Jag har sett, utan tvekan, den absolut sämsta film som Sverige har producerat år 2011. Filmen hade en handling, men ändå inte. För man visste inte varför det som hände faktiskt hände, och man fick aldrig reda på det. Dom pratade inte särskilt mycket i filmen och den slutade utan att man fått svar på en enda fråga. Den började med att gubben följde efter henne.. Jaha, undrar varför han gör det? Det får man nog svar på sen, tänkte vi. Nej, det fick man inte. Så se för fan inte den filmen. Och om någon har sett den, tyckte ni den var bra? Jag pratar såklart om filmen Försvunnen. Skitfilmen har fått 6,1 poäng på IMDB! Hur fan är det ens möjligt?

Förutom filmen så har kvällen varit bra och mysig. Har varit hos Mamma och Micke och ätit och kikat på den där skitfilmen. Mamma hade plockat ihop en bricka med ost, kex, räkor, skinka, sallad, tomater, gurka, melon och några röror, till det åt jag rostat bröd. Sen fingrade jag lite i deras godislåda och efter det gick jag hem. Johan är ute med jobbet och lär väl inte komma hem det här dygnet.. Tänkte försöka somna innan han kommer hem, annars kommer jag omöjligt somna när han väl är hemma. Efter några öl i kroppen snarkar den där karlfan som ett jäkla... ja, jag vet inte vad. ;p

Jag älskar, som ni vet, serier, och i januari börjar alla serier igen, vilket jag är jätteglad över, självklart. Det finns dock en serie som ingen annan serie någonsin kommer att kunna mäta sig emot. Sex and the city, mitt älskade Sex and the city. För några månader sen såg jag alla säsonger från avsnitt 1 till det sista, för jag vet inte vilken gång i iordning. Förra veckan började jag kolla på säsong 4, sen blev det säsong 5 och nu är jag halvvägs in på säsong 6, IGEN. Jag kan se det hur många gånger som helst. När avsnitten visas på tv så vet jag innan vad dom ska säga och jag blev flyförbannad på mig själv när jag hade ett endaste fel på en frågesport där man skulle svara på 100 frågor om Sex and the city. När jag sett klart på säsong 6 ska jag se båda filmerna och sen ska jag lägga mig ner och drömma om Sex and the city 3. För det måste komma en sån. Det ska komma en sån. Om jag så ska spela in den själv.

Jag vet inte vad det är med serien, men gah, jag älskar den. Det finns väl inte någon som läser min blogg som har missat denna serie?! OM ni finns, så måste ni avslöja er. För jag tror inte på att det finns en tjej som inte sett detta ;p och om ni finns, snälla seeeeeeeee det? Sex and the city alltså, åh, det är sån kärlek ♥ Jag älskar det så jäkla mycket att jag och min bästa vän Fia på riktigt höll på att bli osams när hon sa att hon tyckte filmen var dålig ;)

Jag/vi fick så mycket fint under julen. Jag måste ha varit väldigt snäll i år? Eller? ;) Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna allt fint jag fick, och egentligen vill jag inte skriva om allt "bara för att", men någon läsare undrade om jag kunde dela med mig, så då gör jag väl det då. Julaftonen firade jag med Johans familj, och jag fick så mycket fint av hans systers familj och hans mamma och pappa. Fick, om jag kommer ihåg allt, detta; Två bodys med djur på till bebis med tillhörande strumpor och napp, en digitalfotoram i nyckleringsstorlek, en ask med geishachoklad, en röd pajform, 500 kr presentkort på H&M, en svart adidasväska, en manchester united-body till bebis, läppglans/ögonskugga, en ljuslykta, kollegieblock och stiftpenna, ett par urmysiga tofflor och så fick jag och Johan jättefina kort på Kevin och Texas. Av Johan fick jag 1000 kr presentkort på H&M, ett gravidsmycke, en rosa leksandsnapp till bebis, en hårborste, hårspray och tvättmedel/disktrasor (hahaha, kul Johan).

Nu var det längesedan. Har varit haft ork eller lust till att skriva under julen. Dels för att jag haft trevligt, dels för att jag mått dåligt. Dagen innan julafton var vi hos Johans föräldrar och åt skinksmörgås och spelade bingolotto. När vi skulle åka hem var jag så jäkla frussen, jag hackade tänder och mådde jättedåligt. Hela natten svettades jag och mådde piss när jag vaknade på julafton. Hade då 38,1 i feber, lagom rolig start på julafton.

Imorse var jag och Johan på specialistmödravården. Vi, eller främst jag, skulle träffa en specialistläkare där angående min cysta i huvudet. Det var tydligen något dom ville prata om nu när jag var gravid. När jag kom dit berättade han att eftersom att cystan sitter där den sitter vill han "skicka mig vidare" till neurologerna i Falun, så att dom ska få bestämma huruvida jag och cystan kan påverkas av alla krystningar under en förlossning. Så, nu ska han skicka dit sin fråga och så ska dom bestämma. Och den neurologen i Falun är den enda som har sagt tidigare att han tycker att cystan borde opereras bort. De andra, i Trelleborg, där jag först åkte in, och dom i Uppsala, säger att den kan sitta kvar. Jäkla elände, önskade att vi aldrig upptäckte den där..

Somnade halv fyra imorse. Jag kan verkligen inte somna på nätterna när inte Johan är hemma. Nu är det bara en natt kvar sen kommer han hem från jobbet. Behöver jag säga att det känns underbart? Och så har vi en hel fantastisk julhelg att se framemot. Nu ska jag ta på mig skorna och gå ner och sätta mig i syrrans bil, jag ska nämligen hem till henne och passa min älskade systerson en stund medans hon ska ut på ärenden. Min systerson som förövrigt tog sin första pulkatur igår. Söt va? ♥

Jag drömde igår att jag fick tre mobiler i julklapp. En iphone, en samsung galaxy och en annan. Jag sålde allihop och skänkte pengarna till Bullhjälpen. Duktig flicka ;) Sen drömde jag att jag fick ett barn med ett huvud upptill och ett huvud nertill. Det var lite läskigt. Jag drömde också att jag var en apelsin och att jag grät varje gång människorna körde in nejlikor i min kropp. Och jag ville inte hänga i fönstrerna för jag var livrädd för höjder. Har börjat drömma så sjuka drömmar nu på sistone. Undrar om det beror på graviditeten? Det värsta är när jag drömmer att Johan gör slut! Det händer typ varje natt, haha!

Åh helvete vilken dag. Det började med att jag får ett samtal 09,20 där jag får reda på att jag inte kommit in på skolan. Tack som fan, tänker jag. Gudarna är verkligen med mig, tänker jag sen. När fan ska min tur komma? tänker jag efter det. När jag lägger på ringer jag till min syster och gråter och tänker "vad fan ska jag göra nu?". Jag ville verkligen börja plugga, speciellt nu innan bebis kommer så att jag kommer in i det och så att jag kan fortsätta på distans sen. För er som inte vet hade jag sökt Vård & Omsorg för att bli undersköterska. Jag la mig i sängen och grät, ringde Johan och sa "Vad var det jag sa, jag kom inte in, jag visste det", sen grät jag lite mer

Sen bestämde jag mig för att det här ska FAN gå att lösa på något sätt. Jag SKA börja plugga i januari om det är så är det sista jag gör (okej, det ska inte bli det sista jag gör men ni förstår poängen). Så jag ringde upp studievägledaren på vägledningscentrum och hon bad mig att komma dit så vi kunde prata. Sagt och gjort, ut med mitt osminkade fejs i snön och vidare till henne. När jag kommer ut därifrån har jag världens största leende på läpparna. För nu SKA jag börja plugga. Vi hittade något som passade mig bra just nu, i väntan på bebis. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig från början, men det blev nått.

Jag ska alltså plugga de kurser jag inte har avslutade från gymnasiet. Börjar 11 januari och slutar 29 maj. Om inte vår bebis tänker titta ut alldeles för tidigt så borde jag hinna bli nästan klar (eller klar om hon bosätter sig där inne längre). Sedan ska jag, i höst, söka in på Vård och Omsorgs-linjen igen, på distans, och plugga den första terminen hemifrån, på 50 procent. Blir det alldeles för tufft med 50 procent så tar jag 25 procent, men det där känner jag nog av. Jag hinner ju lära känna vår bebis under sommaren och vet ungefär vad hon kräver och vilken tid hon behöver.

Igår var vi på Broken Dreams, som sagt, och åt. Det var jättegott. Till förrätt åt vi friterade potatisskal, och till varmrätt tog jag något som hette något med Texas Steak. Det var entrecote med pommes frites, rödvinssås, majskolv, barbequesås, sallad och coleslaw. Hur gött som helst. Hade lock i örat hela jäkla kvällen, vilket stör mig så himla mycket efter som jag har det hela tiden. Och sen det här med att klä upp sig. Det går ju inte när man är gravid. Jag känner mig som en fet jävla kossa i allt. Tjock, ful och konstig känner jag mig. Även fast jag är gladast i världen över att ha en liten skatt i min mage så är jag livrädd för att gå upp massa i vikt. Kanske låter ytligt men jag ville ju gå ner i vikt redan innan jag var gravid, och det är ju inte direkt ett ypperligt tillfälle att ta tag i viktnedgången nu.

Jag tror jag börjar få problem med foglossningen också. Har haft jätteont idag, när jag promenerade ute i snön idag värkte det som tusan vid typ ljumskarna/blygdbenet (fan så fult ord). Känns ungefär som jag skulle ha tränat stenhårt för någon dag sen och ha världens träningsvärk, men ingen träningsvärk här inte. Bara foglossningen antagligen. Vilket blir som grädde på moset såhär efter 10 veckors illamående. Nu ska jag ha "ta-hand-om-mig-själv-timme", haha. Ska duscha, raka benen (fy så tråkigt) smörja in mig och greja. Bjuder på några bilder på en färdig Sara igår. Kul att jag klädde mig i rosa, matchar perfekt till den griskänsla jag har när jag inte känner mig som en uppblåst ko. Nej, nog med svammel. Hoppas ni får en fin söndagseftermiddag ♥

Jag ligger ensam hemma i ett mörkt rum och gråter. Dessa känslosamma nätter. Jag är inte ledsen, så missförstå mig inte. Det är bara så otroligt mycket ord och känslor som vill komma ur mig. Fingrarna smattrar i världens fart över tangenterna och orden bildas utan att jag hinner med att tänka. Alla dessa fantastiska känslor som vill ut. Känslorna kommer i form av tårar just nu. Och meningslösa ord som ni förmodligen inte förstår er på. En salig röra utav lycka och förväntan. Musiken som strömmar ur mina högtalare är lugn och fin, jag lyssnar på melodin och faller in i någon slags trans där jag stannar en stund. Det är skönt att vara där.

Tack för alla fina grattis och lyckönskningar ni bidrog med i inlägget under här. Jag minns hur fantastiskt jag tyckte det var att dela med sig av nyheten att vi väntar bebis, och det var minst lika fantastiskt att dela med sig av nyheten att vi väntar en flicka. Vår lilla flicka, som vi längtar så otroligt mycket efter. Nu kan man ju aldrig vara 100 procent säker, men hon lät väldigt säker på sin sak, den där barnmorskan. Och om det är så att det tittar ut en liten knodd med en snopp, ja då är vi minst lika glada ändå, såklart :) Men vi kände oss rätt säkra redan innan att det var en flicka vi väntade. Och som vi väntar sen? Längtar, väntar, längtar och väntar.

Åh herregud, vad ska jag säga? Jag ligger och lyssnar på låten "Make you feel my love" och gråter. Jag är inte ledsen. Jag är glad. Jag har inte riktigt förstått det än, det är så mycket att ta in. Så mycket intryck, så mycket känslor. Jag är så överväldigad, så mållös. Vad ska man säga när inga ord i världen kan beskriva det jag i denna stund känner? Jag har legat klarvaken hela natten och skulle helst av allt vilja sova nu. Det går dock inte, det är alldeles för mycket känslor i luften för att jag ens ska kunna blunda. Jag har fjärilar i magen och min bebis sparkar mig ♥

Vet ni vad? Jag och Björbo har slagit vad om en sak (Okej, han heter egentligen Mattias men ingen säger det) Om jag har större magen än honom den 1 februari 2012 så ska han köpa mig 6 liter Ben & Jerrys, vilket kommer att kosta honom cirka 600 kr. Tvivlar dock på att han gör det med tanke på att han redan är skyldig med 3 liter för att jag vann mot honom på bowling, men jag tänker kräva att få min glass om jag så ska hemsöka honom om nätterna och skrämma slag på karln. Man nekar inte en gravid kvinna sin glass, mouhahaha. Annars tänker jag säga till Johan att han aaaaaaaaaaldrig mer får umgås med Björbo, om jag vinner och inte får min glass. (Okej, jag kanske överdriver lite, men sssch, säg inget. Det behöver vi inte tala så högt om, eller hur? Man får kämpa hårt för glass).

Johan tog ack så smickrande bilder på oss nyss, haha. Jag tycker att jag leder, Björbo tycker att han leder. Han leder i alla fall tävlingen "Vem har hårigast mage". Hade jag vunnit den så hade jag varit liiiite ledsen. Förresten, jag tror att jag kan ha känt första rörelsen idag, som verkligen var en rörelse. Det kändes som en liten liten kick ♥ Längtar så tills man känner "på riktigt", utan att behöva tveka.

Jag tänker ofta på att jag inte vet hur mycket magen växer. Alltså, jag ser ju att den har blivit större sen jag inte hade någon mage alls, men jag vet inte om den är större nu än för två veckor sedan. Man blir lite blind när det gäller det. Men vet ni vad? Man märker att man börjar bli tjock när man står raklång i duschen, kikar ner och inser att man inte ser sina fötter... ;p

Även om min himmel oftast är ljus nu för tiden så kommer allt som oftast de mörka molnen som ett brev på posten. Jag försöker att hålla mina axlar högt, jag försöker att inte hänga med huvudet. Jag försöker att vara den glada tjej jag här i bloggen har utgett mig för att vara, men ibland brister det. Ibland vill jag bara gråta. Osäkerheten som jag förut levde med dagligen, som höll mig i handen vart jag än gick och drog med mig ner i mitt mörka hål, försvann för ett tag. Jag har försökt att gömma undan den, osäkerheten. Jag har levt vidare i hopp om att allting går att glömma om man bara slutar att tänka på det. Jag har haft fel. Osäkerheten hittar alltid tillbaka till mig, och som om den vore min värsta fiende gör den allt för att förstöra mitt dagliga liv utan att jag ens märker hur. Det bara smäller till och plötsligt står jag där på skakande ben och vet inte hur jag ska räcka till. Hur ska jag kunna vara den person för andra som alla andra är för mig?

Ibland känner jag mig som en matta. Alla kan kliva på mig och smutskasta mig och jag säger inte emot. Jag sänker mina tidigt högt burna axlar och gömmer mig. Jag kryper in i min lilla vrå av säkerhet, där allt är mörkt och där jag inte behöver finnas för någon.

Jag är påväg in i mitt livs absolut största äventyr. Jag har en fantastisk liten bebis i min mage och jag har en fantastisk pojkvän som håller min hand. Jag borde bara vara nöjd, men hur är man nöjd när man så många gånger tidigare drabbats av otur? Jag är livrädd för att någon ska komma och dra bort världen under mina fötter. Jag är livrädd för att någon där uppe hånflinar åt mig nu och tänker "Hon tror hon har fått allt, men vi tar det snart ifrån henne". Jag är så rädd att falla tillbaka i mitt tidigare så svarta hål att jag ibland kommer på mig själv att psykiskt förbereda mig för att eländet är påväg. Att detta bara är en hållplats där jag ska få känna på hur det är att vara lycklig för att sedan inse att mitt liv ska levas i mörker. Ibland är jag rädd för att älska andra personer så mycket som jag gör därför att jag omöjligen kan tro på att dom kan älska mig lika högt. Den känslan är den värsta känslan jag vet, och även om jag försöker så är den känslan fruktansvärt svår att övervinna!

Det är ju jättesvårt med vagn. Vilken man ska köpa, om man ska köpa en ny, eller en begagnad. Den här tyckte jag dock verkade riktigt bra och inte alls dyr för att vara helt ny och med så mycket tillbehör som ingår. Den fanns på många andra sidor, i flera andra färger, men där kostade den 5850 kr. Jag ska åka till Malin någon dag och klämma, känna och analysera vagnen lite ;)

1 december idag. Var tar tiden vägen? Det går verkligen sjukt fort. Idag, om två timmar, är det EXAKT 3 månader sedan vi fick reda på att det fanns en liten bebis i min mage. (eller ja, det var väl ingen bebis då direkt, men ni hajar galoppen). Jag kommer ihåg att jag tänkte då "Hur ska jag orka vänta?" "Oron kommer göra att tiden går supersakta". Nu tycker jag att det har gått jättefort. 3 månader har gått sedan jag fick reda på det. Nästa lördag har det gått två hela månader sedan jag valde att berätta nyheten för er, i DET här inlägget. Det kan ha varit det mest känslosamma och mest fantastiska inlägg jag skrivit, NÅGONSIN. ♥