Igår var mina bästa tjejer här ♥ Fia & Malin, de allra finaste tjejerna som finns. Vi har känt varandra sen vi var pyttesmå och bott grannar i ungefär 15 år, tills jag flyttade. Vi har gått på dagis tillsammans, i samma klass tills 6an och i samma skola tills 9an. Malin har varit ute och svängt i Asien i flera månader, i Norge i flera månader och i USA i 1 år, men hur länge hon än är borta så känns allt precis som vanligt när vi ses. Jag är så glad att jag har dom, och även fast jag inte kan göra så mycket lattjolajbans nu när jag räknas som höggravid så har vi så trevligt bara när vi sitter i en soffa. Och de diskussioner vi har kan verkligen spåra ur... Igår diskuterade vi vart svanskotan sitter, hur en moderkaka sitter och hur en slempropp ser ut (mysigt va? haha) När tjejerna skulle gå stod vi i dörren och skrattade så jag fick minsann stänga dörren och kuta in på toaletten för jag höll på att kissa ner mig. Det går inte en minut utan att man skrattar i dessa tjejers närvaro. Det är såå tråkigt att Malin bor i Uppsala, men det är så skönt att hon är hemma nu två veckor över påsk, och det ska bli så skönt att hon förmodligen ska jobba här hemma i sommar. Åh, gårkvällen gav mig verkligen en helt ny energi, och det behövdes verkligen. Nu har jag, tack vare er, kunnat fylla på mitt glädjekonto.

Jag är så oerhört glad att jag har er, mina fina tjejer. Jag har många fina vänner runt om kring mig, men ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Till er kan jag säga ALLT, hos er kan jag vara mig själv utan att behöva oroa mig för att ni dömer mig. Ni är så otroligt fina och ni sprider så mycket glädje. Det spelar ingen roll hur dåligt jag mår, så fort jag träffar er så blir jag glad. Jag blir sådär barnsligt glad och det känns ibland som om vi är 15 år igen när vi ses, alla krav och alla måsten försvinner och man kan bara vara en stund. Vara sig själv tillsammans med bästa vänner - finns det något bättre? Jag älskar er.

Jag minns att för över ett år sedan så fanns tårarna så nära till hands, dagligen. Jag hade ännu en gång fastnat i det där mörka träsket jag så många gånger kämpat mig upp ifrån. Min tro på kärleken fanns inte och jag var säker på att mitt öde i livet var att bli sårad eller att såra. Jag hade flera gånger försökt att passa in, försökt att få någon annan att må bra samtidigt som den fick mig att må bra, men jag förstörde allt, gång på gång. Varför? För att jag inte visste vem jag var. Jag kände inte mig själv, jag var borttappad och famlade i mörkret. Jag letade efter en hand som kunde smälta mitt frusna hjärta, jag letade efter en själ som kunde passa min och jag letade efter trygghet. Då kom du. Som från ingenstans, när jag som minst anade det men som mest behövde det.

Idag firar jag och Johan ett år tillsammans. Den 26 mars 2011 blev han och jag vi ♥ Känslorna jag hade i kroppen då är alldeles för stora för att beskrivas, men jag minns det som om det vore igår. Även om vi haft våra ups and downs så har det senaste året utan tvekan varit det absolut bästa året i hela mitt liv. Vi har kommit varandra så otroligt nära och jag kan prata med Johan om allt. Han vet mer om mig än någon annan och jag vågar vara svag framför honom. Jag gömmer mig inte bakom någon fasad, han låter mig vara den jag är och jag får vara svag, och det får mig att känna mig starkare än någonsin.

Och nu, ett år senare, ligger vår fantastiska lilla dotter och bakas i min mage. Om 48 dagar är det tänkt att hon ska se ljuset utanför min mage för första gången. Det är omöjligt att skriva det här utan att gråta, men de tårar som faller nu är glädjetårar. Jag har bytt ut min ångest och mina eländiga tårar mot lycka och glädje. Allt tack vare Johan. Det må hända att folk kommer att skriva här nu att det har gått alldeles för fort och att vi är dumma i huvudet. Jag anser bara att jag hittat rätt och att vår lilla "hoppsan" i magen är så oerhört efterlängtad. Vi tog tillsammans ett beslut och det är det bästa beslut vi någonsin tagit. Vi längtar båda två så oerhört mycket efter lilla Lowa. Jag kan, med facit i hand, säga att hela mitt eländiga liv innan detta varit värt vartenda liten smärtsam stund eftersom det på något vis ledde mig fram till Johan. Jag tror på ödet, och jag tror att det är såhär mitt liv ska vara från och med nu, ljust och lyckligt. Tillsammans med min familj ♥

Jag älskar dig, Johan. Mer än du någonsin kommer att förstå.

Igår kväll insåg jag hur lycklig jag är. Hur glad jag är över att jag har Johan i mitt liv. Och hur fantastisk han är. Igår kväll plingade det till i min telefon lagom när jag höll på att somna, och när jag öppnade inkorgen för att läsa fylldes jag med en sån otrolig värme.

"Vi ska bli en familj, kan du fatta det? :) Jag är så lycklig, godnatt älskling."

Nej, jag kan nog inte riktigt fatta det, än. Jag försöker. Jag förstår det ibland. Ibland tror jag att jag ska vakna upp ur någon dröm och inse att allt var på låtsas. Allt är inte på låtsas. Det är verklighet. Och jag hoppas för allt jag är värd att lillskrutten där inne mår bra.