-red, alltså, röd, och det ser betydligt MYCKET mörkare ut på dessa bilder. Det är lite ljusare i verkligheten, vill jag lova, men det är fortfarande mycket mörkare än det ljusa jag hade förra veckan ;) Så nu vet ni det. Imorgon ska jag på ännu en arbetsintervju (samma jobb som förut, bara ett steg till) och efter det mötet vet jag nog om jag får jobbet eller inte. Så ni kan väl än en gång hålla era fina tummar för mig?

Jag är rätt säker på att jag har de finaste bebisarna som finns i min omgivning. Ja, det är jag. I onsdags var jag barnvakt åt Johans systerson Texas. Therese (Johans syster) har verkligen fått världens goaste unge. Iallafall, i onsdags tog jag och Texas en promenad hem till min syster och min älskade lille Arvid. Min syster kan minsann vara minst lika lycklig hon, för hon har den söötaste lille pojken i världen. Att se dessa två pojkar tillsammans ger mig nästan en sockerchock, så söta dom är. Onsdagen var en väldigt bra och mysig dag.

Förresten, skulle ni kunna göra mig (eller egentligen min syster och hennes son) VÄRLDENS TJÄNST? Kan ni gå in på den här länken: http://sarasmatkasse.se/tavlingsbidrag-sofia-sikstrom-borlange-min-forsta-battur# och gilla bilden på Arvid i flytväst? Det tar 2 sekunder, och jag, Arvid och Sofia tackar ödmjukast för er röst ♥ Man kan förövrigt, om man vill, gilla bilden en gång om dagen, så ni får gärna göra det igen om ni inte har er något för er imorgon ;) Ni är alltid så duktiga på att hjälpa till :)

Jag kom precis hem från gymmet. Tänkte uppdatera er lite hur det går för mig. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv de senaste åren att "Nu får det fan vara nog, rör på dig din jävla latmask" eller "Nu ska jag fan sluta äta godis". Jag har sagt det så många gånger och svikit mig själv så många gånger att jag intalat mig att det inte går. Nu har jag dock ändrat mig. Sedan den 17 juli har jag ätit godis 3 ggr. Och då snackar vi inte  1 kg per gång. Nej, två av gångerna åt jag en sån där pytteliten marabou, ni vet dom minsta, på typ 50 gram, och den senaste gången åt jag lite lösgodis. Thats it. Och jag är faktiskt sjukt stolt över mig själv.

Jag har också försökt att börja äta lite mer regelbundet, börjat med frukost osv. Den här tjejen har nämligen inte ätit frukost sedan någon gång på gymnasiet, och då skämtar jag inte. Jag hatar frukost. Men, nu när jag väl har börjat så gillar jag faktiskt frukost, om jag inte behöver äta så jäkla mkt på morgonen, för det hatar jag.

Och så har jag börjat röra på mig. REGELBUNDET. Och jag tycker faktiskt att det är kul. Ni som inte tränar och vill träna, och funderar på att börja på gym. Om ni precis som jag tycker att det är ASTRÅKIGT, börja gå på jympa på Friskis & Svettis istället. Jag trivs som fisken i vattnet där därför att alla jympaledare är så sjukt medryckande att man inte kan göra annat än att ge gärnet.

Den här veckan har jag, hittills, tränat detta; På tisdagen gjorde jag två jympapass, ett medelpass och ett baspass. På onsdagen blev det först 5 kilometers barnvagnspromenad och sedan gick jag på ett medelpass på friskis, det var hur kul som helst, roligaste passet hittills. Idag har jag sprungit 5 km på gymmet. Jag ska förmodligen gå på ett pass på fredag också.

Mitt tips till er som tror att ni inte kan är helt enkelt att titta på mig, haha. Jag är så jävla lat och jag älskar godis, men jag har lyckats börja ta mig till träningsstället därför att jag faktiskt hittat något som jag tycker är kul, och jag har börjat undvika godiset därför att jag faktiskt börjat tro på mig själv, att jag kan. Sätt inte upp några regler där ni intalar er själv "Det här får jag inte göra eller äta". Sätt helt enkelt upp ett mål som lyder "Det här ska jag göra och äta för att må bra" Man blir så mycket lyckligare när man inser att man gör alla de här sakerna för att själv må bra, istället för att få känslan av att man svikit sig själv om man någon gång bryter mot en regel man själv satt upp. Det viktigaste är att vi mår bra, och att vi äter det vi äter i rätt mängd, eller hur? Sen spelar det inte så stor roll om du råkar äta lite choklad eller lite glass för mycket. Det enda du behöver göra åt det är att röra på dig lite extra, för att MÅ BRA.

Jag ser dig framför mig och jag har precis insett att det inte är du och jag längre. Dina läppar har format ord jag inte vill förstå. Mina öron vill inte ta emot de ljud som når dem därför att orden är så skrämmande hårda att jag faller handlöst bakåt. Utan att tveka sliter jag tag i närmsta ting och kastar iväg det. Ilskan inom mig är så omåttligt stor, men värst är ändå besvikelsen. Än en gång har jag insett att jag lurat mig själv att tro på kärleken. Jag har lurat mig själv att tro på att du faktiskt kommer att älska mig likt ingen annan. Jag har lurat mig själv att tro på dina falska ord, medans jag egentligen bara har varit en pusselbit i ett spel som för dig bara varit en lek.

På några få minuter raseras hela min värld och det enda jag kan tänka på är varför händer det alltid mig? Jag ville leva med dig, och jag sa det till dig samma dag. Jag älskade dig på ett sätt jag aldrig älskat förr och du sa att du älskade mig. När jag äntligen förstår de ord som du faktiskt precis har uttalat så blir jag bara stum "Jag har träffat någon annan", säger du. Och där går mitt hjärta i bitar.

Och där vaknar jag helt kallsvettig. Hela den här veckan har bestått av hemska drömmar där jag drömmar att jag förlorar den jag älskar. Johan har under de tre senaste nätterna berättat för mig att han träffat någon annan, att han varit otrogen, att han ska flytta utomlands, ja jag vet inte allt. Dessa drömmar får mig att vakna med hjärtat i halsgropen. Imorgon kommer han hem och jag får sova i hans famn igen.
Det brukar bli bättre med drömmandet då ♥

Jag såg en film igår om en otroligt stark tjej. Soul Surfer hette den. Baserad på en verklig händelse. Jag grät tårar av både glädje, smärta och sorg igår. Filmen i sig är ju kanske inte världens bästa om man bara tänker filmväg. Dock, när man börjar tänka på att allt detta faktiskt har hänt på riktigt så inser man verkligen hur vissa människor får kämpa, och hur bra dom gör det. Det är inte bara tjejen i filmen som får kämpa, hon åker till tsunamin och ska hjälpa människor i thailand, och en scen där där en liten pokje är inblandad gjorde mig glad och ledsen på samma gång. Det var bara så jäkla fint ♥

Jag tycker absolut att ni ska se denna. Bethany Hamilton, den riktiga, inte skådespelerskan i filmen, är själv med och gör alla surfscener ni ser Bethany i filmen göra. Jag tycker det är helt fantastiskt att hon inte bara orkar ta sig tillbaka till det vanliga livet, utan att hon dessutom orkar ta sig tillbaka till surfningen på det sätter hon gör. Jäklar vilken stark tjej.



"En talangfull ung surfare förlorar ena armen när hon attackeras av en haj.
Det här är berättelsen om hennes väg tillbaka."

Jag kikade in på Egoinas blogg idag, och hittade mig själv där!?! Gissa om jag blev paff? Jag hade helt glömt bort att jag lämnat in ett bidrag i "be twisted" tävlingen som hon denna vecka är med och avgör, i samarbete med Libresse! Hon skulle utav alla bidrag välja ut de historier hon tyckte bäst om! Man skulle berätta om något galet, roligt, konstigt eller jättetwistat man gjort, och 3 stycken skulle vinna fina priser! Och så vinner jag?! =D Jag kanske har lika tur (nej just ja, skicklighet) som min käre far?

Så, vad vinner jag då, tänker ni? Jo, jag vinner 10 stycken biobiljetter och en årsförbrukning av tamponger! Det sistnämnda, alltså, det där ordet "tamponger"? Det är så jäkla fult! Jag kan inte säga det! Än mindre kan jag säga det ordet man ska säga när man ska säga varför man ska använda sådana där.. Att man har, ja, nej, usch, jag kan inte ens skriva det. Jag säger fortfarande tjejvecka ;p



Och ja, det jag skriver om där har hänt. Jag har krockat med ett rådjur på cykel, och mitt upp i allt lyckats med konststycket att köra upp nyckeln så långt in i näsan att blodet fullkomligt sprutade ut! Det ni.. Vad är det konstigaste DU gjort?

Nu är arbetsintervjun avklarad. Det gick jättebra, tror jag. Jag hoppas det. Det verkade som om det gick jättebra, för han som jobbade på assistansföretaget och intervjuade mig sa att jag gett ett riktigt bra första intryck och att han skulle rekommendera mig till föräldrarna. Sen är det ju självklart så att föräldrarna väljer vem/vilka som blir assistent åt deras barn, men det känns så skönt att veta att jag ska få komma på ytterligare en intervju där även föräldrarna ska medverka. JAG VILL VERKLIGEN HA DET DÄR JOBBET.

Förresten, blodbilden här nere, haha.. Jag kan vara klantigaste människa. Hemma hos Johan är kylen överst och frysen underst, och ibland när jag ska öppna frysen öppnar jag kylen utan att tänka efter och glömmer helt bort att hela mitt feta huvud är i vägen. Detsamma gjorde jag idag.. Jag skulle öppna frysen, men jag sliter upp kylskåpsdörren utan att tänka efter, och eftersom jag böjt mig ner för att invänta frysens lucköppning blir jag måttligt förvånad när jag kommer på att det är kylskåpsdörren jag i all hast har slitit upp. Min näsa blev också förvånad, den fick ta smällen, och ut kom blooooodet.. ;)

Eftersom jag åkt tåg, väntat, varit på intervju, väntat, åkt tåg, väntat lite mer och åkt tåg igen sedan imorse så är jag rätt trött nu! Arbetsintervjun var i Gävle (ca 12 mil bort) men jobbet är i Falun (ca 2 mil bort) Vill man verkligen ha jobbet då får man åka tåg framochtillbaka, hit och dit ♥ Än en gång, håll alla tummar och tår för mig, schnäääälla?

Ligger här i soffan och myser med min karl ♥ Eller ja, jag myser så mycket det går med en karl som kikar på fotboll. Missförstå mig rätt, jag älskar fotboll, men jag vill bara se det lag jag hejar på. Jag kollar inte på vad som helst, såsom jag kan göra med handboll. Jag vill bara se Manchester United eller Svenska Landslaget. Appropå Man U så kanske jag, johan och några fler ska åka till England för att se Man U möta Man City. Jag hejar på Man U och Johan på City, förstår ni vilket problem? ;)

Igår var det fest som stod på schemat, det var riktigt skoj faktiskt. Idag har vi bara latat oss och myst. Vi hämtade mat vid MAX (det är okej en bakissöndag), och sen är det som sagt fotboll som varit dagens största grej. Jag har rakat benen också, sensation, haha. Jag är sjukt nervös inför min arbetsintervju imorgon, för jag vill VERKLIGEN ha det där jobbet. Jag tror det skulle passa mig perfekt.

Igår var det mys som stod på schemat, jäkligt skönt faktiskt. Jag och Johan (mest jag) lagade ungsrostade grönsaker, med kött till det. Det var göööööttans vill jag lova. Vi kikade på en film, Shelter, och efter det gick vi och la oss. Faktiskt jäkligt skönt att gå och lägga sig tidigt en fredag och vakna utvilad och ickebakis klockan 10,00 en lördag. Solen sken utanför fönstret dessutom, helt perfekt!

Idag ska Johan iväg och fiska, sen börjar premier leauge. Jag ska iväg till kupolen och inhandla ett par strumpbyxor (alltså, ärligt talat nu, hur många strumpbyxor köper man inte per år) Sen ska jag försöka få någon fason på håret, på färgen, på allt. Jag är velpotta-deluxe här hemma, det är en sak som är säker. Förresten, en sak till.. Ska på arbetsintervju på måndag, det var så länge sedan jag var på en sån, vilka frågor borde jag öva på extra mycket här hemma? Vill ju komma med så bra svar som möjligt ;)

Jag skrev ju häromdagen att jag skulle börja plugga, att ni skulle hålla tummarna för mig osv. Innan det skrev jag ett inlägg att jag minsann inte alls tänker ge upp (som jag skrev förut) utan att jag ska försöka fixa till min tillvaro.. Karma, karma karma.. Det måste vara så att man blir vad man tänker and so on, för idag ringde en man från ett företag där jag sökt jobb och bad mig att komma på intervju redan på måndag. Så, nu kan ni väl hålla tummarna för mig ännu en gång?

Förövrigt har jag en sjuuuuk träningsvärk sedan cirkelfysen i onsdags. Men jag är SÅÅÅ glad och stolt över mig själv att jag börjat träna regelbundet nu, och attt jag faktiskt slutat med det där godiset (åt dock tio bitar lösgodis igår) jag åt varenda dag förut. Det är ett enormt stort steg för mig, mina vänner. Det ska ni veta. Hur mår ni? Jag hoppas att ni mår bra ♥

Idag är jag glad. Gladare än på länge faktiskt, och det känns bra. Johan kommer hem snart, och det bidrar ju definitvt till att mina smilband drar på sig, men det är faktiskt inte bara det jag är glad för nu. Igår var jag på vägledningscentrum för att diskutera lite om skola, och det visar sig att det jag vill söka till på KOMVUX även börjar på vårterminer (jag trodde det bara började höstterminen) Så, om jag kommer in, vilket dom trodde att jag skulle göra, kommer jag att börja plugga redan i januari.

Då ska jag plugga vård & omsorg.Man väljer själv inriktning efter halva kursen, man får välja på; Äldrevård, sjukvård eller psykiatri. För mig blir det något av de två sista valen. Känns hur bra som helst och jag ser verkligen fram emot att börja plugga, så snälla, håll alla era tummar (och tår) på att jag kommer in, för jag vill verkligen. Vet inte vad jag annars ska göra!

Jag måste ju dela med mig utav de glada nyheterna här i bloggen också, och inte bara skriva om de negativa delarna av mitt liv, för det är inte så jag vill att ni ska mig, som en negativ person. För egentligen är jag ganska glad, iallafall så brukade jag vara.

Jag såg en film igår. Jaha, tänker ni, det var inget ovanligt när det gäller Sara. Där har ni rätt. Däremot så grät jag till en film igår. Det gör jag inte varje dag. Jag kan inte säga att filmen var en härlig film att se, för egentligen var den allt annat än härlig, men den visar verkligen hur lätt det är för vuxna människor att lura barn och ungdomar bara genom att visa lite kärlek. Den visar också hur lätt det är för barn och ungdomar att lita på andra, och hur den förmågan tas ifrån dom när en vuxen person sviker dem. Den visar också hur lätt en familj faller isär under tragiska händelser, hur det sunda förnuftet försvinner ut ur kroppen och hur det hämndlystna jaget tar över. Sist men inte minst så visar filmen att om man är tillräckligt stark kan allting lösa sig, om man bara vågar bryta ihop på vägen. Jag tycker verkligen att ni borde se filmen. Det är en viktig film om hur lätt det är att lura, förstöra, manipulera och förföra människor över internet.

Var rädda om er därute, alla ungdomar bakom dataskärmarna.

Filmen heter TRUST och har fått betyget 7,1 på IMDB


"Will och Lynn Cameron har alltid känt sig säkra i sitt hem. När deras 14-åriga dotter Annie träffar en ny vän på internet, den 16-åriga Charlie, tänkte inte Will och Lynn något speciellt. Men när Annie och Charlie bestämmer sig för att träffas, kommer de kommande 24 timmarna att förändra hela deras familj. Charlie är egentligen en 40 år seriepedofil och när Annies våldtäkt uppdagas blir Will besatt av att hitta den som gjort det. Samtidigt lämnas Lynn ensam att försöka hålla ihop familjen."

När man är arbetlös har man fler möten att gå på än om man har ett heltidsjobb (skämtåsido) Idag ska jag på möte, imorgon ska jag på möte, på torsdag ska jag på möte! Möte möte möte, hela tiden. Jag har ju inget bättre för mig om dagarna, så jag kan väl sitta i möte 24/7! Haha! Nej, men allvarligt, det är väl sånt som måste skötas, så det är bäst jag sköter mig, annars får jag en smäll på fingrarna ;)

Ikväll ska jag på dans-afro! Har ingen aning om hur det kommer gå, då jag aldrig har gått på det förut! Har någon utav er varit på det? Isåfall, hur är det? Först ska jag dock försöka handla lite, om mamma kanske kan hjälpa mig hem med matvarorna! Lite drygt att gå med en massa kassar, och cykeln har jag inte hämtat än (dumma Sara)

Förövrigt så ansökte jag som kontaktperson igår. Ett uppdrag som går ut på att hitta på roliga saker med någon med funktionsnedsättning, cirka 8-10 i månaden! Helt enkelt förgylla deras vardag lite grann. Man kan gå på bio, baka, åka iväg någonstans, shoppa, ja, hitta på vad som helst för att personen i fråga ska få komma ut lite grann! Man får inte mycket pengar i arvode (kallas inte lön) men det är en bra merit och jag tror att jag skulle må bra av att få någon annan att må bra. Dom försöker i möjligaste mån dessutom para ihop mig med någon i samma ålder, med liknande intressen osv! Det blir nog hur bra som helst!

Man ska fokusera på det som är bra. Det säger alla. Det är en ganska enkel sak att förstå, men en väldigt svår uppgift att följa. Det är så mycket lättare att låta smärtan ta över istället för att verkligen känna efter. Jag är rädd för att känna efter. Jag är rädd för att fokusera på allt som är bra eftersom jag ofta har förlorat det som varit mig kärt. Men jag antar, för att må bättre, så måste jag försöka fokusera på det som är bra. Även om jag just nu, i detta skede, inte kan fokusera på så mycket som är bra med mig själv, då jag saknar den självkänslan som behövs för att hitta något sånt, så kanske jag kan fokusera på det som är bra runt om? Jag måste försöka, för att orka.

Jag har en fantastiskt fin pojkvän. En pojkvän och en bästa vän i samma person, som ständigt ställer upp för mig, håller mig hårt när jag är ledsen och torkar mina tårar när jag inte längre orkar stoppa dom från att rinna. ♥

Jag har otroligt fina vänner, jag har en mamma med en fin sambo, pappa med en fin sambo, syster med en fin sambo, mormor, en morfar, farmor med en fin sambo, morbröder med fina sambos.. Sist men inte minst har jag en otroligt fin systerson som förgyller alla mina dagar.

Jag har ett hem. Jag har en fruktansvärt liten inkomst, men jag har en. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har en kropp som bär mig, fötter som tar mig framåt, ögon som låter mig se och öron som hjälper mig att lyssna. Jag har en mun som för min talan.

Och jag då? Vad kan jag? Även om jag just nu saknar förmågan att se mig på det sättet andra säger att jag ska se mig på, så har jag förmågan att skriva. Jag har förmågan att sätta ord på mina känslor och jag har insett att jag inte kan ge upp. Även om jag känt att jag bara vill ge upp så har jag vågat erkänna det för mig själv, och för andra, och på så sätt insett att det här med att ge upp, det är inte min grej. Min grej är att komma på fötter igen, och det ska jag göra. Så småningom..

Jag skrev ju igår om att jag skulle tipsa er om två filmer jag sett. Nu har jag dock ångrat mig. Men inte behöver ni bli ledsna för det, för jag tänkte tipsa er om 5 filmer istället. Bra deal, va? Filmerna jag pratar om är Maria Wern, svensk kriminal-film i stil med Beck och Irene Huss, och dom är riktigt bra tycker jag. Inte alls förutsägbara någonstans, man får ändra åsikt både 1 och 2 gånger innan man vet hur det ska sluta. Helt klart sevärda filmer. Dom 3 första filmerna gick som mini-serier på tv4, och de andra släpps direkt på dvd. Just nu finns det 5 filmer, men 2 stycken till kommer att släppas i augusti och september. Jag tycker ni ska se allihop!

Om ni vill se filmerna, se dem i denna ordning;
Maria Wern - Främmande fågel
Maria Wern - Stum sitter guden
Maria Wern - Alla de stillsamma döda
Maria Wern - Drömmar ur snö
Maria Wern - Må döda sova

Igår var det en allmänt seg dag. Jag tror vi gick upp runt 13:00, vi var ut i fredags och somnade sent (eller tidigt på morgonen). Sen kikade Johan på fotboll och jag kollade på The Voice USA (riktigt bra, se det ni med). Efter det så åkte vi och träffade fina mamma, som varit borta i FYRA JÄKLA VECKOR. Man kan ju inte bara åka ifrån sina döttrar sådär på det där viset? ;) Gör inte om det. mamma.

Vi åkte ut till Klingen igårkväll och fiskade lite med Johans kompis, men vi fick inte en endaste liten fisk. Jo, Björbo fick en, men den hoppade av kroken innan han lyckades få upp den i båten, så det räknas inte ;) Efter fisketuren så åkte vi hem och åt ost, kex & vindruvor, hur gööött som helst. Vi kikade på två filmer som jag tyckte var kalasbra, ska tipsa er om dom sen. Idag blir det att jobba på F&S och sedan är det dags för matchen som kommer få mig och Johan att varandra ;p

Här sitter jag, och lyssnar på Sam Tsui på spotify (rekommenderas) medans min fina Johan ligger halvt utslagen i soffan och bedriver otukt med kudden. Haha, neeehdå, han kikar på fussbaaall! Imorgon är det en viktig match som kommer sätta våra känslor för varandra på prov. Mitt united möter hans city. Manchester-derby. Vi vet ju alla hur matchen kommer att sluta, men Johan lever på hoppet in i det sista.

Igår var det lite fest här. Johan, jag, Erika, Oskar, Tobbe och Mackan var här innan vi gick till Klin. Vi spelade kort och sysslade med andra roliga grejer jag inte nämner här (haha, vad sjukt det där lät). Jag var lite orolig för att gå på krogen, och vet ni varför? För att jag har ny frisyr och hårfärg. Snacka om att man är töntig ibland. Kort hår och ljust hår är stooor skillnad från mörkt hår och långt hår.

Kommer ni ihåg filmen Lord of the flies (flugornas herre)? Jag såg den när jag var liten och jag älskade den, samtidigt som jag var rädd för den. Jag hade läst lite i boken innan, men jag gick direkt på filmen. Jag och Johan såg den häromdagen eftersom varken hade sett den eller hört talas om den (konstig kille, haha). Ni borde se den om ni inte sett den, en klassiker som man måååste se ;) Jag blir så ledsen när tjockisen dör. Oj, nu kanske jag avslöjade alldeles för mycket? Nehdå. Men ni kommer också spilla tårar när tjockisens liv tar slut :(

Förövrigt så har vi laddat hem Pippi Långstrump. Serien, med ett x antal avsnitt. Jag tyckte det var så konstigt när jag var liten att prussiluskan och tjuvarna såg ut att prata så konstigt när ljudet kom. Jag har inte fattat förrän IDAG varför det är så, haha. Goddag yxskaft. Tydligen samarbetade vi med tyskar när filmen spelades in, så tjuvarna och prussiluskan är från tyskland, så deras röster är alltså dubbade ;p haha! Läste också att prussiluskan brukade vara onykter på inspelningarna. Lite kuriosa sådär, för er som vill lära er något nytt idag ;) Nu ska jag gå och käka makaroner och korv, jag och Johan har varit i Dammsjön sedan tidigt imorse! Myspys! Hoppas att eran dag varit/blir bra :) PUSS ♥

Jag vet att ni är flera stycken som läser min blogg som tycker att jag "borde rycka upp mig" och söka till komvux och fixa till mitt liv. När ni säger det får ni det att låta så lätt. Tro mig, jag vill inget hellre än att få en ordning på allt detta. Jag har drömmar, jag har massa drömmar, men jag har gett upp hoppet. Någonstans under tiden har jag tappat mig själv och jag vet inte om jag kan hitta mig själv igen.Och det här är är det inte många som vet. Det jag tänker skriva nu. Jag väljer att skriva av mig här därför att jag hoppas att det kan hjälpa någon, eller att någon kan hjälpa mig. Säkerligen har någon utav er gått igenom samma sak, och jag tar gärna emot alla tips jag kan få.

När jag vaknar om morgnarna vill jag bara blunda och somna om igen. Jag vill än en gång förflyttas till den fantasivärld som bara finns i mina drömmar, därför att min tillvaro i vaket tillstånd känns som en mardröm. Jag försöker att vara glad, positiv, energigivande och trevlig mot alla jag träffar, men när jag är ensam så raseras allt. Den styrka, den kraft och den mur jag bygger upp när jag är på offentliga ställen den finns inte när jag är ensam. Därför att där behöver jag inte låtsas. Ensam gråter jag, jag gråter därför att jag mår så dåligt bara utav en enda enkel anledning: att jag är just jag.

När man varit med om mycket som barn så tär det på en, men jag tänker absolut inte skylla på det nu. Mitt val att hoppa av gymnasiet är det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Att ständigt få höra att jag inte kan få ett jobb därför att jag saknar utbildning, det är riktigt jobbigt. För någonstans, många månader sen tillbaka, så vet jag att jag har kompetens, men i detta nu känner jag mig enbart som en belastning för samhället. Jag vet inte vem jag är, och jag vet inte varför folk tycker om mig. Jag kan inte bidra med någonting. Jag har inga pengar, jag har inget jobb, jag har ingen utbildning och jag har ingen glädje att sprida därför att jag mår som jag mår. Jag gråter när jag ser mig själv i spegeln och jag anser att jag är fruktansvärt äcklig som låtit mig själv förfalla såhär.

Tro mig.. Jag vill ha ett jobb, och jag vill börja plugga. Men jag är livrädd. Jag är livrädd för att misslyckas igen, jag är livrädd för att inte räcka till då jag känner att jag inte är någonting värd. Och det här är något som bubblat inom mig i åratal, men det har blivit så pass mycket värre nu. Jag kan ärligt säga att det finns ingenting hos mig själv som jag tycker om. Inte mitt utseende, inte min personlighet, inte någonting. Jag försöker att vara glad, stark och tacksam, men jag orkar inte mer. Jag är helt förstörd och jag vet inte om jag någonsin kan bli hel.

Två bilder på min nya hårfärg och två bilder på den kille jag älskar mest av allt i hela världen.

Finaste lilla Arvid, snart 4 månader. Min älskade lilla systerson. Som jag tycker om dig, guldklimpen ♥

Jag är så mäkta trött på er. Herregud, jag förstår inte vad ni håller på med. S & J, ni kan väl sluta att läsa min blogg. Jag förstår inte vad ni gör här, när ni uppenbarligen retar livet ur er på mig.. Jag står för min åsikter. Jag skrev ALDRIG att det som hände i Norge inte är fruktansvärt, att det inte är fel, att det är fel att sörja eller så vidare. Jag skrev att jag inte kan sörja och förstå på det sättet som dom som bor där och förlorat sina anhöriga gör. Jag kan heller inte tycka att det ser så bra ut när människor på dagarna, med sina vänner, sitter och skämtar över alla döda norrmän, men på kvällarna, på facebook, skriver värmande, stöttande ord. Dubbelmoral, kallar jag det. Jag lider med alla dom som förlorat anhöriga. Men jag tycker det är tråkigt att vi ska visa vårt stöd på facebook och sen tro att vi gjort årets goda gärning. Jag hade isåfall, mycket hellre visat mitt stöd på något annat sätt. Men jag kan inte ge någon livet tillbaka och jag kan heller inte göra det som hänt ogjort. Jag har aldrig sagt att det är fel att sörja, det jag tycker är fel är att fel människor söker empati och tröst när dom egentligen inte bryr sig. Det äcklar mig att människor vill, för sin egen vinnings skull, få uppmärksamhet från en sådan hemsk  händelse.

Jag skriver detta till er för att jag vet att ni läser. Ni känner till mig, vi bor i samma stad. Herregud, vi har till och med varit vänner förut. Jag förstår inte varför ni väljer att hacka på mig. Varför ni skriver att jag skulle ha påstått att jag är en perfekt människa som är den mest omtänksamma i världen? Eller att ni påstår att jag målar upp en falsk bild utav mig själv här i bloggen, där jag påstår att jag är så jävla bra och så jävla snäll? Ni är 23 och 24 år gamla, har barn och beter er som ni gör. Skriver till mig, i min blogg, att jag ljuger, att jag är någon annan egentligen, osv. Hur i hela fridens namn vet ni det? Ni har valt att hata mig baserat på vad ANDRA människor har sagt om mig. Baserat på vad en jävla manipulerande ex-pojkvän har ljugit ihop. Du har aldrig valt att lyssna på min version. Jag mår uppriktigt sagt jävligt dåligt när ni håller på. Därför att jag vet vilka ni är. Därför att du och jag, S, var vänner förut och att det enda du kan göra nu är att skratta när du hör mitt namn. Utan att jag ens har gjort något. Jag kan heller inte tåla att vuxna människor går till sin chef och säger att "Jag säger upp mig om hon får jobb här". Om du påstår att jag är en falsk och äcklig tjej som målar upp en bild utav mig själv som inte finns, så kanske du borde se över dig själv lite grann också? Jag är inte guds bästa barn, och har aldrig påstått det heller.

Jag har ALDRIG sagt att jag ogillat er. Jag har aldrig påstått det. Jag flyttade till Skåne, sen kommer jag hem och du hatar helt plötsligt mig. Trots att vi varit på samma fester efter det, du har verkat trevlig och du har pratat med mig, så får jag höra att när jag går därifrån så snackar du bara skit. Är det att stå för sina åsikter, som du påstår att jag inte gör? Lägg ner detta nu. Jag har ingenting emot dig och din lilla följelsagare till vän. Jag står för min åsikter, och min enkla åsikt just nu är att jag aldrig uttryckt något som helst elakt emot dig. Och det vet du.

Jag mår faktiskt dåligt över hur du håller på. Jag påstår inte att du är elak hela tiden här i bloggen eller så, för det vet jag att du inte är. Men när jag hör vilka ord du säger om mig, så blir jag ledsen. För jag vet inte vad jag har gjort dig. Om du bara kunde förklara det, så kunde vi släppa det här sen. Om vi som vuxna människor kunde diskutera istället för att du ska skicka kommentarer i min blogg om hur hemsk jag är för att mina åsikter skiljer sig från dina. Kan du berätta?