Du funderar på hur jag tänker, jag känner att jag inte ska behöva förklara.. Men sedan börjar jag fundera. Finns det fler som tänker såhär? Och isåfall, hur F-N tänker NI? Jag blir så trött. Trött på hur andra människor kan döma någon utan att veta hur det egentligen ligger till. Trött på att det alltid ska handla om pengar, trött på att man framställs som en dålig förebild på grund av val man tidigare gjort i livet. Jag är trött på känslan som infinner sig när det känns som om jag måste försvara mina val, försvara min dotter och försvara mig själv. Jag vet att så inte är fallet, jag vet att det räcker med att jag och Johan mår bra över vårt beslut, men ändå, det gnager i mig.

Jag tycker inte att man per automatik blir en bättre mamma eller pappa för att man har mycket pengar på banken. Kärlek är gratis men ändå finns det människor som aldrig får uppleva den. Att älska någon helhjärtat, att ställa upp för någon, finnas för någon och vägleda någon genom livet är en tuff uppgift och ingen summa pengar i världen kan hjälpa mig med den uppgiften. Allt jag behöver för att uppfostra, älska och vårda min dotter flera år framöver har jag inom mig. Det viktigaste redskapet är mitt hjärta. Jag kan inte ta fram plånboken när hon första gången skrapar sina knän och behöver min tröst. Jag kan inte ta fram en slant när hon för första gången fått sitt hjärta krossat. Det behövs mer än så. 

 

Anledningarna till att jag hoppade av gymnasiet är många, och jag tänker inte gå in på dom här. Däremot kan jag säga att jag har kämpat mycket som liten, med mig själv och med min familj. Vi har allihopa kämpat för att ta oss igenom vardagen för att vi har haft det tufft på många olika vis. Min fokusering just då låg inte på skolan och studier, därför att mitt hjärta inte var helt och jag var osäker på livet. Jag ångrar många många gånger att jag hoppat av skolan, men jag anser mig inte vara en sämre förebild till Lowa på grund av det, tvärtom. Jag har fått kämpa, ordentligt, säkerligen mer än vad många andra har kämpat. Jag har tagit mig upp när jag legat på botten. Jag har betett mig jäkligt illa, men jag har förändrats som person. 

 

Jag har tid på mig att utbilda mig. Och det har jag planerat, men det tänker jag heller inte gå in på. Jag ska inte behöva försvara mig med att "jag ska utbilda mig". Jag anser inte att jag kommer vara en bättre förebild till Lowa den dagen jag har någon slags utbildning att komma med. Jag har en utbildning i bagaget, livets utbildning. Jag vet hur det är att kämpa, att inte ge upp, att inte lägga sig ner och dö när man känner att livet inte är värt något.

För tro mig, jag har kämpat. Jag har tusentals gånger tänkt att livet aldrig blir bättre. Att det inte finns något för mig.
Men jo, det fanns något till mig. Det fanns den största lyckan i livet, i form av min Lowa. HON har förändrat mig, och jag ska se till att mina värderingar får henne att gå rakryggad igenom livet. Jag vill att hon ska känna att vi är stolta över henne, men framför allt vill jag att hon ska känna sig stolt över sig själv. För den känslan tog det mig 25 år att komma till.

 

♥ min finis ♥

 

 

En praoelev fick vara med och skära vid ett planerat kejsarsnitt på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Kvinnan som opererades fick inte veta någonting. Eleven, som är femton år, var med vid flera operationer. Vi ett tillfälle också aktivt "Jag vet inte hur djupt praon skar, om det blev en rispa eller ett snitt på någon millimeter, säger Per Ekström, den ansvariga läkarens chef, till Sydsvenskan. Han säger också att läkaren är ångerfull. Kvinna som genomgick kejsarsnittet visste om att en elev var närvarande vid operationen, men hon upplystes inte om elevens roll. Per Ekström tror inte det skulle "gagna någon" att tala om det för henne i efterhand."

"

Varför är människor så bittra? Är det så jobbigt att se andra människor lyckliga? Jag kan inte göra annat än att tycka synd om er, samtidigt som jag irriterar mig så oerhört mycket på det här med att folk lever efter "fakta". Något som enligt statistiken ska se kommer alltså automatiskt hända för mig och Johan? Kan vi inte bara se bortom fakta och information och istället fokusera på hur mycket vi tycker om varandra, hur glada vi är och hur bra vi mår nu? Jag önskar att ni någon gång får må lika bra, för som ni beter er nu kan måendet inte vara på topp. Vad hände med att ibland faktiskt BARA vara glad för någon annans skull, eller hålla tyst?

Och en sak vill jag klargöra. Det finns ingenting med vår kommande dotter som är ett misstag. Det är det enda som sårar mig, att någon tänker att hon skulle vara ett misstag. Absolut ingenting med vårt lilla mirakel i magen är ett misstag, det ska ni veta. Allt oplanerat behöver inte vara ett misstag. Hade vi sett hela den här situationen som ett misstag så hade vi agerat annorlunda, tro mig. Och självklart vet jag att det kommer uppstå situationer där vi båda är trötta och utmattade. Det är ingen nyhet för mig att en bebis skriker, men bebisar skriker oavsett om man varit tillsammans ett år eller 25 år. Och man är som vilken nybörjare som helst med sitt första barn, oavsett hur länge man varit tillsammas. Det är något nytt för alla. Jag behöver ingen realitycheck. Jag har de redskap jag behöver för att få allt detta att fungera. Och det kommer inte bara fungera, det kommer att bli hur bra som helst. Och som jag tidigare skrev, självklart kommer det komma tuffa stunder, men jag är säker på att de fantastiska stunderna vi har framför oss kommer att göra det tuffa stunderna så mycket lättare. Jag hoppas att ni någon gång också få känna på den här sortens kärlek. Obeskrivlig kärlek. Och att ni då kanske kan strunta i fakta och statistik och bara låta livet ha sin gång ♥

Sen har vi det här han skrev om Blondinbella (bild nedan) Säga vad man vill om henne, jag har inte mycket till övers för henne men.. Hon är jäkligt driftig, jäkligt duktig och framgångsrik i det hon gör, det tycker jag, men jag läser inte direkt hennes blogg därför att jag tycker den är alldeles för jobbig att läsa. Dennis M har däremot skrivit ett inlägg om Blondinbella nyligen, där han skriver att fetma är en folksjukdom, att Blondinbella lägger ut "tjockisbilder" på sig själv och att en sund kropp absolut inte kan se ut sådär. Någon som är smal kan vara väldigt osund på insidan, man blir inte per automatik frisk för att man är smal. Det kan vara precis tvärtom.

Jag och Johan firar 10 månader idag vilket jag delade med mig av på facebook. Tänk att man ALLTID ska behöva förklara sig för andra, eller att folk så lätt dömer en annan människa enbart på grund av fakta. Jag hatar fakta, ordet fakta irriterar mig. Jag hatar när människor säger "Det är ren och skär fakta". Det känns som att det är helt okej att bygga sin åsikt helt och hållet på ren och skär fakta, och sen inte erkänna att man faktiskt har fördomar. Som den här personen svarade en tjej som kommenterade min status. "Jag har inga fördomar, det är ren och skär fakta" BULLSHIT. Folk lever med fördomar upp till öronen men vägrar att erkänna det. Jag tänker inte sluta njuta av vår kärlek, vår kommande dotter och vårt liv tillsammans för att somliga tydligen bestämt sig för att det ta ska ta slut, då fakta säger så. Kommenteren här nere trillade in från en person. Andra personer ingick i diskussionen, och såhär skriver hon. Jag tycker det är synd att man hela tiden ska behöva försvara sig för att det liv man väljer att lever inte alltid utspelas inom den mall som tydligen är eller ska vara okej i andras ögon.

"tio månader? typ lika länge som du varit gravid? då får man ju hoppas att det åtminstone håller lika länge till! jag tänker mer på statistiken över hur många barn som lever i familjer med föräldrar som skiljt sig och hur vanligt det är idag med folk som gifter sig eller skaffar barn tidigt innan man vet om man klarar av sin partners både positiva och negativa sidor efter att förälskelsen lagt sig. Tycker mer synd om barnen bara som blir allt fler och vanligare med skilsmässor där föräldrar haft tokbrottom"

På Samhällskunskapslektionen här om dagen så pratade vi om Milic Martinovic, han som blev dömd till livstids fängelse för folkfmord, och därför blev den som för första gången dömts till livstids fängelse för folkrättsbrott i Sverige. Han fälldes för 29 mord - troligen det grövsta brott som prövats i en svensk domstol. Efter den diskussionen kom vi in på det här med folkmorden i Rwanda, och det hemska som hände där 1994, där hundratusentals människor miste sina liv. Vi pratade om två filmer vi sett om dessa händelser, och här nedanför tipsar jag om just dom två. Det finns även en till, den heter Sometimes in April.

Jag grät som aldrig förr när jag såg dessa filmer. Det är så fruktansvärt. Det är lätt att blunda för det, tänka att "Nej, jag vill inte se dom där filmerna, gud så hemskt". Vare sig du ser filmen eller inte så har det hänt, och människor blir illa behandlade även idag. Jag kom att tänka på det här idag, igen, det här med att vi så lätt blundar för vad som händer i övriga världen. Ibland hör jag folk som kommenterar när det kommer ett gäng utländska kvinnor med sjalar över sina huvuden. "Är det påsk redan?" brukar många säga, i smyg. Idag på vår lektion när vi skulle presentera oss för varandra pratade jag med några utav dessa kvinnor, som kommer från olika länder runt om i världen. Dom berättade om hur och varför dom flyttat hit, att krig och elände i deras samhälle, där dom bott, gjort att dom varit tvungna att fly. Dom valde Sverige. Sverige ska vara ett bra land för utlänningar, har dom hört. Och det är vi bra på att påpeka "Ska dom komma hit och leva på våra skattepengar medans vi får slita som djur?". Det hör man ofta.

Absolut, det finns säkert människor som utnyttjar systemet och glider på ett bananskal genom livet, men den gruppen människor är inte enbart utlänningar. Finns många utav "oss" svenskar som lever på bidrag och är nöjda med det. Jag tycker att det dyker upp mer och mer smygrasism i vårt samhälle idag, och det skrämmer mig lite. Vi är verkligen beredda att dra alla över en och samma kam. "Oj, här kommer det nått troll med huckle som lever på våra pengar", säger folk ibland, medans det kanske egentligen är en mamma som förlorat sin familj i krig och elände och valde att flytta någonstans där hon förväntar sig att bli accepterad.

Nu kommer jag dock helt urspår. Tycker bara det är så fruktansvärt att många i Sverige är så trångsynta och tror att alla "dom där", som många så fint uttalar det, kommer hit för att snylta eller leva glidarliv. Självklart finns det sådana också, men det finns det i alla länder, i alla olika sorters människor, oavsett färg eller religion. Det är svårt att helt och fullt förstå en människa om man aldrig ger den chansen att prata. Och hur ofta himlar inte bara vi med ögonen åt utlänningar som kommit hit? Jag är verkligen glad över att jag får chansen att studera med många utav dessa människor, som kämpar för ett bättre liv i ett helt främmande land. Jag hoppas att det kan få bort en del av MIN trångsynthet, som jag så lätt blir påverkad av när många omkring bara har negativa saker att säga.

Egentligen vill jag inte ens dölja ip-numret men det är ju tydligen olagligt att visa upp någon annans (sa någon till mig förut, rätt eller fel, det vet jag inte). Känner att jag på något sätt vill ge ett svar eller "försvara" mig när det gäller den här fullkomligt idiotiska kommentaren, som jag antar kommer från någon som känner mig eller åtminstone vet vem jag är. Eftersom du ställer en fråga men är för feg för att lämna mail eller fullständigt namn så får jag väl göra såhär, men jag föredrar rakryggade personer som vågar stå för sin åsikt.

För det första, gått från kille till kille sen? Jag har haft tre längre förhållanden efter att jag blev 16 år. Två utav dom har hållt i cirka 2 år och emellan dom var jag singel i över 8 månader. Det här senaste du tänker på.. Det var mycket som inte stämde mellan mig och han jag var tillsammans med då, vi var alldeles för olika som personer och även om jag inte har något ont att säga om honom så passade inte vi ihop. Jag försökte att kämpa och så även han men jag kände att det inte var värt det. Jag hade inga "planer på" (om man kan säga så) att träffa den underbara fantastiska kille som står vid min sida nu, utan det bara hände. Vi blev tillsammans cirka 2 månader efter att vi gjort slut, och ja, vissa kanske anser att det gick alldeles för fort, men varför ska jag säga nej till något jag tror kan vara riktig kärlek bara för att "det anses som det rätta?" Jag och Johan älskar varandra, och alla har ett förflutet, men att påstå att jag hoppat från förhållande till förhållande, det är så fel.

Sen det här med bebis. Ja, det må hända att det kom lite snabbt. Jag och Johan har snart varit tillsammans i ett år och väntar bebis i maj, men tro mig, vi har diskuterat, pratat och funderat över det här både med min familj, hans familj och bara jag och Johan. Vi känner att det här är rätt, och jag litar på mina känslor. Johan har ställt upp för mig likt ingen annan och vi kompletterar varandra. Jag ser ingen anledning till varför jag inte skulle få njuta av tanken att vi ska få ett barn tillsammans bara för att det hos vissa anses gå alldeles för snabbt. Man kan inte vara säker på någonting här i livet, men just nu är jag säker på oss två och på vår framtid tillsammans. Ska jag be om ursäkt för att jag tackade ja till kärleken? Skulle jag ha tackat nej enbart för att visa respekt gentemot någon som jag ändå aldrig skulle fungera med? Både jag och han vet att vi aldrig skulle ha fungerat ihop och jag anser inte att jag gjorde något fel. Johan kom in i mitt liv när jag inte alls var öppen för kärlek, men han lyckades på något vis öppna mitt hjärta och det tänker inte jag be om ursäkt för. Jag har alldeles för många gånger gjort saker enbart för att göra andra nöjda.

Ha lite mer kött på benen innan du hoppar på mig och anklagar mig från att "hoppa från den ena till den andra". För gudsskull. Och påstå inte att "jag vill inte vara elak eller så men". Om du helt ärligt bara undrade över något du inte hade full klarhet över hade du kunnat fråga mig öppet, inte bakom en anonym kommentar.

Jag väntar en fantastiskt efterlängtad dotter med en fantastisk kille. Om det så har gått en månad, tre månader eller ett år borde inte spela någon roll. Det finns ingen tidsram för detta. "Skaffar man barn inom ett år då går allt fel". Jag vet människor som efter 10 år tillsammans valt att skaffa barn och det har inte fungerat. Vi har diskuterat det här. Jag har inte tvingat någon till något och vi väntar båda två med spänning på vår dotter. Det är ingenting jag vill försöka dölja för att det skär i ögonen på vissa. Det är heller inget jag vill gnugga i någons ansikte, men det här är min blogg, min oas och tillflyktsort, där MINA tankar blir till ord. Och ni som är här och läser och kommenterar dagligen, ni bidrar med glädje till mig. Jag har dock aldrig tvingat någon att läsa, men jag tänker inte sluta vara lycklig för att någon anser att jag gjort fel när jag faktiskt bara följt mitt hjärta. Det borde alla göra. Följa sitt hjärta ♥

Jag tror inte jag har något bloggnamn alls. Jag heter bara Novembersara. För att locka till sig läsare så måste man ha ett bloggnamn som lockar, om man ska hamna på aktivalistan eller mest besökta. Jag förstår det, dock är det inte det min blogg strävar efter, att hamna där! Det jag däremot inte förstår är varför man väljer att så till den milda grad "vika ut sig" (ni förstår vad jag menar) att man använder dessa rader i sitt bloggnamn i ett sätt att locka läsare. Åh, än en gång, jag lider verkligen med dessa tjejer och jag tycker det är fruktansvärt, men varför gör man såhär? "Förlorat Pappa + 2 våldtäkter". Det är ju fruktansvärt, men jag skulle aldrig kunna gå ut med det på nätet på det där sättet. Självklart är det en sak om man väljer att skriva om det i sin blogg. Jag skrev ett varningsinlägg till er en gång, för att jag ville att ni skulle tänka på hur lätt det kan hända, efter att jag blev utsatt för våldtäktsförsöket i Sälen. Det gjorde jag för att jag ville. Det var skönt att skriva av sig och det var skönt att dela med sig, därför att jag tänkte alltid "Det händer inte mig". Det räckte dock där.

Jag skulle aldrig kunna "outa" mitt våldtäktsförsök, min cysta eller mina andra problem här i livet så till den milda grad att jag använder det som bloggnicknam. Jag kan välja att skriva om det i bloggen ibland därför att det är skönt att ventilera sig. Däremot vill jag inte att det är den första bilden ni ska få av mig. "En tjej med en tuff uppväxt som har en cysta i huvudet" För den personen är inte jag. Jag är en relativt glad tjej som älskar att skriva. Att förlora sina föräldrar måste vara fruktansvärt, och jag förstår att bloggen kan vara ett sätt att bearbeta det, men jag förstår ändå inte varför man väljer att heta såhär. I mina ögon är det ett desperat försök till att locka läsare pga fruktansvärda händelser som borde bearbetas med någon mer proffissionell än en bloggpublik runt om i Sverige. Bloggläsare kan vara så jäkla elaka, tro mig, det har jag fått erfara. Jag önskar bara att jag kunde ruska om dom där tjejerna lite. Än en gång, det dom varit med om är fruktansvärt, att vara med om en våldtäkt måste vara det värsta som kan hända, men att så fullkomligt dela med sig av detta på ett sätt som gör att det första jag tänker när jag besöker bloggen är "Hon har blivit våldtagen"? Nej, jag förstår inte. Jag lider med dom, men jag förstår inte.

Ååååh, jag är så jäkla uttråkad. Jag har ingen ork att göra någonting. Jag känner mig som världens tråkigaste jäkla människa som bara ligger i sängen och läser bloggar och trådar på familjeliv (det skulle jag ju sluta med). Jag mår illa när jag försöker göra allt för mycket och jag blev svimfärdig av att gå till mamma igår, och hon bor rätt över gatan härifrån. Vad kan man göra på dagarna när sambon är i Stockholm och mina fina vänner har valt att bosätta sig land och rike runt så det tar evigheter mellan de gånger man ses? Och de som bor här dom har ett jobb, eller praktik, och tycker förmodligen att jag är världens tråkigaste männska just nu.

Sen är jag så irriterad på folk också. Speciellt annat folk som ska ha barn (haha, oj, ni moraltanter, kom inte och läxa upp mig nu, jag får ha en åsikt). Alltså, jag menar inte att jag är irriterad på alla andra som ska ha barn (så tokigt det lät) utan bara några vissa personer. Som väljer att blotta HELA sin relation och hur den fungerar på facebook, av alla ställen. Jag tycker det är vedervärdigt att man sitter och skriver skit om sin sambo på facebook, som man inom en snar framtid ska ha barn med, när denne inte har någon talan alls. Jag vet att man kan bli en bitch när man är gravid, men inte fan skulle jag sitta och skriva om huruvida jag och Johan håller sams (det gör vi dock ganska bra, trots mina hormoner) på en sida där ALLA kan läsa vad jag skriver. "Min sambo fattar ju fan ingenting, hur kan man vara så dum? Jag drar fan ifrån honom snart". Det läste jag på facebook nyligen. Från en tjej som ska ha barn, med denna sambo. Dagen efter läser jag "Åh, jag älskar min sambo, han är såååå bra". Personlighetsklyvning deluxe, på henne. (Nej hon läser inte min blogg)