Lowa och hennes pappa badar tillsammans just i detta nu. Dörren till badrummet är stängd men jag hör allt in i minsta detalj. Jag hör Lowas plaskande och ser framför mig hur hon kliar sig i ögonen och blundar när vattenstänket når hennes ögon. Så gör hon alltid. Hon tycker inte om att få vatten i ögonen men hon gör om samma procedur ungefär en miljon gånger innan hon förstår att vilt skvättande resulterar i vatten i ögon. Jag hör hur Lovis pappa pratar med henne och hans röst avslöjar så mycket. Den avslöjar hur stolt han är över sin dotter, hur glad han blir när hon ler, hur det värmer hans hjärta att se sin dotters ögon lysa av lycka av att äntligen få bada med honom igen. Jag hör på hans röst hur mycket han uppskattar just den där stunden. Deras badstund. För det är verkligen deras stund. Och dom förtjänar den stunden tillsammans mer än något. Ni är så fina tillsammans och mitt hjärta smälter av kärlek.

 

Jag funderar väldigt ofta på vad jag har gjort för att förtjäna dom där två.  Även om Johan ibland kan få mig att vilja slita mitt hår och Lovis kan få mig att bli gråhårig på två röda sekunder så finns känslan alltid där, mitt i allt "ta-upp-mig-nu-mamma-jag-kan-inte-vara-ensam-en-sekund"-skrik så känner jag att det är här jag hör hemma. Oavsett vilket humör min älskade dotter är på, och oavsett känslan av att tålamodet tryter, så vet jag att det är just här jag vill vara. Just precis här, med min fantastiska dotter, och med min fantastiska sambo, som en dag ska bli min man.