Sen har vi det här han skrev om Blondinbella (bild nedan) Säga vad man vill om henne, jag har inte mycket till övers för henne men.. Hon är jäkligt driftig, jäkligt duktig och framgångsrik i det hon gör, det tycker jag, men jag läser inte direkt hennes blogg därför att jag tycker den är alldeles för jobbig att läsa. Dennis M har däremot skrivit ett inlägg om Blondinbella nyligen, där han skriver att fetma är en folksjukdom, att Blondinbella lägger ut "tjockisbilder" på sig själv och att en sund kropp absolut inte kan se ut sådär. Någon som är smal kan vara väldigt osund på insidan, man blir inte per automatik frisk för att man är smal. Det kan vara precis tvärtom.

Här sitter jag. Helt påklädd (har till och med skor på mig) och äter frukost. Två smörgåsar och ett glas nyponsoppa. Om exakt 37 minuter börjar jag skolan, så jag ska snart vandra iväg som den zombie jag är. För visst fan är jag en zombie. Hade så sjukt svårt att somna i natt. När jag väl somnade var nog klockan nästan halv två på natten, och mobilens alarm var inställt på 07,10. Redan innan jag somnade hade alltså mardrömmern börjat. Sen bara några få timmar senare ringer den där förbannade jävla klockan. Den låter förjävligt. Kan inte alarmet vara ljudlöst men väcka mig ändå?

Jag fick snooza en gång. I tio minuter. Det var det enda, hade jag bestämt. Sen snoozade jag visst en gång till, så det blev  tjugo minuter totalt. Vilket betyder att jag gått upp, kissat, tvättat ansiktet, klätt på mig, sminkat mig, gjort iordning frukost och ätit upp halva frukost på cirka 20 minuter. Det borde vara något slags rekord. Jag är inte som andra tjejer som tar evigheter på sig på morgonen. Jag går gärna upp en halv sekund innan jag ska iväg. Jag gör allt för att få sova.

Under tiden jag är i skolan kan ni njuta av den här otroligt söta bilden på två av mina favoritpojkar. Hade Arvid, min systerson, och Kevin, Johans andra systerson, varit med på bilden så hade den varit komplett. Johan fick för  sig att stoppa in sin lille systerson Texas i sin One Piece i söndags. Han gjorde det en gång förut och hoppade fram som en känguru, men då spydde Texas, haha. Det var kul, tyckte vi andra. Inte så kul, tyckte Johan. Den här gången gick det dock bättre.

Vecka 26 nu. Tänk vad fort tiden går? Jag säger det varje vecka, men jag tycker verkligen det. Först tyckte man att tiden gick sjukt långsamt, nu bara flyger den förbi. Snart är hela januari schluutt, det var ju nyss december? Hur mår jag? Ungefär som vanligt, ingen större skillnad från de tidigare veckorna förutom att jag har lite mer ont i rygg och ljumskar. Mentalt mår jag dock inte så bra den här veckan. Går runt och känner mig tjock, speglar mig i två olika speglar från olika vinklar för att försöka se dubbelhakorna, jag klär på mig för att sen slänga av mig det igen enbart för att jag känner mig som en överfull sopstation.

Jag försöker att inte ha sån negativ attityd i bloggen, och jag vet att jag låter sjukt töntig ibland, men det är skönt att skriva av sig, och jag vet att det är en hel massa gravida tjejer som läser min blogg, så någon kanske känner sig likadan ibland? Hoppas inte dock, för jag tycker det är riktigt jobbigt, jag hoppas ni njuter och bara inser att ni är fina, trots att jag själv inte kan inse det. Det är så mycket lättare att se det fina hos andra, och bara vara hård mot sig själv, inte sant?

Och vad beror det på? Hormoner? Well, i dont know. Sjukt irriterande är det i alla fall. Vill inte direkt att nån (läs Johan) ska ta på mig och jag känner mig som han Jabba the Hut som jag bloggade om. Om 2 kilo väger jag 80 kg. 80 kg liksom? Så mycket har jag aldrig vägt. Sen har jag ju iofs aldrig varit gravid i vecka 26 heller, men fan vad jag nojar. Nojar ni också? Har ni också sådana här breakdowns? Hatar dom. Vill bara känna mig gravid och fin, inte gravid och ful. Jag antar att det hör till dock.. ? Gör det inte det så har väl jag alldeles för många hjärnspöken, som vanligt. Hatar hjärnspöken, hur utrotar man dom egentligen? GAAH!

Åh, jag har precis tittat på en engelsk dokumentär på SVT som hette "För tidigt födda; Vad kostar ett liv?". Dokumentären handlade om bebisar födda i vecka 23, deras föräldrar, valen dom stod inför och huruvida det är rätt eller fel att man lägger så mycket pengar på att försöka hålla en sådan liten bebis vid liv då dom flesta dör eller blir handikappad om dom överlever. I Holland tillexempel, där dom intervjuade en annan läkare, gör dom ingenting för att rädda barn som föds i vecka 23, där börjar man inte att rädda dom små liven förrän i vecka 24. Tänk att en vecka kan göra en sådan skillnad? Det är så otroligt fascinerande och obegripligt.

Det var intressant och jobbigt att se. Det är fascinerande att man faktiskt kan rädda barnen som föds såhär tidigt. Jobbigt att se de föräldrar som förlorar sina barn. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns. Dom är så himla små dom små liven, men samtidigt kan jag bli så otroligt fascinerad över att något sådär stort ändå får plats i min mage. Och ännu större sen..? Det är en konstig tanke, att tänka på att jag faktiskt har något livs levande i min mage. Ett litet mirakel, vår lilla dotter ♥

Vår älskade flicka i min mage är ju lite större än såhär nu, då vi går in i vecka 26 idag, men jag skulle inte kunna föreställa mig hur det skulle kännas om hon kom ut nu. Nej, hon får stanna där inne och bakas i minst 10-12 veckor till. Fantastiska barn, så små, men så otroligt viljestarka. Vår filur där inne har börjat sparka ordentligt nu, och igår såg man ordentlig hur magen rörde sig på alla möjliga olika sätt när hon satte igång. Älskade flicka, så efterlängtad du är ♥

Jag har förresten så mkt att bjuda på i bloggen som jag inte tagit tag i än. Bilder/film från hockeyn, bilder på magen i vecka 26, och bilder på alla de fantastiskt fina smycken som jag fick hemskickade till mig från Julia, som har en alldeles egen webshop där hon säljer otroligt fina smycken, Juvelias Smycken Kika in där så länge så ska jag bjuda på allting sen. Har varit mycket i veckan och gårdagen var inte alls bra, somnade sex imorse och har varit otroligt nere. Bättrar på mig imorgon, jag lovar.

Jag tror jag har något fel. Jag associerar JÄTTEOFTA människor med tecknade gubbar. Och med det här inlägget vill jag verkligen inte håna någon eller deras vikt, tilläggas ska att jag tycker människorna i Biggest Loser är hur duktiga som helst, men alltså.. Jag kan verkligen inte låta bli att tänka på detta och jag kommer jämt på nya människor att jämföra med olika tecknade gubbar ;p Vet inte riktigt varför jag gör det, jag kanske har en väldigt kreativ hjärna? ;)

Jag tycker Ralph i Biggest Loser är jättelik Jabba The Hut från Star Wars. Och det stör mig så mycket och jag vill inte tänka så. Sen tycker jag att Charlie, ni vet den första programledaren i Lyxfällan är sååå lik den lilla hjälpsamma men ack så klantiga musen GUS i askungen. För att inte tala om hur lik Andreas Isaksson, Sveriges landslagsmålvakt, är den där musen Bassil Mus från någon gammal barnfilm. Eller så kan vi gå in på hur jag tycker att min pappa liknar Homer Simpson. Eller hur en utav domarna som brukar döma Borlänges handbollsmatcher ser exakt ut som Millhouse pappa i The Simpson (Millhouse är han som är kär i Lisa). Eller så kan vi diskutera den biten om hur lik Fredrik Reinfeldt är Alfons Åbergs pappa? Men den har ni väl hört förut? Eller Systrarna Kallur goes Piff & Puff?

Jag skulle kunna fortsätta tills på söndag, men det kan jag inte, för jag måste gå till skolan nu, men om det finns någon förvirrad själv vars största intresse är att jämföra real life people till dom i tecknade serier, ja då kan ni ju dela med er lite av era tankar. Ni kanske tycker att Bert Åke Warg är jättelik Bamse? Ja, för det är han.

Jag och Johan firar 10 månader idag vilket jag delade med mig av på facebook. Tänk att man ALLTID ska behöva förklara sig för andra, eller att folk så lätt dömer en annan människa enbart på grund av fakta. Jag hatar fakta, ordet fakta irriterar mig. Jag hatar när människor säger "Det är ren och skär fakta". Det känns som att det är helt okej att bygga sin åsikt helt och hållet på ren och skär fakta, och sen inte erkänna att man faktiskt har fördomar. Som den här personen svarade en tjej som kommenterade min status. "Jag har inga fördomar, det är ren och skär fakta" BULLSHIT. Folk lever med fördomar upp till öronen men vägrar att erkänna det. Jag tänker inte sluta njuta av vår kärlek, vår kommande dotter och vårt liv tillsammans för att somliga tydligen bestämt sig för att det ta ska ta slut, då fakta säger så. Kommenteren här nere trillade in från en person. Andra personer ingick i diskussionen, och såhär skriver hon. Jag tycker det är synd att man hela tiden ska behöva försvara sig för att det liv man väljer att lever inte alltid utspelas inom den mall som tydligen är eller ska vara okej i andras ögon.

"tio månader? typ lika länge som du varit gravid? då får man ju hoppas att det åtminstone håller lika länge till! jag tänker mer på statistiken över hur många barn som lever i familjer med föräldrar som skiljt sig och hur vanligt det är idag med folk som gifter sig eller skaffar barn tidigt innan man vet om man klarar av sin partners både positiva och negativa sidor efter att förälskelsen lagt sig. Tycker mer synd om barnen bara som blir allt fler och vanligare med skilsmässor där föräldrar haft tokbrottom"

Jag kom hem från skolan för en stund sedan. När jag kom hem satt jag på potatis inför dagens lunch, och städade medans den kokade. Nu sitter jag här med lunchen framför mig och riktigt frestas av att se den. Tydligen måste jag skriva ett blogginlägg först. Dagens lunch består av kokt potatis, fiskbullar i dillsås och grönsaker till. SÅ JÄKLA GOTT. Igår åt jag blodpudding med lingonsylt, massa lingonsylt. Dom små puddingarna ska vara helt dränkta i sylt. SÅ JÄKLA GOTT.

MEN - är jag den enda som tycker om detta eller? Så fort man pratar om blodpudding rykar folk på pannan och grimaserar med alla muskler som finns i ansiktet samtidigt som dom försöker sig på ett spyliknande ljud. Och när man pratar om fiskbullar, samma sak. Hallå? Är jag en alien eller? Detta är ju sjuuuukt god mat. Nu blev jag nästan sugen på blodpudding igen, istället för mina fishballs. Tur att jag har mer blodpudding i frysen som jag kan äta imorgon.

Sådärja. Efter cirka 3 timmar mental förberedelse så klarade jag av det. Jag gick och duschade. FYYYY FAN vad tråkigt det är att duscha. Om man är jättesvettig, fine, då måste man, har man tränat, då måste man, men när man bara måste duscha för att man har skola imorgon och håret är lite lortigt, då blir det bara jobbigt. Kan inte håret vara lortigt? Man vet att man är gravid när man ställer sig i duschen. Varför? nr1, man ser inte sina fötter nr2, man ser sina bröst som ser ut som en krigszon där klorna från två tigrar vilt varit i farten nr3, man kan omöjligt raka benen för magen är i vägen, och att raka sig någon annanstans är ett helt projekt, då man inte ser någonting och därför nojar att man ska skära av något, haha herregud! (ni gravida fattar vad jag menar, eller hur?)

Jag gjorde det dock, jag tog den där jäkla duschen. Borde få världens eloge för att jag ställde mig i duschen. Kan man inte bara trycka på en knapp och bli ren, och slippa det här blöta, varma vattnet för att sen behöva gå ur duschen och fullkomligt frysa röven av sig? Efter duschen smetade jag in ansiktet med ansiktsmask och nu ska jag koka mig en kopp tv. På tv är det handboll, vilket känns helt meningslöst att se då Sverige varit så dåliga att matchen inte direkt betyder någonting. Jag tittar dock ändå. Klockan 19,00 börjar Örebro - Leksand på Viasat Hockey. Och senare ikväll ska jag zappa mellan ´Livet blir bättre´ och ´Den hemlige miljonären´.

Har krypit ner i, eller in i kanske man säger? min onepiece och här tänker jag stanna tills jag ska somna. Jag känner mig ensam, uttråkad och lite nere, men det gör inget, för imorgon kommer min älskling hem, och det får mig att må lite bättre. Älskade älskade Johan ♥ Det är så jobbigt att han jobbar borta varje måndag till torsdag.

På Samhällskunskapslektionen här om dagen så pratade vi om Milic Martinovic, han som blev dömd till livstids fängelse för folkfmord, och därför blev den som för första gången dömts till livstids fängelse för folkrättsbrott i Sverige. Han fälldes för 29 mord - troligen det grövsta brott som prövats i en svensk domstol. Efter den diskussionen kom vi in på det här med folkmorden i Rwanda, och det hemska som hände där 1994, där hundratusentals människor miste sina liv. Vi pratade om två filmer vi sett om dessa händelser, och här nedanför tipsar jag om just dom två. Det finns även en till, den heter Sometimes in April.

Jag grät som aldrig förr när jag såg dessa filmer. Det är så fruktansvärt. Det är lätt att blunda för det, tänka att "Nej, jag vill inte se dom där filmerna, gud så hemskt". Vare sig du ser filmen eller inte så har det hänt, och människor blir illa behandlade även idag. Jag kom att tänka på det här idag, igen, det här med att vi så lätt blundar för vad som händer i övriga världen. Ibland hör jag folk som kommenterar när det kommer ett gäng utländska kvinnor med sjalar över sina huvuden. "Är det påsk redan?" brukar många säga, i smyg. Idag på vår lektion när vi skulle presentera oss för varandra pratade jag med några utav dessa kvinnor, som kommer från olika länder runt om i världen. Dom berättade om hur och varför dom flyttat hit, att krig och elände i deras samhälle, där dom bott, gjort att dom varit tvungna att fly. Dom valde Sverige. Sverige ska vara ett bra land för utlänningar, har dom hört. Och det är vi bra på att påpeka "Ska dom komma hit och leva på våra skattepengar medans vi får slita som djur?". Det hör man ofta.

Absolut, det finns säkert människor som utnyttjar systemet och glider på ett bananskal genom livet, men den gruppen människor är inte enbart utlänningar. Finns många utav "oss" svenskar som lever på bidrag och är nöjda med det. Jag tycker att det dyker upp mer och mer smygrasism i vårt samhälle idag, och det skrämmer mig lite. Vi är verkligen beredda att dra alla över en och samma kam. "Oj, här kommer det nått troll med huckle som lever på våra pengar", säger folk ibland, medans det kanske egentligen är en mamma som förlorat sin familj i krig och elände och valde att flytta någonstans där hon förväntar sig att bli accepterad.

Nu kommer jag dock helt urspår. Tycker bara det är så fruktansvärt att många i Sverige är så trångsynta och tror att alla "dom där", som många så fint uttalar det, kommer hit för att snylta eller leva glidarliv. Självklart finns det sådana också, men det finns det i alla länder, i alla olika sorters människor, oavsett färg eller religion. Det är svårt att helt och fullt förstå en människa om man aldrig ger den chansen att prata. Och hur ofta himlar inte bara vi med ögonen åt utlänningar som kommit hit? Jag är verkligen glad över att jag får chansen att studera med många utav dessa människor, som kämpar för ett bättre liv i ett helt främmande land. Jag hoppas att det kan få bort en del av MIN trångsynthet, som jag så lätt blir påverkad av när många omkring bara har negativa saker att säga.

Om 12 dagar är jag under 100-dagarsstrecket. Då är vi nere på tvåsiffrigt, vilket känns helt sjukt. Tiden går ordentligt snabbt och man hinner helt enkelt inte med. Har inga nya magbilder att bjuda på just idag, utan jag bjuder på några jag egentligen raderade från förra veckans inlägg ;) Vågen står fortfarande på 77 kg (78 på kvällstid om jag har ätit) vilket innebär att jag gått upp cirka 4 kg. Känner mig trots det som en uppblåst badboll, men det hör väl till antar jag. Hur känner ni er?

Tänk att såhär ↓ (ungefär) ser vår tös i magen ut nu, i storlek. De flesta av hennes organ är nu färdigutvecklade och hon kan nu överleva om hon skulle bestämma sig för att komma ut. Dock föredrar jag om hon väljer att stanna där inne MINST 10-12 veckor till. Hon sparkar mycket fortfarande, men nu känner jag mycket hur hon "bökar runt", och jag känner henne på flera ställen samtidigt vilket måste betyda att hon är på gång med både ben och armar. Hon är nu cirka 33 cm lång och väger ca 750 gram. Inte konstigt att man så väl känner hur hon bökar och stökar där inne ♥ Älskade lilla tjej!! Tänk vad häftigt, att vänta på någon som bakas inuti mig.

Egentligen vill jag inte ens dölja ip-numret men det är ju tydligen olagligt att visa upp någon annans (sa någon till mig förut, rätt eller fel, det vet jag inte). Känner att jag på något sätt vill ge ett svar eller "försvara" mig när det gäller den här fullkomligt idiotiska kommentaren, som jag antar kommer från någon som känner mig eller åtminstone vet vem jag är. Eftersom du ställer en fråga men är för feg för att lämna mail eller fullständigt namn så får jag väl göra såhär, men jag föredrar rakryggade personer som vågar stå för sin åsikt.

För det första, gått från kille till kille sen? Jag har haft tre längre förhållanden efter att jag blev 16 år. Två utav dom har hållt i cirka 2 år och emellan dom var jag singel i över 8 månader. Det här senaste du tänker på.. Det var mycket som inte stämde mellan mig och han jag var tillsammans med då, vi var alldeles för olika som personer och även om jag inte har något ont att säga om honom så passade inte vi ihop. Jag försökte att kämpa och så även han men jag kände att det inte var värt det. Jag hade inga "planer på" (om man kan säga så) att träffa den underbara fantastiska kille som står vid min sida nu, utan det bara hände. Vi blev tillsammans cirka 2 månader efter att vi gjort slut, och ja, vissa kanske anser att det gick alldeles för fort, men varför ska jag säga nej till något jag tror kan vara riktig kärlek bara för att "det anses som det rätta?" Jag och Johan älskar varandra, och alla har ett förflutet, men att påstå att jag hoppat från förhållande till förhållande, det är så fel.

Sen det här med bebis. Ja, det må hända att det kom lite snabbt. Jag och Johan har snart varit tillsammans i ett år och väntar bebis i maj, men tro mig, vi har diskuterat, pratat och funderat över det här både med min familj, hans familj och bara jag och Johan. Vi känner att det här är rätt, och jag litar på mina känslor. Johan har ställt upp för mig likt ingen annan och vi kompletterar varandra. Jag ser ingen anledning till varför jag inte skulle få njuta av tanken att vi ska få ett barn tillsammans bara för att det hos vissa anses gå alldeles för snabbt. Man kan inte vara säker på någonting här i livet, men just nu är jag säker på oss två och på vår framtid tillsammans. Ska jag be om ursäkt för att jag tackade ja till kärleken? Skulle jag ha tackat nej enbart för att visa respekt gentemot någon som jag ändå aldrig skulle fungera med? Både jag och han vet att vi aldrig skulle ha fungerat ihop och jag anser inte att jag gjorde något fel. Johan kom in i mitt liv när jag inte alls var öppen för kärlek, men han lyckades på något vis öppna mitt hjärta och det tänker inte jag be om ursäkt för. Jag har alldeles för många gånger gjort saker enbart för att göra andra nöjda.

Ha lite mer kött på benen innan du hoppar på mig och anklagar mig från att "hoppa från den ena till den andra". För gudsskull. Och påstå inte att "jag vill inte vara elak eller så men". Om du helt ärligt bara undrade över något du inte hade full klarhet över hade du kunnat fråga mig öppet, inte bakom en anonym kommentar.

Jag väntar en fantastiskt efterlängtad dotter med en fantastisk kille. Om det så har gått en månad, tre månader eller ett år borde inte spela någon roll. Det finns ingen tidsram för detta. "Skaffar man barn inom ett år då går allt fel". Jag vet människor som efter 10 år tillsammans valt att skaffa barn och det har inte fungerat. Vi har diskuterat det här. Jag har inte tvingat någon till något och vi väntar båda två med spänning på vår dotter. Det är ingenting jag vill försöka dölja för att det skär i ögonen på vissa. Det är heller inget jag vill gnugga i någons ansikte, men det här är min blogg, min oas och tillflyktsort, där MINA tankar blir till ord. Och ni som är här och läser och kommenterar dagligen, ni bidrar med glädje till mig. Jag har dock aldrig tvingat någon att läsa, men jag tänker inte sluta vara lycklig för att någon anser att jag gjort fel när jag faktiskt bara följt mitt hjärta. Det borde alla göra. Följa sitt hjärta ♥

Jag älskar kvällarna, när jag ligger på sidan i sängen och känner hur du gör kullerbyttor där inne. Jag tror inte att du tycker om när jag ligger på sidan, för när jag vänder mig om till ryggläge blir du mycket lugnare. Jag älskar hur jag tror mig veta vad du tycker om och inte, och jag älskar känslan av att veta att du ofta sparkar vid samma tid och i samma situationer. Som tillexempel när jag dricker något väldigt kallt, eller runt 23,00 på kvällarna när du alltid är som mest aktiv i din mammas mage.

Och jag älskar dig. Jag älskar känslan du ger mig då jag känner mig ensam och inser att jag faktiskt inte alls är ensam. Jag är den absolut viktigaste du har nu, för att du ska kunna växa och bli en frisk och kry bebis. Jag bär min dotter i magen och varje gång jag tänker på dig så bildas det tårar av lycka bakom mina ögonlock :)

Jag kommer säkert gråta framför det här programmet varje onsdag tills det är slut. Jag har redan så många "favoriter", deltagare jag verkligen inte vill ska åka ut för att jag vill att dom ska få vara kvar och få gå ner i vikt för att leva med sina barn utan att vara rädd för att dö. Det här programmet är inte bra att se när man är gravid, hormonerna gör så att tårarna bara sprutar och jag blir så berörd (hade jag blivit utan graviditeten också iofs) Såg ni programmet? Vad tyckte ni om det isåfall?

Jag började ju skolan imorse också. Ska bli skönt att få komma igång med en sysselsättning som faktiskt gynnar mig och min framtid. I höst ska jag ju söka in till Vård & Omsorg med inriktning sjukvård (ska plugga halvtid och på distans så jag kan ta hand om vår lilla skrutt samtidigt) men fram tills barnafödsel ska jag plugga upp lite betyg jag missat från gymnasiet. Efter skolan imorse åkte jag direkt till barnmorskan, och efter det gick jag direkt till mamma. Därifrån åkte vi två hem till min syster och barnvaktade Arvid i nån timme medans hans söta mor (alias min söta syster) åkte skidor. Arvid är så fin, så fin, min lilla älskling. Tänk om han förstod hur mycket hans moster älskar honom?! ♥ Det går ändå inte att sätta ord på, så han får hålla tillgodo med alla pussar och kramar jag tänker ge honom hela hans liv.

Allt jag inte gillar med min graviditet.
, att det känns som om någon sandpapprat mina bröstvårtor varje gång jag är ute i kyla.
, att mina bröst ser ut som dom blivit anfallna av tigrar. hej bristningar och synliga blodkärl.
, att det känns som om att mina ljumskar har dragkamp med varandra, speciellt vid sovdags.

Dock är jag verkligen helt gröngöling när det kommer till vagnar (Inte konstigt med tanke på att jag aldrig behövt sätta mig in i det förut). Svängbara hjul är dock ett stort måste för mig då dom få barnvagnar jag kört som inte haft det har varit mycket jobbigare att köra än dom barnvagnar som haft svänigsar. Med citykorgen vägde den ca 13 kilo (hon sa att det var en lätt vagn, haha, jag trodde det var jättetungt) och citykorgen gick att vända åt båda hållen. Den var också jättelätt att vika ihop. Ni som läser min blogg och har barn eller har en efterlängtad knodd i magen, vilken vagn har ni haft/ska ni ha? :)

Det är egentligen helt sjukt att tänka på, om fyra månader ungefär kommer det att ligga någon i den där sängen. Vår lilla dotter. Och det kan tänkas att det är lite tidigt att ställa in sängen redan, men jag mår bra av det och jag vill vara redo förr istället för senare. :) Jag älskar sängen, och filten jag köpte av Sandra som hon gjort som ligger i. Så fint. Vår dotter kommer vara så fin i sin lilla säng. Vi längtar efter dig så mycket nu ♥ Ska bjuda på lite bilder från vårt projekt.

Jag tror inte jag har något bloggnamn alls. Jag heter bara Novembersara. För att locka till sig läsare så måste man ha ett bloggnamn som lockar, om man ska hamna på aktivalistan eller mest besökta. Jag förstår det, dock är det inte det min blogg strävar efter, att hamna där! Det jag däremot inte förstår är varför man väljer att så till den milda grad "vika ut sig" (ni förstår vad jag menar) att man använder dessa rader i sitt bloggnamn i ett sätt att locka läsare. Åh, än en gång, jag lider verkligen med dessa tjejer och jag tycker det är fruktansvärt, men varför gör man såhär? "Förlorat Pappa + 2 våldtäkter". Det är ju fruktansvärt, men jag skulle aldrig kunna gå ut med det på nätet på det där sättet. Självklart är det en sak om man väljer att skriva om det i sin blogg. Jag skrev ett varningsinlägg till er en gång, för att jag ville att ni skulle tänka på hur lätt det kan hända, efter att jag blev utsatt för våldtäktsförsöket i Sälen. Det gjorde jag för att jag ville. Det var skönt att skriva av sig och det var skönt att dela med sig, därför att jag tänkte alltid "Det händer inte mig". Det räckte dock där.

Jag skulle aldrig kunna "outa" mitt våldtäktsförsök, min cysta eller mina andra problem här i livet så till den milda grad att jag använder det som bloggnicknam. Jag kan välja att skriva om det i bloggen ibland därför att det är skönt att ventilera sig. Däremot vill jag inte att det är den första bilden ni ska få av mig. "En tjej med en tuff uppväxt som har en cysta i huvudet" För den personen är inte jag. Jag är en relativt glad tjej som älskar att skriva. Att förlora sina föräldrar måste vara fruktansvärt, och jag förstår att bloggen kan vara ett sätt att bearbeta det, men jag förstår ändå inte varför man väljer att heta såhär. I mina ögon är det ett desperat försök till att locka läsare pga fruktansvärda händelser som borde bearbetas med någon mer proffissionell än en bloggpublik runt om i Sverige. Bloggläsare kan vara så jäkla elaka, tro mig, det har jag fått erfara. Jag önskar bara att jag kunde ruska om dom där tjejerna lite. Än en gång, det dom varit med om är fruktansvärt, att vara med om en våldtäkt måste vara det värsta som kan hända, men att så fullkomligt dela med sig av detta på ett sätt som gör att det första jag tänker när jag besöker bloggen är "Hon har blivit våldtagen"? Nej, jag förstår inte. Jag lider med dom, men jag förstår inte.

Här är lite bilder från nyårsafton. Jag tar inte så mycket kort nu för tiden för jag tycker det är jobbigt att vara med på bild när jag känner mig uppblåst överallt. Känns inte bara som att jag har en bebis i magen, utan ibland tycker jag mig ha en liten bebis i varje lår, och två små bebisar i vardera kind, och en stor bebis på rumpstumpen. Ni fattar? Allmänt uppblåst var det ja. Iallafall.. Hade ett trevligt nyår, firade med min fina bästa vän Fia och hennes pojkvän med kompisar. Johan fick vara själv med grabbarna, kändes bara drygt att vara med bara massa killar som dricker öl och är allmänt grabbiga. Ska jag gå in där med min gravida nykterhet och förstöra? ;p Nja! Bjuder på dom fyra bilder som togs under kvällen.

Nästa nyår kommer bli så mycket härligare, då har vi vår lilla skrutta (haha, mysigt ord) här och då kan vi fira som en riktig familj, utan att behöva tänka på var man ska dricka sig full någonstans, som de flesta i dagens samhälle verkar fokusera kring. Nyår med min alldeles egna familj ♥ Obeskrivligt, år 2012 är så välkommet.

Den här glassen är utan tvekan den godaste nyheten jag provat detta år (lite kul med tanke på att året hittills bara har 2 dagar och den var nyhet redan förra året, men you get my point, right?). Så jäklans god. Krämig, riiiiiiktigt krämig, chokladglass med kolasås och kanderade pecannötter. Och mycket nötter sen. Herremingud, jag säger bara en sak; Ben & Jerry´s, släng dig i väggen, från och med nu frestar jag smaklökarna med Häagen-dazs. S.Å.J.Ä.K.L.A.G.O.T.T ♥

Och vet ni vad det bästa är? Jag har massa sån glass kvar i kylen. Och Johan har åkt och jobbat och blir borta tills på torsdag, så jag får äta upp den helt själv. Nu ska jag mysa ner mig framför en film, och äta den här glassen med stooor sked direkt ur burken, och sakna min kärlek medans den andra kärleken i magen sparkar på för fullt. Om ni ska iväg och handla idag, köp hem denna glass. Det är en order. Och man får inte göra en gravid kvinna besviken, så stick iväg och handla nu ;)

Har ni sett dokumentären "Kokvinnorna?" Handlar om två systrar och deras kor. Den ena systern älskar korna och vill vara med dom jämt och den andra systern tycker dom ska säljas, typ. Och den äldsta systern har blivit så skadad av korna att hon bokstavligt talat går dubbelvikt (se bilden nedan)! Hon somnar när hon mjölkar korna, korna försökter äta upp hennes kläder vilket leder till att hon får sår på kroppen. Hon har brutit lårben, bäckenben, svanskotan och jag vet inte allt. Hon är typ 80 bast och lever för dessa kor..Verkligen lever för, utan att överdriva en endaste liten smula.

Det var nästan lite kusligt att se. Och den yngre syster som inte gillade korna och var tvungen att komma och hjälpa till kallade sin äldre syster för massa fula saker. Dom var elaka mot varandra. Kanske någon slags hatkärlek? När hon skulle hjälpa den äldre systern att tvätta håret så sa hon "Det här borde jag ha gjort för flera år sedan". Vattnet var skitsmutsigt så hon har säkert inte tvättat håret på år och dar. Och hon sov inne i hos korna ibland, i halmen, bland flugorna. Hon mockade och mjölkade och gjorde massa skitgöra själv trots att hon går som en kråka. Okej, inte som en kråka. Som en ostbåge.