Jag känner för att klaga så jävla mycket nu! På allt! På hur jag mår och hur jag mår och hur jag mår! Jag mår bra och dåligt, at the fucking same time. Det är en underlig känsla att må bra fast man mår dåligt och försöka vara pigg fast man är så trött och slut i kroppen så man nästintill ramlar omkull vid blotta tanken på att vara uppe och vara aktiv. Sängen har blivit min bästa vän och maten har blivit min fiende. Iallafall just nu. Vissa saker går bra att äta. Så som kalla alternativ. Varm mat är inte att tänka på och jag har gått ner 4 kg. Jag hoppas matlusten hittar tillbaka till mig snaaaaart, det behövs verkligen nu.

Annars då? Johan kom hem idag, från sin jobbvecka i Stockholm. Gud så härligt, tänker jag, och inbillar mig att han ska ha längtat hem till mig som bara den! Haha, det har han säkert, men om det är nååååågon fotbollsnörd som läser min blogg så kan ni direkt gissa att han längtat hem till något annat liiiite mer. Guess what? Jo, FIFA 12 släpptes idag, så nu sitter han där som en liten rultig unge framför julbordets läckerheter och ler från öra till öra medans han febrilt trycker på sin lilla dosa. Ibland hör man ett "Neeeeeeeeeeeej" eller "Vad fan", och då vet man att han förmodligen missat en vääääldigt viktigt målchans. Haha, killar. En sak är säker, han får stänga av FIFA när Idol sätter igång, om jag så ska förklara krig mot honom ;)

Ni vet att jag älskar serier va? De serier jag följer just nu är Criminal Minds, Drop Dead Diva, Desperate Housewives, 90210, Greys Anatomy, Two and a half Men, Modern Family, Americas Next Top Model Season 17, Pretty Little Liars (uppehåll) Switched At Birth (uppehåll) och One Tree Hill (uppehåll)! Jag ääälskar att hitta nya serier och jag älskar kriminalserier, så jag blev väääldigt glad och nöjd när jag igår hittade en serie, kriminalare, som jag tyckte var RIKTIGT bra! Den serien heter Body Of Proof, och säsong 2 började precis att sändas i USA.

Jag som är sååå snäll tänker självklart dela med mig.



Dana Delany gör rollen som Dr. Megan Hunt - en viljestark kvinna som satsat allt på en framgångsrik karriär och blivit en av landets bästa neurokirurger. Livet förändras den dag Megan råkar ut för en allvarlig bilolycka som med förödande konsekvenser innebär att hon aldrig mer får operera igen. Hon står nu inte bara utan den familj hon tidigare försakat för sin karriär - hon förlorar också sitt jobb. Fem år senare tar livet en ny vändning när Megan erbjuds en tjänst som rättsläkare. I sin nya tjänst får Megan möjlighet att nyttja både sina medicinkunskaper såväl som sin instinkt och intelligens. Något som kommer väl till pass när man söker ett offers dödsorsak samt vem som är ansvarig och varför. Slutsatsen blir ofta att svaret står att läsa i offrets kropp och att denna blir beviset i sig – the ”Body of Proof”!

Nu ska jag berätta för er om min gårdag. Som började med att jag försov mig. Systeryster ringde och väckte mig och jag fick klä på mig snabbare än vinden för att sedan stå utanför porten och vänta på henne 5 minuter efter att jag blivit väckt. (Behöver jag säga att jag blev måttligt yr under dessa överdrivet stressande minuter?) Efter det for vi iväg och jag kom hem igen nån timme senare, gladare än på länge. Där är allt okej, för trots försovning så hade jag fått "valuta för mina pengar" då jag kom hem med ett leende på mina läppar som aldrig tidigare uppenbarat sig på det viset. Äntä härliga tider, tänker jag ;)

Sen ligger jag här hemma en stund. Vilar lite. Telefonen ringer och jag får ett samtal från Johans syster som varar cirka 1,5 timme (Alla som känner mig vet att jag älskar att prata i telefon, så här har alltså dagen fortsatt att vara superb) Efter samtalet vilar jag en stund, för att sedan kila iväg till Friskis där jag ska jobba stängning. Även här är dagen fortsatt bra, för trots att jag mår dåligt och känner mig hängig så trivs jag som fisken i vattnet på friskis. Tiden rullar på och runt 21,45 får jag gå hem.

TRODDE JAAAAAG JA! För jag kommer inte in. Och vadan detta? Jo, för jag har glömt min hemnyckel på Friskis. Men gå tillbaka och hämta den då, tänker ni? Det tänkte jag också. Tills jag kom på att en medarbetare på Friskis låste dörren och att jag aldrig tog någon nyckel dit. Goddag yxskaft. Vad gör jag nu? Ring någon, tänker ni? Det tänkte jag med. Tills jag kom på att jag är den sista levande människan som fortfarande använder kontankort till mobilen, och dessa pengar var givetvis slut. Men fyll på då, din idiot, tänker ni? Det tänkte jag med. Tills jag insåg att plånboken låg hemma.  Där stod jag, som lost in space och visste inte vad jag skulle göra. Som tur är så har jag 5000 fria sms så nu jävlar pepprade jag på med sms till höger och vänster.

Hur det hela slutade? Jo, Johans fantastiskt snälla syster Therese fick köra till deras mamma, hämta Johans extranyckel för att sedan köra hit med den. Tack gode gud för det! Ibland ska man vara jäkligt glad över att man har fantastiska och hjälpsamma människor i sin omgiving. Från och med NU håller jag hårt i mina nycklar!!

Tidigare har jag tittat på Svenska Hollywoodfruar med glimten i ögat och tänkt att "Dom har inte alla getter hemma, men, har dom kul så låt dom hållas". Man kan ju inte hålla med om allas val av livsstilar, och tydligen är det så att heter man Agnes Nicole och har massa pengar så får man göra en film som heter The Gold and the Beautiful som är så till den milda grad pinsam att jag inte skulle se den om jag fick betalt, MEN, det drabbar ju ingen annan (pengarna borde ju dock gå till något bättre), jag kan bara välja att inte se den..

MEN! Gunilla Persson!? Som Joanna skrev på min status på Facebook, kan någon ta Erika ifrån henne?! Ungen är sjuk, tvingas att sjunga, och när hon kräks, vad säger mamman då?! "Det är Gud som gör att du kräks nu!" "Jesus vill det här". Nej, Gunilla Persson hon skrämmer mig på riktigt. Hon ser helt hjärntvättad ut när hon pratar och hon skrämmer mig verkligen när hon talar till sitt barn. SITT BARN. Inte hennes projekt. Det är ett oskyldigt litet barn. Det är inte längre kul att titta på Svenska Hollywoodfruar därför att jag nästintill gråter för barnens skull.

Jaha, vad ska jag skriva här då? Det har varit en jobbig vecka, men samtidigt en skön vecka. Jag har haft Johan vid min sida hela veckan, för han har varit sjuk (lite skadeglädje i att jag tycker att det är bra att han var sjuk) och åkte därför aldrig till Stockholm förra veckan. Idag åkte han dock. Klockan 04,30 ekade lägenheten lika tomt som den alltid gör dessa måndagar vid den tiden. Måste jag säga att jag hatar det? Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit vidare mycket, men jag hoppas att allt blir bättre framöver.

Annars då? Joda, jag lever och benen går men mer än så är det inte. Mer om det en annan gång. För att berätta något kul så har Johan köpt en bäddmadrass eller vad det heter till sin säng, en sån stor 180 cm så vi slipper skarven! Och den är så sjukt jäkla skön att jag sover som en prinsessa trots allt som händer runtomkring. (jag gillar parenteser, och i den här parentesen tar jag tillfället i akt och säger att visst fan är hösten bra, alla serier kommer ju tillbaka?!)

En annan rolig sak är att idag är det exakt ett halvår sedan jag och Johan bestämde oss för att han och jag skulle bli vi ♥ Kärleken jag känner för den killen är så till den mildra grad svår att beskriva att jag inte tänker ge mig på det. Nu ska jag försöka få i mig lite mat, och så tänkte jag be er om en tjänst. Håll era tummar för mig? Fråga inte varför, bara gör det. Imorgon behöver jag det ♥

Om man någon gång är lite ledsen eller om man behöver få ett leende på läpparna, då tittar man på Arvid, min fina systerson. Han är så fin! Hittade en sån vacker bild på min syster och hennes son som jag måste dela med mig av. Jag är så glad att dom två finns. De senaste dagarna har jag verkligen insett hur bra det är att ha en syster som kan hjälpa en eller svara på frågor när man har det svårt och tufft.

Jag älskar er två obeskrivligt mycket ♥

Kan du inte bara lyssna på mig en gång? Om jag tidigare bett dig om onödiga tjänster som kan tyckas vara onödiga att lägga ner så mycket energi på ber jag om ursäkt för det. Om jag tidigare missbrukat mina önskningar eller gjort mig lustig över att det inte finns någon däruppe som "vakar" över oss ber jag om ursäkt även för det. För just nu känns det som att jag vill ta till vilka medel som helst för att få någon, vem vet jag inte, att förstå att jag inte orkar med eller förtjänar mer elände nu. Jag ville verkligen detta, och så blir det såhär. Jag önskar mig inget annat och om det här är min sista önskan någonsin, så snälla lyssna på mig, om du finns där uppe?

Jag vill bara skrika. Skrika högt så att alla hör, men det kan jag inte. Iställer är jag tyst, drar på ett leende och låtsas som ingenting. Just nu känns det som om jag skiter i allas åsikter, allas förutbestämda regler om huruvida man ska vara tyst eller inte. Nu mår jag bara dåligt, och jag kan ingenting annat göra än att vänta. Att hoppas. Hoppas på att någon där uppe förstår att man inte lägger allt elände på en och samma person. Missförstå mig rätt, jag vill inte lägga elände på någon annan, men det kan väl räcka med elände, för alla?

Det här fenomenet som uppstår någon gång per år, mestadels hos det manliga könet, förbryllar mig en aning. En kvinna kan bli drabbad även hon, men tydligen är det inte alls lika hemskt för oss tjejer som när det händer en kille. Vad jag pratar om? Jag pratar självklart om när killar blir sjuka. Min fina men ack så tjatiga karl har genast omvandlats till en liten fågelunge som ligger i soffan och skriker efter uppmärksamhet! Meningar såsom "jag är så sjuk" "jag mår så dåligt" eller "Du måste ta hand om mig" är det enda jag hör, och varje gång han hostar måste han hosta liiite högre än vad han borde, bara för att försäkra sig om att jag hör ;)

Självklart kan jag ta hand om honom i några dagar, bara för att han är så söt där han ligger och nojar sig, men frågan kvarstår; Vad händer egentligen med en karl när han blir sjuk? Jag kanske borde skicka hem honom till mammsen ;)



Själv ska jag gå till friskis och jobba snart. Och lämna honom ensam (Det har jag minsann fått höra) När han blir frisk tror jag att jag ska gå runt och klaga lite jag också! För tydligen har vi glömt att jag mår illa som en gris och har en hals som skär sönder mig bit för bit varje gång jag anstränger den. ;)

Ibland är jag faktiskt villig att erkänna när jag har haft fel. Ni vet känslan man har i magen när man går runt och oroar sig för något, man är rädd för att göra något eller berätta något därför att man tror att ens familj ska vända en ryggen eller att man ska få alla att uppleva en upplevelse av besvikelse? Man bygger upp ett skräckscenario där värsta tänkbara situation utspelar sig, och sen går man runt med en klump i halsen bara för att man oroar sig så. Ni vet den känslan? Vet ni hur det känns när den känslan försvinner? Underbart!

De senaste dagarna har jag oroat mig. Men till vilken nytta? Jag har så till den milda grad missuppfattat och misstrott alla i min familj att jag just nu bara kan le åt eländet. Jag har ställt till med mycket förut, mycket "elände" och allt dom kunnat göra är att dra en djup suck och tänka; "Jaha, vad har du nu gjort?". Det där är dock längesedan, men minnena finns kvar. Och det sista jag vill är att göra min familj besviken nu.

Vilket jag inte har gjort, uppenbarligen. Dom kanske inte alltid tycker lika som mig men nu vet jag att dom finns där och stöttar mig i det beslut jag tagit. Och det känns helt underbart. Det är inte alltid man behöver hjälp och stöttning, ibland kan det faktiskt räcka att man vet att den finns där. Tack fina familjen för att ni förstår mig ♥ Jag älskar er!

Vet ni vad? Den här tjejen, Jessie J, hon är grym! Hennes låt Who You Are är för mig inte bara en låt, utan ett budskap! Texten är så himla klockren att varje gång jag lyssnar på den så mår jag lite bättre, trots att den handlar om att det är okej att inte alltid vara okej. I den här videon ställer hon sig vid en tunnelbanestation i NY och bara sjunger, för att hon vill. Jag får rysningar när jag ser den här videon och vill därför dela med mig av den till er. Helt fantastiskt ♥ Det är helt okej att inte må helt okej, glöm aldrig det :)

Nu är det en miljon människor (och jag överdriver aaabsolut inte) som oberoende av varandra skrivit på facebook eller här i bloggen att min pojkvän är lik Tobbe Trollkarl! Min vän Sibbe från Skåne skrev på facebook tidigare när jag la upp den bilden i mitten på Johan på FB "Är du tillsammans med Tobbe Trollkarl?" Haha, ja, det kanske jag är!!? Visst är dom lika? Johan har aldrig riktigt erkänt att dom är lika, men det är dom.

Johans mamma visade en bild på Tobbe Trollkarl i tidningen när han hade röd skjorta och svart fluga, och likheten var slående ;) Synd bara att inte den bilden gick att googla fram, då hade jag kunnat visa er exakt hur lika dom är ;) Fast Johan är finare än en tossig trollkarl ♥

Håller ni med mig?

Vad jag gör vaken nu? Klockan är 05,08 och jag är vaken. Jag var klarvaken klockan 02,30, då hade jag inte somnat än, trots att jag la mig runt 22-tiden igår. Det är så jäkla kul att va vaken, ohja, jag ääääälskart. Not. Jag vill sova. Jag vill inte svettas som en gris, må illa eller ha ont någonstans. Jag vill bara sova. På natten. Jag vill inte bli som en zombie på dagen och sova då. För det kan jag inte. Det får jag inte. Det ska jag inte. Jag vill bara sova, nu. Det gör ju inte saken bättre att Johan åkte för en stund sedan. Haha, vadå ironiskt, jag kollade på klockan halv tre inatt när jag inte kunde somna och tänkte "Nu ska Johan upp om 1,5 timme." Hans dag skulle alltså snart börja och jag hade inte ens somnat.

Gah. Nu har jag klagat lite. Lite mycket. Eller mycket lite? Så kanske att jag kan sova lite nu ;)
Ni kan väl hålla era tummar (som om att ni är helt vakna och mer än gärna önskar mig lite sömn istället för att sova själva)

Hej hallå! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre! Jag delar med mig utav nästan allt som händer i mitt liv, men vissa händelser och saker som händer/uppstår i mitt liv som jag fortfarande inte vet hur ska komma att utspela sig, dom är jag såklart tyst om! Och nu är det mycket som händer som jag inte riktigt pratar om, eller vill prata om! Men lite som jag häromdagen har kikat upp är bland annat hur det ska bli med studierna! Det verkar som att det ska lösa sig utmärkt, med både plugg, bidragsdel och lånedel! Så skönt att veta att man inte kommer att behöva ta så mycket studielån! Det är en oerhörd lättnat att slippa bära på den oron.

Det är väl ungefär vad jag har att säga just nu. Eller vad jag väljer att säga just nu. Nu ska jag bara försöka lösa allt annat också. Bland annat försöka få veta om jag kommer in på plugget så jag kan säga upp min lägenhet och bo med Johan, officiellt! Men som jag skrev igår, även om det finns tankar och funderingar kring framtid så ser jag väldigt just på den :)

Jag blir nästan lite ledsen när jag ser Idol. Jag börjar mer och mer förstå varför program som True Talent och The Voice är så viktiga. "Är vi verkligen SÅ utseendefixerade i Sverige?", har jag tänkt! OM vi är. Som dagens avsnitt av Idol. När blev det okej att säga till en 20 år gammal kille att han ser ut som en blandning av ett lapptroll och en 40årig tvåbarnsmamma på väg till lekparken? Det är väl sångrösten dom ska bedöma? Eller som det andra scenariot jag tänker på. In kliver en 25 år gammal man som jobbar som musiklärare. Han sjunger ju absolut inte dåligt och han spelar ändå ganska bra på sin gitarr. Han kanske ser lite udda ut med ett öga som verkar leva sitt eget liv, men utöver det en helt "vanlig" kille. Så kommer Alexander Bard och öppnar sin käft. Inte nog med att han säger att han saknar omdöme osv. Det kanske han har rätt att säga, vad vet jag? Men han börjar kritisera hans yrkesval och säga att "Jag tror att du är en dålig musiklärare" När fick vi rätten att säga precis vad vi vill till vem vi vill och när blev kritik istället glåpord och förnedring?


Jag kan till en viss del förstå när dom blir arga och irriterade på människor som bevisligen och väldigt uppenbart BARA kommer in för att förstöra, plojja bort och skämma ut sig, men när en helt vanlig svensk kille med en dröm kommer in, och dom krossar honom från tårna, så blir jag bara ledsen. Det är inte okej. Hur mycket makt man än har, och hur mycket kunskap man än må besitta, så är det inte okej att förnedra en människa för VÅR njutnings skull. Och det är det sistnämnda som är HELT SJUKT. Att vi, eller många utav oss, sitter och njuter mer och mer ju högre förnedringsgraden når. Jag mår illa. Och vilka signaler skickar det här egentligen till våra barn och ungdomar som tittar på det här, och tvingas växa upp i ett samhälle där utseende går före allt?

Juryn (en viss del av den iallafall) är så tvetydiga och dom sitter på feta rövar av dubbelmoral. Om det kommer in en skitsnygg tjej som inte kan sjunga så säger dom bara "Du kan inte sjunga, men du är absolut inte ful". Hon blir inte söndertrasad vid fötterna. När det däremot kommer in en, i deras ögon, ful och konstig människa, då är det okej att säga både det ena och andra om yrkesval, klädstil, frisyr eller övrigt utseende.

Jag är trött på folk som tror att dom redan känner mig istället för att försöka lära känna mig.
Jag är trött på människor som inte kan erkänna att dom haft fel, utan istället håller sig undan.
Jag är trött på folk som tror att dom vet hur mitt liv ser ut fast dom aldrig intresserat sig ett dugg.

Jag är tacksam för de genuina människor som lyssnar på mig trots att dom inte känner mig väl.
Jag är oerhört tacksam för de människor som vill lära känna mig oberoende av vad dom tidigare hört.
Jag är också väldigt tacksam för att de val man gör i livet visar vilka som verkligen alltid finns där för mig.

Men mest tacksam är jag nog över de få, riktigt bra, vänner jag har. Jag vill inte vara en sådan tjej med 400 vänner som jag egentligen inte vågar berätta allt för. Hellre har jag er, mina allra närmsta, och sen några på sidan om som jag kan njuta av att umgås med utan att känna att jag måste berätta alla mina hemligheter och livskriser för. Hellre några få riktiga vänner än en hel drös med falskhet!!

Igår var vi på dop. Det var finaste lille Texas som skulle döpas i Amsbergs kapell :) Texas är, för er som konstigt nog lyckats missa det, Johans systerson. Min systerson heter Arvid, så nu har vi rett ut det :) Iallafall, Texas var såååå duktig under dopet. Hur glad som helst, han satt bara och flinade. När det var dags att få vatten på huvudet så började han plaska i vattenskålen, det var lajbans :) Therese och Jörgen har verkligen fått världens snällaste och sötaste lille bebis ♥ Det var en slagen liten hjälte som somnade i sin vagn några timmar senare.

Efter dopet blev det massa, LÄS massa, fika i församlingshemmet. Det var tusen olika kakverk och 3 tårtor. Jag var duktig och åt inte en enda bit. Det ni!! Senare på kvällen gick jag och Johan och åt middag på Broken Dreams, efter det vann jag 500 kr på en lasvegas-maskin ;p och idag ska vi åka karuseller med Johans andra systerson Kevin, som är 7 år :) Så helgen kan sammanfattas som jättebra!

Den här killen är GRYM! Han sjunger som en gud och låter förvånansvärt nog inte som alla andra smörpojkar!
Han heter Chester See, klicka HÄR för att komma till hans youtubekanal och spana in alla andra grymma videos ♥

Jag såg en ganska bra film igår. Den var väl inte jättebra, för som i de flesta romantiska amerikanska filmer så vet man hur den ska sluta, på ett ungefär, men ibland gillar jag att titta på kärleksfilmer med ett lyckligt slut, för att få må lite bra i själen. I längden blir det jobbigt för själen att titta på hjärtskärande draman med fruktansvärda livsöden eller skräckfilmer där alla dör.

Filmen Beastly skulle väl bäst kunna beskrivas som en modern tappning utav Skönheten och odjuret. Kanske inte den första filmen man väljer om man vill se något där man får tänka till över slutet själv. Dock visar filmen väldigt bra att utseendet inte är allt, att man kan verka omtyckt men vara hatad utan att själv veta om det, och att man kan förändras om man tillåter sig själv att göra det.




Kyle är snyggingen på skolan som tror att skönhet kan få vem som helst att gå långt medan de fula inte kommer någonstans. Efter att han upprepande gånger varit elak mot Kendra, en tjej på skolan med ett väldigt udda utseende ochmagiska krafter, får han smaka på sin egna medicin. Kendra sätter en förbannelse på Kyle som gör honom lika ful på utsidan som han är på insidan. Nu har han bara ett år på sig att hitta någon som kan älska honom för den han är, annars kommer han för alltid få leva med sitt hemska yttre.