Åh herregud, jag är så trött. I tisdags kväll somnade jag runt två, vaknade till och från hela tiden och vid åtta på morgonen igår kunde jag inte sova mer, så igår kväll var jag RIKTIGT trött. Igår somnade jag runt 23,30 och från och med klockan 02,00 har jag vaknat varenda jäkla timme, varit vaken i en kvart, somnat om 40 minuter för att sen vakna och vara vaken i en kvart. Vid tjugo över nio gav jag upp, det är omöjligt att få mer sömn. Och jag har inte ens ont i höfterna just nu, och bebbo där inne sparkar inte massvis, så det är inte det det beror på. Det är bara det att jag inte kan sova. Längtar tills Johan kommer hem senare idag, han brukar göra det lättare för mig att sova på nätterna. Det är väl för att jag slappnar av lite mer när han är hemma, min älskling ♥

Annars då? Jo då, annars är det bra (förutom att jag går och hoppas på att vattnet ska gå HELA tiden, haha). Igår var de flesta utav alla fina mammor i vår mammagrupp här. 7 mammor var vi, och nu är det bara två magar kvar, min och Therese. Fem små bebisar var med, och alla är så otroligt söta. 4 tjejer och en pojk, snacka om tjejtjusare ;) Det var hur som helst jättetrevligt att ha alla här, även fast de stackrarna fick kämpa upp med vagnarna i trappen.

Jag är totalt blåst i huvudet också. Johanna bad om mer kaffe igår, jag går och sätter en kopp i kaffemaskinen och går därifrån för att vänta på att den ska bli klar. I natt när jag gick upp och skulle dricka så såg jag den.. Då hade jag glömt att ge henne kaffet. Smart tjej. Och nu när jag åt frukost försökte jag ta en tugga på glaset i stället för smörgåsen. Och när jag skulle fylla på toalettpapper på toaletten så tog jag papperet ur skåpet och la in det i kylskåpet. Jag tror att jag lämnar hjärnan på huvudkudden varje morgon jag vaknar, för jag använder den då inte under dagen, jag har nog bara sågspån där inne för tillfället. Och lite ludd.

Nu ska jag snart kila iväg till kupolen med finaste Nathalie och lilla Nellie. Vi ska försöka hitta en klänning till mig som höggravida jag ska ha på bloggfesten på lördag. Hade SÅ gärna gått dit i onepiece och duntofflor, men njae, det känns ju kanske inte som världens bästa idé. Imorgon är det dags för besök hos barnmorskan igen. Ska bli intressant. Hoppas ni får en bra dag, och att ni är lite piggare, lite smartare och lite roligare än mig idag.

Saker jag stör mig på idag

,, att skådespelarna i Förhäxad är så SJUKT dåliga
,, att folk redan börjat tjata på mig om bebis kommer snart
,, att mina höfter gör så ont när jag sover att jag i princip inte sover
,, att drömmen om att jag födde barn i natt bara var just det, en dröm
,, att jag ska på bloggfest på lördag kväll och inte passar i något snyggt alls
,, att mina lår har blivit så jäkla sladdriga för att jag inte kunnat träna dem öht
,, att jag tillåter mig själv att störa mig på saker som jag inte borde störa mig på
,, att jag sitter och tittar på gamla bilder och inser att mitt face nu mer är melonliknande
,, att dom stängt av varmvattnet idag och "bara" meddelat via annonsbladet, måste duscha

Saker jag är glad över idag

,, att det bara är 17 dagar kvar till BF
,, att det kommit ett nytt avsnitt av 90210
,, att jag ändå är ganska frisk & kry, trots det onda
,, att jag har en sån snäll mamma som ställer upp för mig idag
,, att försäkringskassan förvånat och varit riktigt tillmötesgående
,, att det kommer massa mammor/bebisar/gravidmagar hit och fikar
,, att jag imorgon ska få träffa fina nathalie och hennes otroligt söta lilla dotter Nellie
,, att Johan kommer hem imorgon och är ledig ända fram tills onsdagmorgon nästa vecka
,, att jag faktiskt får vara sjukskriven så att jag inte behöver gå iväg med krämpor/sömnbrist

tar gärna tillbaka den där ↑ ansiktsformen sen, tack på förhand, herre där uppe

 

Har varit seg på att blogga i helgen, beror dels på att Johan varit hemma (vill ju umgås med honom såklart) men också för att jag haft mycket annat för mig. I söndags kväll åkte vi in till förlossningen i Falun då jag trodde att jag läckte fostervatten (Jag hade även ont i magen) Barnmorskan som tog hand om mig var urgullig och verkligen genomgo. Hon berättade att läkaren skulle komma in om en stund för ett ultraljud (utanpå magen). Jag kände mig lugn och väl bemött så jag var inte alls orolig vid det här laget, och ett ultraljud för att se att bebis i magen har det bra är ju toppen, tänkte jag, men det fortsatte inte riktigt lika bra som det börjat..

In kommer läkaren. En man i kanske 40 årsåldern. Han sa inte mycket. Presenterade sig, klämde på magen och sa sedan "Nu kan du ta av dig byxorna". Bara sådär, jag fattade ingenting. Vadå byxorna? Det skulle tydligen göras ett vaginalt ultraljud, och det berättade barnmorskan, läkaren sa ingenting. Jaha, jag fick väl ta av mig dem då och lägga mig där. Kände mig riktigt illa till mods. Sen helt plötsligt har jag det där jäkla skohornet (ni som varit i samma sits vet vad jag menar) mellan benen, och han säger inte ens någonting!? Jaha, efter 2 sekunder var han klar, jag skojar inte, så fort gick det, varpå han säger; "Det är inget fostervatten". Sen slängde han av sig förklädet i soporna och gick ut. Bara sådär. Han sa inget mer, jag hann inte fråga något, ingenting. När jag tagit på mig byxorna brast jag i tårar och satt bara och grät. Inte för att jag var orolig, utan för att jag kände mig så jäkla förnedrad.

Som tur var hade jag den snälla barnmorskan där hela tiden. Hon gick ut en stund så jag fick gråta i fred, sen kom hon tillbaka in till mig och Johan. Jag berättade att jag tyckte han var otrevlig, och hon sa att han är väldigt stressad men att det inte är någon ursäkt. Hon berättade också att han var klinikchef och att han inte brukar jobba jour sådär. Tur som fan, tänkte jag, tycker synd om dem som behöver stå ut med honom. I en sån där obekväm situation borde man kanske vara lite tillmötesgående och snäll? Det är ju inte med glädje man tar emot nyheten att man ska ha en okänd man mellan benen.. Jävla idiot!

Nu är det över i alla fall, nu vet vi att det inte var något fostervatten, vi vet att lillan där inne ligger och plaskar på i en perfekt mängd vatten och vi vet att hon mår bra. Jag skulle göra om det tusen gånger för att veta att hon mår bra, men jag ber till gud att jag slipper se den där läkaren under min förlossning.

Det var ett tag sedan jag skrev något i den här kategorin, Pappa vinner, fast det betyder inte att pappsen slutat vinna, det betyder att jag har haft annat för mig ;) Min pappa är verkligen GALEN när det kommer till att vinna, det senaste han vann som jag turligt nog fick ta del av var en ipod, och den klarar jag mig knappt utan. Nu har han vunnit presentkort på Max & Mia (klicka på namnen för länk) och jag har nu setat (ja, så heter det, inte suttit, men säger väl legat, inte luggit? just det) och valt ut något fint till vår skrutta i magen. Sofia, min syster, ska få välja ut något fint till hennes son Arvid också.

Det är så kul att kika på babykläder. Johan ringde precis och frågade "Vad gör du?" varpå jag svarade "Beställer kläder" Hans svar? "Nej det gör du INTE". Hahaha, tycker han att det räcker med barnkläder? ;) När jag berättade att det var gratis och att pappa vunnit så blev han lugn igen. Vi har rensat och tvättat alla kläder vi har och lagt i lillans byrå, och när vi gjorde det märkte vi att vi inte alls hade mycket i storlek 50, så jag beställde lite storlek 50 kläder nu. Och ja, jag vet att risken finns att hon inte kan ha storlek 50 om hon skulle va en jättebebis, men risken finns också att hon är för stor för storlek 50, så det känns bra att ha lite kläder hemma.

 

Hur lång tror ni att hon kommer vara, och vad tror ni vikten ligger på?

`Heter det old cluuuus eller all incluus?´ Haha, kan ni gissa vad jag tittar på? Morgan & Ola-Conny och deras turer ute i världen. Deras engelska alltså, vad ska man säga? Jag vet inte om jag tycker om programmet eller inte, jag gillar ju egentligen inte reseprogram, sen känns det som om halva Sverige sitter och hånar dom för att dom kanske inte riktigt är som alla andra... Men men, nog om detta.. :) Har varit lite off i helgen, dels för att det varit påsk och dels för att jag inte orkat. Är så trött jämt, jag sover så dåligt om nätterna, bara snurrar runt och får ont i höfterna, har jag inte ont i höfterna så blir jag kissnödig varfjärde kvart.. Funny honey. (fina Sara skrev orden i rubriken till mig i en kommentar, haha, tyckte det stämde in bra på mig, ska köra med den från och med nu)

Mouhahaha, det lönar sig att bli arg! Inlägget jag skrev igår, om att allt tar sån jäkla tid (vilket det faktiskt har gjort så jag har ju rätt att vara lite arg) måste ha skickats till Falun och läkarna där, för typ 5 minuter efter att jag uppdaterat inlägget så ringer det från röntgenavdelningen i Falun. En kvinna säger "Hej Sara, vi har fått höra att du behöver göra en MR så snabbt som möjligt, kan du komma imorgon klockan 12?" JAAAAA, det kan jag. Så, om 1 timme och 40 minuter så ska jag ligga i en sån där tub. Usch, jag tycker verkligen inte om det, har ju gjort ett par tre stycken förut. Men en sak, om det är någon sjuksyrra som läser min blogg (kajsa, carro, jag tänker på er, hahaha) Är det inte farligt att göra en magnetröntgen när man är gravid? Det trodde jag. Det där skrämmer mig lite. Sen är jag orolig inför hur resultatet ska bli. Tänk om dom säger att den blivit mycket större? Uscha mig, hemska tanke. Och frågan är hur jag ska kunna ligga på rygg ett längre tag? Jag som börjar må illa bara efter några minuter? Good luck to me, får ligga i den där tuben å spy, för still ska man ju ligga

Det är en sorgens dag idag, förövrigt. Igår sändes det absolut sista avsnittet NÅGONSIN av One Tree Hill (det sändes alltså i USA). Idag kan man se det här i Sverige, och jag är lite velig. Jag kan inte se det. Det är liksom sista någonsin. Jag har sett serien i ungefär 8 år. Hur ska jag klara mig utan den? Oh, herre... Nej, jag ska vänta så länge jag kan (vilket kommer bli tills jag kommer hem från Falu Sjukhus) Åh, sista någonsin... Förstår ni?! Det är som att förlora en nära vän!!

Nu känner jag för att vara arg och jag tänker fan vara jävligt arg. ARG ARG ARG ARG. Ja, det tänker jag. Och irriterad. På sjukvården, på sega jävla läkare. Herreguuud. Ni vet hur länge jag väntat på att få reda på hur jag ska föda? Jag var in på möte förra tisdagen, för 8 dagar sedan, och trodde att jag skulle få reda på det. Det fick jag inte. Dom sa att dom skulle ringa mig när dom visste. Jippie, tänkte jag, hoppas dom ringer snart. Idag ringde dom. Jippie tänkte jag, nu får jag reda på det. ÅT HELVETE ELLER. Förlåt att jag svär men jag är så irriterad. I telefonen berättar läkaren att läkaren i Uppsala har bestämt sig för att jag ska göra en magnetröntgen innan dom kan bestämma sig hur jag kan föda. För att se om cystan vuxit, minskat eller ser likadan ut som för två år sedan. Absolut, det är bra att jag får göra en MR, men driver ni med mig?! Har det tagit er 4 veckor att få reda på att jag måste göra ytterligare en undersökning?!

Det som gör mig mest irriterad är att jag kommer få vänta ännu längre nu. Det blir ingen MR denna vecka eftersom det är påsk snart sa läkaren, och det är ju redan onsdag. På måndag är det röd dag, och dom skulle ringa och meddela mig bara någon dag innan jag skulle in. Säg att dom ringer på tisdag, då kanske jag får komma dit på torsdag? (Om dom ens ringer på tisdag) Sen ska dom skicka plåtarna till Uppsala. Och sen kommer helgen. Och efter helgen har det gått två veckor från och med idag, typ. Då är jag alltså i vecka 37. Ett kejsarsnitt görs i vecka 38/39. Hur jävla kort tid ska jag få på mig att mentalt förbereda mig på inför vad som komma skall? Och ska jag behöva gå runt här nu och vara rädd för att hon ska komma ut tidigare samtidigt som jag har NOLL aning om hur hon ska komma ut? Herregud. Jag vill fan inte vänta längre men nu finns det inget jag kan göra. Känns fucking jävla hopplöst att jag kanske måste vänta två veckor till. Och även om doktorn sa att "Vi ska skynda på det här, du är ju i vecka 35 nu och har en del sammandragningar så det vore ju bra om du fick veta snart" så tror jag inte ett skit på det där som heter skynda på. Jag fattar att det finns folk som har det värre än mig men jag har fan rätt att få veta.

Idag har jag varit hos barnmorskan, och det gick bra. Min lilla jänta där inne verkar mer eller mindre vara fixerad, fast ruckbar. Tycker inte om känslan när barnmorskan trycker hårt långt ner och liksom känner vid bebisens huvud, det är lite obehagligt kan jag tycka. Däremot tycker jag det känns skönt att bebis ligger som hon gör, eftersom hon legat med huvudet neråt nu de 2 senaste besöken. Tidigare har hon varit rörlig, nu använde barnmorskan ordet ruckbar istället. Skillnanden? En rörlig bebis har inte glidit ner i bäckenet, medans en ruckbar bebis har glidit ner i bäckenet men är ruckbar, vilket kan innebära att mamman (jag då, haha) har ett rymligt bäcken. (läs här)

Mitt blodsocker var bra, men mitt järnvärde hade sjunkit från 120 till 114, så det blir att fortsätta med dom där jäkla järntabletterna som jag HATAR! Jag tycker man blir så konstig i magen av dom. Annars då? Jag har gått upp 12 kg, vägde 73 kg innan jag blev gravid, nu vägde jag 85 kg. Jag är i 173 cm lång, och innan jag blev gravid så började jag träna och ville gå ner i vikt, ska fortsätta med det efter att vår skatt entrat världen. Nu är prio 1 att hon mår bra, så jag får lägga på mig det som behövs. Dock känns det helt sjukt, 85 kilo?? Vart har alla 12 kilo satt sig? På vågen hemma väger jag 83,9.. ;) Förövrigt ser det ut såhär;

Det är mycket som fokuseras på kön när man är gravid, kanske inte så värst mycket från mamman och pappan i frågan, men från omvärlden. Jag får ständigt frågor om "Vet ni vad det blir?" och när man svarar att "Ja, det blir en liten flicka" så finns det ett svar som jag väldigt ofta får höra. "Men åh, har ni tagit reda på det, då blir det ju ingen överraskning, ingen spänning?" Det där ställer jag mig lite frågande till. Jag vill innan jag lägger fram min åsikt klargöra att jag inte på något vis dömer dom som INTE väljer att ta reda på könet, på samma vis som jag förstår varför man väljer att ta reda på det så förstår jag varför man inte väljer att ta reda på det, men det här med att överraskningen och spänningen skulle försvinna... Det förstår jag inte?

För mig har det varit och är en oerhörd spänning att vara gravid. Varje liten kick, varje liten rörelse från livet i magen (rörelser som nu börjar bli väldigt kraftfulla) är en oerhörd spänning för mig. Att lägga handen på magen och vänta på att få en kick från något som faktiskt växer inom mig, det är både lycka och spänning i dess renaste form. Sen det här med överraskningen vid förlossningen.. För mig är inte överraskningen vid min kommande förlossning huruvida barnet har snopp eller snippa (vad ska man använda för ord, haha?). Överraskningen för mig är hur vår bebis kommer att se ut, hur stor hon kommer att vara, vem hon kommer att likna. Får hon min näsa eller sin pappas näsa? Är det ljust hår som kommer att pryda hennes lilla huvud eller ärver hon sin pappas lite mörkare lockar?

Könet har egentligen inte så stor betydelse, anser jag. Det är inte det som för mig är överraskningen och spänningen. Att det faktiskt växer ett liv inom mig är en sån oerhörd stor och mäktig känsla att allt det här med kön hamnar lite i skymundan. Min högsta önskan är ju självklart att vår bebis mår bra, sen att jag alltid varit nyfiken i en strut och velat veta allting NU istället för senare, det tycker inte jag att jag ska behöva försvara. Jag tycker heller inte om att höra att min förlossning och vårt barns födelse skulle bli mindre spännande därför att jag redan vet könet. För så är det inte alls, enligt mig. Jag är oerhört spänd inför vad som komma skall, och den största överraskning utav alla kommer för mig vara att se hur hon ser ut i mammas och pappas famn, inte vilka könsdelar hon har ♥