Man ska fokusera på det som är bra. Det säger alla. Det är en ganska enkel sak att förstå, men en väldigt svår uppgift att följa. Det är så mycket lättare att låta smärtan ta över istället för att verkligen känna efter. Jag är rädd för att känna efter. Jag är rädd för att fokusera på allt som är bra eftersom jag ofta har förlorat det som varit mig kärt. Men jag antar, för att må bättre, så måste jag försöka fokusera på det som är bra. Även om jag just nu, i detta skede, inte kan fokusera på så mycket som är bra med mig själv, då jag saknar den självkänslan som behövs för att hitta något sånt, så kanske jag kan fokusera på det som är bra runt om? Jag måste försöka, för att orka.

Jag har en fantastiskt fin pojkvän. En pojkvän och en bästa vän i samma person, som ständigt ställer upp för mig, håller mig hårt när jag är ledsen och torkar mina tårar när jag inte längre orkar stoppa dom från att rinna. ♥

Jag har otroligt fina vänner, jag har en mamma med en fin sambo, pappa med en fin sambo, syster med en fin sambo, mormor, en morfar, farmor med en fin sambo, morbröder med fina sambos.. Sist men inte minst har jag en otroligt fin systerson som förgyller alla mina dagar.

Jag har ett hem. Jag har en fruktansvärt liten inkomst, men jag har en. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har en kropp som bär mig, fötter som tar mig framåt, ögon som låter mig se och öron som hjälper mig att lyssna. Jag har en mun som för min talan.

Och jag då? Vad kan jag? Även om jag just nu saknar förmågan att se mig på det sättet andra säger att jag ska se mig på, så har jag förmågan att skriva. Jag har förmågan att sätta ord på mina känslor och jag har insett att jag inte kan ge upp. Även om jag känt att jag bara vill ge upp så har jag vågat erkänna det för mig själv, och för andra, och på så sätt insett att det här med att ge upp, det är inte min grej. Min grej är att komma på fötter igen, och det ska jag göra. Så småningom..