Novembersara - mamma till Lowa. -

Dom där förbannade jävla speglarna.

PUBLICERAT: 2012-08-20 // 20:20:00 Ord från mig ♥ 3 Kommentarer

Är det självförnekelse det kallas? I så fall är jag nog i självförnekelse-stadiet just nu. Eller var. De enorma och ack så inbjudande (not) speglarna i stora hallen på Friskis har idag väckt mig från min koma. Jag skulle kunna beskriva mig själv som en tjej som varit jättetjock, sedan gått ner jättemycket i vikt men i spegeln fortfarande ser en tjock tjej trots att hon nu är smal. Sån är jag, fast precis tvärtom. Inte tjock goes smal utan normal goes flohabba-deluxe.

Jag har efter 17 kg plus under min graviditet gått upp 12 kg EFTER min graviditet. Tack vare (eller ja, på grund av) mina fantastiska (ironi till tusen) antidepressiva tabletter jag äter pga min förlossningsdepression. Jag har typ inte fattat hur stor jag blivit förrän idag när jag skuttade runt på friskis. Min hjärna hänger inte med i min viktuppgång och jag trallar runt där inne och känner att "Fan, jag kan ju det här, det svänger katten" samtidigt som jag rör min kropp till musiken precis som jympaledaren i mitten gör. Jag kollar in i spegeln, ser något stort svart som rör sig bakom mig och tänker "Vad fan, något gömmer sig där bak?" Newsflash Sara, det är bara din röv. Ditt gigantiska jäkla arsel som likt big bang bara exploderat utan att någon hann märka något. Haha, vilket skämt. Mina armar dallrar likt en flagga i vinden medans jag vevar dom över i huvudet i takt till någon svängig Saade låt. Ska inte träningen få en att må bättre tänker jag samtidigt som bilringarna på magen uppenbarar sig när min kropp inte längre är rak och stolt utan ihopkrupen och slapp. Haha, H-E-R-R-E-G-U-D! Jag blir så matt! Mina lår är liksom bästa vänner nuförtiden eftersom man inte kan urskilja var det ena börjar och det andra slutar. Lite som siamesiska tvillingar, dom flyter ihop så jävla bra och man fattar liksom inte hur två kan bli ett sådär lätt. Hur något som är menat att vara två helt olika ting kan flyta ihop och bara bli ett..

Nej, fy. Tack gud för att du var tvungen att ge mig en förlossningdepression. Tack till den där jävla nissen som tycker att det är helt rimligt att depressionstabletter ska orsaka viktuppgång. Precis som om det är det man behöver när man redan är deprimerad. Nej tack, haha. Självförnekelse, där var jag. Inte nu längre. Tur man har en gnutta självdistans så man kan skämta om sin bulldegskropp utan att bryta ihop. För det är så man gör, man skrattar när man vill gråta så kanske man kan lura knoppen att man älskar kroppen.. Haha! Nu blir det kvällsmat och en gnutta sömn och imorgon ska jag besöka speglarna på friskis igen. Din förbannade jävla spegel..

Om man googlar "Flohabba" är den 14;e bilden som kommer upp den här - its a sign.

Lova mig att aldrig skämmas, för det tänker inte jag göra.

PUBLICERAT: 2012-06-02 // 17:47:00 Det här är Sara ♥ 20 Kommentarer

Förlossningsdeprission.. Allting började nog den onsdagen vi kom hem från BB. Allt kändes så bra när vi kom hem, men bara någon timme senare brast jag i gråt utan att förstå varför. Babyblues, sa dem runtomkring mig. 3-dagarsgråten, det är jättevanligt och går över efter någon dag, fick jag höra. Dagarna gick jättebra, men kvällarna var jobbiga. Jag grät, grät och grät och kunde inte alls förstå vad som hände. "Det går över, det blir bättre" tänkte jag på lördagen, men sen kom söndagen..

Söndagskvällen blev RIKTIGT jobbig. Under lördagskvällen hade Johans mamma varit här en stund för jag grät så mycket. Jag låg i flera timmar i soffan och grät hysteriskt. Söndagsmorgonen började bra men kvällen kom och då kom tårarna. Dom bara forsade ut och jag kände mig som världens mest olyckliga tjej. Det enda som fick mig att stå ut var tanken på att vi skulle till BVC tidigt nästa morgon, för där kunde jag få prata ut, bryta ihop, berätta och gråta framför någon som kanske kunde ge mig en förklaring på vad som faktiskt höll på att hända, för själv förstod jag ingenting.

När vi vaknade på måndagsmorgonen grät Lowa och jag fick panik. Jag gick runt runt i lägenheten med hjärtat i halsropen och sa åt Johan att "gör vad som helst bara hon är tyst, jag orkar inte".. Det kändes som om någon satt på mitt bröst, det kröp i hela kroppen på mig och jag minns att jag sa till Johan "Snälla hjälp mig innan jag hoppar ut genom fönstret". Jag grät av rädsla, panik och ångest, men också för att jag var orolig. Orolig över hur jag faktiskt kände. "Såhär kan jag ju inte känna, det är ju min fina lilla dotter som ligger här och alla har ju pratat om vilka oerhörd kärlek som väller över en när man får barn?". Jag kände inte den kärleken, jag upplevde bara panik, ångest och sorg. Känslan jag hade i kroppen, att jag bara ville springa iväg från allt, fick mig att må ännu sämre.

När vi kom till BVC fick jag akut komma in till en psykolog där. Hon pratade med mig ett tag och sa sedan att hon omöjligt kunde hjälpa mig bara genom samtal, så jag slussades vidare till öppen-psykiatrin i Säter. Ja, jag vet hur ni tänker.. Psyk, dårhus? Jag tänkte likadant, först, men jag har helt och hållet ändrat uppfattning, mina förutfattade meningar om sådana ställen är helt borta, för det var ett väldigt bra ställe. När jag kom dit och fick prata med läkare bestämdes det att jag var i för dåligt skick för att åka hem, så jag blev inlagd på avdelning 93 på måndagen. Lowa fick inte sova kvar, och när Johan, Lowa och hans mamma åkte hem kände jag både smärta och lättnad. En sida av mig tänkte att jag inte ville vara utan mitt barn, och andra sidan av mig tänkte att jag var en värdelös mamma som inte älskade mitt barn, och därför förtjänade jag att vara där. Ensam.

I tre nätter var jag där. Mobiltelefon fick man inte ha, den låg inlåst i ett skåp. Ville man ringa fick man be någon låsa upp och sedan fick man sitta i ett samtalsrum med sin telefon, för att sedan låsa in den igen så fort man var klar. Jag var så ledsen och arg på mig själv som lämnat Johan själv hemma, jag hade så dåligt samvete. Johan fick dock fantastisk hjälp av sin underbara mamma. Johans familj har varit ett sånt oerhört stort stöd under den här tiden, vilket känns helt fantastiskt bra. Likaså min familj. Jag har inte behövt vara ensam om dagarna, utan jag har fått besök varje dag.

I torsdags fick jag åka hem på permission och jag är fortfarande hemma. Ska åka tillbaka till avdelningen imorgon och sova där tills på måndag. Då ska jag träffa läkarna igen och diskutera hur/om vi ska gå vidare, eller om jag anses må så bra nu att jag kan bli utskriven.

Jag mår bättre nu, det gör jag, men det är fortfarande jobbigt. Jag gråter en del på kvällarna, men ångesten/paniken har lättat. Jag äter antideprissiv medicin nu som jag tror hjälpt mig bra. Jag älskar min dotter och tycker att hon är fantastisk. Jag skäms inte över det som hänt mig även fast jag tycker det är fruktansvärt. Att inte känna den här direkta kärleken till sitt barn kan få en att fundera och analysera tills man blir knäpp. Alla pratar om hur gulligull det är när man får sin bebis, men INGEN pratar om hur det faktiskt kan vara. Ingen har pratat med mig om babyblues, förlossningsdeprission eller hur man kan må efter en förlossning. Sådant tycker jag att MVC och BVC borde prata mer om, så att man inte behöver känna sig så jäkla värdelös över att man inte svävar på rosa moln.

För det är ingenting att skämmas över, även fast jag gjort det själv och förstår varför man gör det. Jag förstår att man skäms så mycket att man inte vågar be om hjälp, men snälla ni, om någon upplevt det jag upplevt, då har jag bara en sak att säga: BE om hjälp. Det är så värt det i slutändan. Nu ska jag bara njuta av Lowa och ta en dag i taget. Jag tänker tillåta mig själv att må dåligt de dagar allting är nattsvart. Jag tänker inte skämmas över det som hänt mig.

Och jag tänker älska lilla Lowa tills den dag jag inte längre finns. Det tog lite längre tid för oss att komma varandra nära, men nu så, nu är vi på väg. Det finns inte någon som kan få mig att vilja kämpa så starkt för något som lilla Lowa, för det finns ingen tvivel om att jag älskar henne mer än något annat ♥

Every moment we share together is even better than the moment before

PUBLICERAT: 2011-12-16 // 23:11:26 Ord från mig ♥ 3 Kommentarer

Jag ligger ensam hemma i ett mörkt rum och gråter. Dessa känslosamma nätter. Jag är inte ledsen, så missförstå mig inte. Det är bara så otroligt mycket ord och känslor som vill komma ur mig. Fingrarna smattrar i världens fart över tangenterna och orden bildas utan att jag hinner med att tänka. Alla dessa fantastiska känslor som vill ut. Känslorna kommer i form av tårar just nu. Och meningslösa ord som ni förmodligen inte förstår er på. En salig röra utav lycka och förväntan. Musiken som strömmar ur mina högtalare är lugn och fin, jag lyssnar på melodin och faller in i någon slags trans där jag stannar en stund. Det är skönt att vara där.

Jag tänker på min älskade flicka i magen. VÅR älskade flicka. I skrivandets stund så sparkar hon ordentligt där inne och jag älskar känslan. Sparkarna har sedan i måndags blivit starkare och igår när vi såg vår dotter på skärmen var det lycka personifierat. Där, på en liten liten skärm, ser jag vår så efterlängtade dotter röra sig och fladdra likt aldrig förr. Ben och armar i en enda röra och allt jag kunde göra var att le. Jag har något inom mig som för varje dag som går växer, och jag har något inom mig som för varje dag som går gör mig mer och mer nyfiken på vem hon är. Vem kommer hon att likna? Hur kommer hon att se ut?

Jag är livrädd för att jag om 20 år ska tänka tillbaka och tänka att jag borde ha agerat annorlunda. Jag är livrädd för att göra misstag som kan kosta henne sitt självförtroende och sin självkänsla. Samtidigt så är denna rädsla bra för mig, för jag vet efter egna erfarenheter vad jag inte vill göra och vad jag vill bidra med. Det här är så stort och jag gråter nu. Min älskade flicka, kärleken jag känner för denna bebis är makalös. Jag förstår den inte. Den är för stor för att förstå. Jag antar att jag förstår den bättre den dagen hon ligger på mitt bröst. Tills dess får jag bara vänta, längta och njuta av hennes dagliga sparkar som påminner mig om vad vi väntar på. Älskade lilltös ♥ När du kommer till världen ska jag göra allting som står i min makt för att du ska ha det så bra du bara kan.

Och innan min själ gick förlorad så väcktes jag.

PUBLICERAT: 2011-08-17 // 16:59:30 Ord från mig ♥ 3 Kommentarer

Jag ser dig framför mig och jag har precis insett att det inte är du och jag längre. Dina läppar har format ord jag inte vill förstå. Mina öron vill inte ta emot de ljud som når dem därför att orden är så skrämmande hårda att jag faller handlöst bakåt. Utan att tveka sliter jag tag i närmsta ting och kastar iväg det. Ilskan inom mig är så omåttligt stor, men värst är ändå besvikelsen. Än en gång har jag insett att jag lurat mig själv att tro på kärleken. Jag har lurat mig själv att tro på att du faktiskt kommer att älska mig likt ingen annan. Jag har lurat mig själv att tro på dina falska ord, medans jag egentligen bara har varit en pusselbit i ett spel som för dig bara varit en lek.

På några få minuter raseras hela min värld och det enda jag kan tänka på är varför händer det alltid mig? Jag ville leva med dig, och jag sa det till dig samma dag. Jag älskade dig på ett sätt jag aldrig älskat förr och du sa att du älskade mig. När jag äntligen förstår de ord som du faktiskt precis har uttalat så blir jag bara stum "Jag har träffat någon annan", säger du. Och där går mitt hjärta i bitar.

Och där vaknar jag helt kallsvettig. Hela den här veckan har bestått av hemska drömmar där jag drömmar att jag förlorar den jag älskar. Johan har under de tre senaste nätterna berättat för mig att han träffat någon annan, att han varit otrogen, att han ska flytta utomlands, ja jag vet inte allt. Dessa drömmar får mig att vakna med hjärtat i halsgropen. Imorgon kommer han hem och jag får sova i hans famn igen.
Det brukar bli bättre med drömmandet då ♥

Jag har vaknat upp till en vacker verklighet

PUBLICERAT: 2011-04-11 // 22:56:41 Ord från mig ♥ 1 Kommentarer

Jag kommer ihåg hur rädd jag blev när mörket började falla. Jag kommer ihåg hur jag vilsen och ensam kröp ihop i ett hörn för att avskärma mig från min fruktansvärda verklighet. Under alla timmar som dygnet har att erbjuda svävade jag ofta iväg till min fantasivärld där jag för en sekund eller två kunde glädjas utav att jag fortfarande kunde känna hur lycka kändes även om jag sällan upplevde den på riktigt i min hårda verklighet. Mina andetag blev ett måste och mina steg framåt tog jag för att inte falla bakåt. Livet gick på rutin, allting var nattsvart även under de finaste sommardagarna och jag var oftast glad när solen gick i moln för det tråkiga vädret matchade mitt humör bättre än det fina. Att gråta sig till sömns blev till en vana och att vakna glad var något som aldrig hände.

Jag har vaknat nu. Jag har omvandlat min hårda verklighet till att mer och mer likna den fantasivärlden jag förut bara kunde nå i mina drömmar. Även om jag fortfarande får hårda slag i magen ibland så har jag lärt mig att acceptera det och jag vet att min starka sida är att jag alltid lyckas ställa mig upp igen, vad som än händer. Vid den här tiden nästa år ska jag vara starkare än någonsin, och jag ska lära mig att tycka om mig själv lika mycket som jag tycker om alla människor runt omkring mig ♥

Jag vill vara någons lyckorus.

PUBLICERAT: 2011-03-16 // 09:50:59 Ord från mig ♥ 4 Kommentarer

Jag längtar efter den morgon då jag öppnar mina sömndruckna ögon och bara känner lycka. Då all oro, alla funderingar och all frågvishet inom mig är som försvunnet och jag enbart kan njuta utav vad dagarna framför mig har att erbjuda. Jag längtar efter den dag då mina drömmar slår in och jag längtar efter den dag då jag kan bidra till att någon annans drömmar blir till verklighet.

Ni vet hur det känns när man har sockerdricka i hela kroppen? När det känns som om man ätit en hel skål med fjärilar dagen innan, därför att alla känslor får det att kittlas så förvånansvärt mycket i magen att man brister ut i skratt för minsta lilla? När lyckoruset man har inom sig nästan går att ta på för att det känns så otroligt starkt och äkta? Jag vill självklart känna denna lycka själv, men mest utav allt vill jag bidra med den till någon annan. Jag skulle vilja vara någons kittlande fjärilar i magen, jag skulle vilja vara någons axel att luta sig emot när livet är tufft. Jag skulle vilja vara en varm hand i ett osäkert mörker och jag skulle vilja vara en trygg plats i en otrygg värld. Jag skulle vilja vara den för någon, men inte för vem som helst.

Min största källa till lycka är att göra någon annan lycklig. Jag vill att min omgivning ska le därför att det skänker mig det största leendet jag kan få. Det spelar ingen roll hur jag mår om min älskade omgivning mår dåligt. Då mår jag dåligt. Men om alla andra är lyckliga - hur hittar jag då lyckan som bara jag bidragit med? Jag kan inte ständigt leva på någon annans lyckorus... Eller kan jag?

Du bildar sockerdricka i varje kroppsdel.

PUBLICERAT: 2011-01-27 // 01:37:24 Ord från mig ♥ 1 Kommentarer

Är det inte konstigt hur en annan människa kan ha förmågan att bilda sockerdricka i varenda del utav min kropp utan att själv veta om det? Att personen i fråga kan få mig så pass mycket ur balans att jag flera gånger dagligen svävar iväg bland tusentals tankar utan att egentligen förstå vad det är jag tänker på? Jag tycker att det är läskigt. Känslan utav att falla handlöst framåt i någon slags skräckblandad förtjusning. Känslan av att vara så totalt uppslukad utav en person som förmodligen inte ens vet vad man tänker. Samtidigt som hjärnan går på högvarv och man egentligen bara skulle vilja skrika ut det man innerst inne tänker, så backar man, enbart för att man är rädd att sanningen ska skada mer än vad den ska göra nytta.

Tänk om jag kunde marknadsföra mig själv på ett sådant sätt att jag i hans ögon framstår på samma sätt som han i mina. Det finns ingen logik i detta och jag inser det själv. Det sitter en liten ängel med djävulshorn på min axel och viskar ord till mig jag inte kan förstå. Det känns lite som om jag blivit förtrollad utav något oförklarligt övernaturligt därför att jag själv inte kan förstå det som händer just nu. Det är läskigt, skönt, omtumlande och oförklarligt. Det är fel, det är inte rätt, det är konstigt, det är... Ja, vad är det? Och hur kommer det sig att vissa människor har förmågan att fängsla någon annan så till den milda grad att man själv inte vet hur det gick till?

För jag vet inte hur det gick till..

Jag är helt fucked up, messed up.

Om jag kunde hitta mitt magiska glitter.

PUBLICERAT: 2011-01-18 // 19:53:45 Ord från mig ♥ 8 Kommentarer

Jag letar febrilt efter det magiska glitter som i filmens värld faller över flickans axlar för att sedan berusa henne så till den milda grad att man bokstavligt talat kan ta på glädjen och lyckan hon lever i. Jag letar efter den säkerhet som i andras ögon kan riva berg och höga murar men som i mina ögon försvinner på ett ögonblick. Jag lever på känslan av att vara behövd istället för att ta itu med demonerna som spökar inom mig när mörket faller på. Trots att mörkret är min värsta fiende så är det utan att jag kan förklara varför faktiskt där jag känner mig som säkrast. Det är fienden som håller min hand om natten.

Mitt magiska glitter kan inte hittas någon annanstans än inuti mig själv, men jag kan inte pussla ihop den trasiga labyrint inom mig som behöver bli hel för att jag ska hitta min magi. Jag skriker högt för att få ur mig mitt elände och jag gör allt för att mitt hjärta återigen ska blottas efter vad som känns som åratal av glömska. Jag vill fria mitt sinne och visa er mitt hjärta. Jag vill inte att mitt hjärta ska vara undangömt, utan jag vill att mina ord ska få er att våga tro på en bättre framtid. Jag känner mig som en mörk svan bland alla bländade vita, som ständigt gör folk besvikna och jag saknar den energi jag egentligen vill sprida till er ♥

Har chans att bli årets favoritbloggare på bloggfesten, ni får gärna rösta på mig! Skriv bara Novembersara i en kommentar hos Anna.

Ni som är med och röstar på mig kommer kunna ha chans att vinna en egen liten goodiebag, om jag vinner tävlingen ♥
http://madeinjapan.nu/2011/january/nominerade-til.html#comment

Jag håller dig nu så som du höll mig då.

PUBLICERAT: 2011-01-13 // 01:13:01 Ord från mig ♥ 3 Kommentarer

Första gången du såg mig var jag liten, nyfiken och skör. Ett nyfött kärleksbarn med hela livet framför sig. Du höll mig förmodligen väldigt hårt därför att det lilla knytet framför dig var oerhört skört. Du tog mig säkert till din famn och tänkte: "Att det här har jag skapat." Du såg säkert mitt lilla nyfikna hjärta slå hårt genom mitt tunna skinn samtidigt som jag försökte fundera ut vart jag hamnat. Jag hade hamnat hos dig, hos er, min familj, och jag tror på ödet. Jag skulle hamna hos just dig därför att du behöver mig nu...

Om jag kunde omvandla det onda du har inom dig och förvandla det till något vackert. Om jag kunde få dig att förstå att det du besitter är något som du borde visa upp istället för att låta dina onda demoner sätta stopp för det fina du kan genomföra. Om jag kunde lyfta dina tröstlösa ben och räta på din söndertrasade ryggrad så att du kunde slippa undan dina darrande ben och stå stadigt på jorden skulle jag göra det. Om jag genom min villkorslösa kärlek till dig kunde byta ut dina självföraktande ögon till mina så att jag för en sekund kan fånga dig i det ljus VI ser dig i så skulle jag. För jag älskar DIG. Jag älskar dig inte för att du är en skojfrisk person, jag älskar dig inte för att du ständigt får mig att skratta. Jag älskar dig för att du är den du är dom stunder du visar ditt rätta jag.

Svidande tårar och glädjande skratt, en värmande kram möter ursinnig vrede. Sköra trådar mellan hopp och förtvivlan. En gråmulen dag blir plötsligt ljus samtidigt som någon annans solstråle förvandlas till regnfyllda orosmoln. Fantastisk energi som borde smitta av sig får osäkerheten inom oss att dra oss undan i samma takt som flyttfåglarna flyr vintern. Tänk om tilliten till vår egen förmåga kunde vara lika stor som tilliten till fiendens hårda ord. Vi måste våga vara oss själva i en egoistisk värld.

Jag älskar dig. Jag hjälper dig.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

kan jag vara som du i min önskevärld.

PUBLICERAT: 2010-12-29 // 17:34:50 Ord från mig ♥ 2 Kommentarer

kan min tröstlösa själ botas med ljudet från ditt bubblande skratt såsom din hand har förmågan att samla ihop mina trasiga fingrar
kan ljudet som uppstår vid skapandet av dessa ord avskärma mig från omvärlden så jag för en stund kan leva vidare i min önskevärld

kan mitt hoppfulla försök till att visa dig min kärlek föra dig framåt såsom din kärlek för mig gör mirakel för mitt ack så vilsna hjärta
speglar otryggheten i mina ögon den ensamhet jag känner trots att jag ständigt vandrar i en värld där folk alltid finns runtomkring

vågar mitt hjärta återigen tro på friheten när jag under tusentals skräckfyllda minuter stängt in mig och försummat mina hjärtslag
kan min ryggrad någonsin sträckas igen när den otaliga gånger brutits av på mitten utav mitt tidigare så destruktiva beteende

kan känslan av att jag håller dig fast i min mörka värld försvinna om jag påminner dig om att jag inte alltid är såhär grå
kan tårarna som rinner ge mig hopp om att jag faktiskt är mänsklig mitt i all förtvivlan där allt jag ser är nattsvart mörker

jag bara undrar, jag undrar trots att jag vet att det inte finns några svar att ge
kan svalan i det blå skänka mig en känsla utav frihet eller är jag ständigt fånge i fel tankesätt?

Snurra min jord och fyll min själ med glädje.

PUBLICERAT: 2010-11-30 // 08:51:13 Ord från mig ♥ 6 Kommentarer

Mina sömnfyllda ögon vaknar till liv och jag inser att den tidigare mardrömmen jag befunnit mig i fortfarande lever i den vakna världen. Jag är omringad utav mörker och jag känner inte längre dina andetag bredvid mig. Rummet är kolsvart och jag famlar i mörker för att hitta mina stadiga ben. Jag kan inte ens gå när jag vet att du inte finns bredvid mig, fångad av mörkret blir jag genomskinlig och jag kan inte kontrollera mina rörelser då mina ben inte vill bära mig. Vintern har en ohygglig makt att skapa otrygghet hos mig och jag letar efter en ljusglimta som om jag vore på jakt efter en bästa vän. Om det ljusa och fina är min bästa vän så kan mörkret bäst beskrivas som min värsta fiende. Elak, mörk, kall och full av hat.

Om du inte ser på mig eller om ljuset inte längre lyser på mig blir jag färglös och grå. Jag tycker om mörkret om jag delar det med dig men i ett ensamt mörker faller jag livlöst och platt ner på marken. Kinden slår hårt mot golvet, där ligger jag sedan ensam och känner att luften i mina lungor börjar ta slut. En ansträning för att resa sig upp är inte mödan värt då jag vet att jag kommer falla handlöst igen. Jag behöver höra dina andetag bredvid mig för att orka lyfta mig själv, men rummet ekar utav tomhet och det enda jag hör är min egna snyftningar. Jag ligger på golvet och drömmer om en tunnel vid ljusets slut. Jag behöver någon som snurrar min jord, någon som lyfter upp mig under vinterns alla mörka timmar. Min ryggrad är inte längre rak och under vintern bildas oro i min panna. Jag undviker att möta någons blick därför att rädslan syns i mina ögon. Det här känns som en skräckfylld saga som någon berättat för mig som barn men som fortfarande skrämmer. Jag känner mig otrygg i situationer en vuxen människa egentligen ska kunna hantera. Allt på grund av mörkret.

Jag saknar ljuset.

Vi kan skapa magi.

PUBLICERAT: 2010-11-22 // 17:41:45 Ord från mig ♥ 0 Kommentarer

Det är när du rör mig som det som kallas babyhår reser sig i min nacke. Det är när du är långt ifrån mig som min kropp skakar utav saknad därför att min andra hälft fattas mig. Det är när mobilen plingar till av ljudet från ett sms som mitt hjärta slår ett slag extra. Det är när du kliver in genom en dörr och bara genom dina ögon lyckas lysa upp mitt vintermörker jag inser att alla dagar med dig är värda att kämpa för. Det är när du så länge varit ifrån mig för att sedan fatta tag i min hand som jag inser hur lycklig du gör mig.

Du har så många gånger räddat mig ur det mörka hål jag så ofta faller i. Du har genom att vara den du är lyft mig upp till skyarna. Dina starka axlar kan bära mina tunga bördor och trots min ryggsäcks tidigare innehåll verkar du faktiskt tycka att jag är speciell. Du får mig att känna mig som en prinsessa dom dagar jag egentligen bara vill gömmas undan, och dina ögons kraft kan få mitt annars så trötta hjärta att bulta utav välbehag. Du lyckas fånga mig in i berusningens värld där dina fjäderlätta fingrar får min hud att knottras. I vår värld är det bara du och jag som sätter hinder för varandra och den dagen vi helt och fullt kan lägga våra liv i den andres händer kan vi skapa magi större än aldrig förr ♥

Njut av snön.

PUBLICERAT: 2010-11-11 // 06:58:01 Ord från mig ♥ 1 Kommentarer

Klockan slog precis halv sju och samtidigt som mina tröttna ögon försöker vakna till liv knastrar kylan i snön utanför. Såhär på avstånd, innan för fönstret, tycker jag att det vita täcket som igår föll ner över vår stad är mycket vackert. När min ack så tjocka vinterjacka inte hjälper mot kylan huttrar jag och funderar över när sommaren ska komma tillbaka. Snön har fallit och var och varannan svensk är i full färd med att klaga över detta.

Jag tycker att vi ska vara lyckliga, Snön lyser upp den så annars mörka vintervid vi under ett halvår måste uthärda. Snön symboliserar för mig lyckan man kände när man var liten och hade byggt den finaste snögubbe som ögat skådat. Snön för mig är något som kan kopplas ihop med jultraditioner och familjemys. Finns det något bättre än att ta med sig en kopp varm choklad, en smörgås, en pulka och en bra vän? Vi lägger så otroligt mycket tid på att klaga på att snön kommer för tidigt, så även jag, men om snön inte faller under jul blir vi besvikna. Vi kräver så mycket utav moder natur trots att vi inte har någonting att säga till om.

Idag tänker jag njuta när jag går ut i snön. Jag kommer tänka på alla snöbollar jag rullat som ung, all glädje jag känt i den kalla men härliga kyla och jag kommer att vara glad att jag har en chans att uppleva frostbitna kinder.

Var det ni också :)
Kram på er ♥

Ensamt sällskap.

PUBLICERAT: 2010-11-08 // 12:12:36 Ord från mig ♥ 0 Kommentarer

Det är när jag vaknar upp ensam som de sagolikt vackra framför mig alltid känns så avlägset. De glänsande solstrålarna utanför fönstret berör mig inte och de vackra snöflingorna som för första gången denna vinter faller mot marken ger mig ingen glädje. Min ryggrad som i ditt sällskap är rak och stark böjer sig nu likt en vissen blomma. Jag försöker att vara stark i mig själv men du är den som gör mig stark. Utan din närvaro kan jag inte stolt visa upp vad jag åstadkommit. När jag väl inser att jag kommit till den punkten i mitt liv då ännu en människa fått mig så beroende att jag inte längre hittar mig själv i mitt eget sällskap, då faller jag.

Du står där framför mig, medans dina leende ögon pratar världens alla språk, och försöker berätta någonting jag ännu inte kan tyda. Så fort din hand rör min hand vågar jag ta ett steg ut, ett steg fram, ett steg in i livet. Det är när du är ifrån mig som jag riskerar att falla tillbaka. Jag måste lära mig att stå stark utan dig vid min sida. För i slutändan är det bara jag som kan rädda mig själv. Inte du. Jag finns vid din sida som en stöttepelare när du själv håller på att vackla omkull. Men du finns vid min sida som en ständig knuff i ryggen för att ta mig framåt.

Hur lär man sig att knuffa sig själv framåt?

Vad ger mig den styrkan att våga tro på mig själv även när jag är ensam?

Genomskinliga droppar små.

PUBLICERAT: 2010-09-28 // 18:42:08 Ord från mig ♥ 9 Kommentarer

Under skållhet vatten kan ingen se mina tårar. Medans det kokheta vattnet rinner i samma riktning som mina tårar färgas min hud röd av värmen. Jag känner inte att vattnet är alldeles för varmt och det som egentligen borde göra ont är istället befriande skönt. Jag trivs under kalla regndroppar och jag trivs bakom ett draperi där jag konstigt nog kan gömma mig bland genomskingliga droppar. Jag blundar, drömmer mig bort. Jag fantiserar om en värld där ingen människa far illa och där problemen inte ständigt drabbar mig. Problemen får gärna drabba mig om det bara drabbar mig. Vad jag däremot inte kan leva med är när problemen drabbar dem i min närheten. Det är då jag vill ställa mig under mina trygga, genomskinliga och brännheta droppar så att jag kan släppa fram mina tårar utan att dom syns.

Om jag ber dig att hålla min hand så tar jag förgivet att du vet hur du ska hålla. Jag vill känna mig säker med min hand i din, jag vill inte att du ska bryta mina fingrar precis som andra människor brytit ner hela mig. Jag vill att du med säkerhet ska bevara den lilla känslan utav värme och stolthet som finns inom mig, istället för att förgöra den genom att ge mig hopp och sedan kasta omkull mig.

Varje gång jag blir omkullkastad ställer jag mig under mina genomskinliga droppar.
De droppar som kan gömma de känslor som väller fram inom mig.

Från och med nu, du?

PUBLICERAT: 2010-09-23 // 20:33:19 Ord från mig ♥ 4 Kommentarer

När vi lämnade varandra åt våra egna öden, den där morgonen i september som vilken annan dag som helst varit så fin, då var det knivar i min rygg som värkte inom mig. Jag satte knivar i din rygg därför att jag var så osäker på mig själv, på vad jag hade att erbjuda. Du satte knivar i min rygg för att du tyckte att jag gick för hårt åt dig. Tillsammans bildade våran kärlek till varandra något slags hat som för en sekund speglade det svarta i våra ögon. Mörkret som egentligen inte fanns denna ljusa morgon tyngde ner mina axlar likt en ryggsäck full av sten.

När jag sedan satt där i mitt hörn i soffan, ett antal timmar senare, samma septemberdag, hade mörkret nu infunnit sig på riktigt, därför att solen hade gått upp någon annanstans i världen, och lämnat oss för några timmar. Nu var jag ensam med mina tankar och det enda jag behövde var din arm runt min axel. Jag behövde känna dina andetag andas mot min hud, så att dom små små hårstråna vid min nacke ställde sig upp i takt med att mina rysningar blev starkare. Jag hade behövt uppleva smaken från din tunga och jag hade behövt smeka ditt hår och säga "Jag älskar dig".

När vi är arga tänker våra sinnen inte alls efter, utan vi öser ur oss ord som inte har någon mening men som ändå sårar så hårt. När vi sedan, oftast bara några minuter senare, ångrar oss är det ingenting vi kan ta tillbaka. Då känns det som att jag klippt de band vi tidigare haft, och att din syn på mig för all framtid förändrats.

Det är då jag önskar att jag kunde vakna.
Nypa mig i armen och inse att allt bara var en dröm.
Du är min dröm som lever i min verklighet.
Det är ingenting jag vill förstöra.

we all keep trying

PUBLICERAT: 2010-09-10 // 09:14:38 Ord från mig ♥ 6 Kommentarer

Utanför fönstret har den ihärdiga vinden ännu inte avtagit. Träden som annars står raka och stolta är nu böjda över varandra, förlorade i vindens makt. Den ljusblå himmelen som för en timme sedan varit vacker och beundransvärd är nu mörk och fientlig. De stora, svarta molnen sveper snabbt över himmelen och förvandlar det vackra och fina i en kylig septembermorgon till något som nu ger mig kalla kårar. Mörkrets makt över människan, och speciellt mig, skrämmer mig. Att jag under en ljus morgon kan känna mig fångad i mörker är oförståeligt men sant. Jag försöker att kämpa mig upp medans någon, eller något, drar mig tillbaka, gång på gång. Alla misslyckanden jag tidigare åstadkommit har bildat team och attackerar mina svaga punkter.

Jag tänker inte tillåta mig själv att ännu en gång vara för svag för att fungera. Jag tänker sträcka på min ryggrad tills den dag jag inte längre behöver tänka för att stå rakryggad. Jag tänker andas och hoppas tills den dag jag inte längre behöver fundera över hur det känns att vara stolt över sig själv. Jag bär på tvivel, svek och misslyckanden i en stor ryggsäck som ständigt tynger ner mig.

Sommarlovsmorgon & vinterland.

PUBLICERAT: 2010-09-06 // 10:12:13 Ord från mig ♥ 7 Kommentarer

Jag kommer ihåg hur jag vaknade till utav att solen så starkt lyste mot mig. Täcket var sådär fuktigt varmt och jag ville genast rusa upp. Utanför fönstret kvittrade fåglarna, och tvärs över gatan hörde jag min klasskompis lillasyster i full fart med att lära sin kanin hoppa över hinder. På andra sidan gatan hörde jag någon klippa gräset och denna morgon ville jag inte bli arg på att dom startade så tidigt. Jag sprang fort ner till köket, satte mig vid bordet med en smörgås i handen och lät min fantasi flöda.

Ni kommer väl ihåg den första sommarlovsmorgonen? Den första dagen på resten utav sommaren. Jag kommer ihåg den. Jag kommer precis ihåg hur mitt rum såg ut, och hur det bubblade i magen när man tänkte på allt man skulle göra. Hade man tidigare tvivlat på livet och sin uppgift så var man inte längre orolig. Benen ville springa, händerna ville skapa och huvudet ville leka. Hur hårda, tuffa och fruktansvärda dagar jag än upplevt tidigare dagar så spelade det ingen roll en dag som denna, den första sommarlovsmorgonen. Skogaholmslimpan hade aldrig smakat så gott och trots att det var många varma plusgrader ute var varm oboy ett självklart val. Jag slaffsade runt i köket och hade nätt och jämt tid med att doppa min smörgås därför att jag bara ville ut.

Min bästa kompis bodde tvärs över gatan och i takt med att jag var klar var så även hon klar, utan att vi visste om det. Det hände att vi flera gånger mötte varandra mittemellan våra hus utan att vi planerat att mötas. Jag kommer speciellt ihåg den gången jag fick vattenkoppor, och jag var så otroligt ledsen över att jag inte skulle få leka med Malin. Men så fick hon också vattenkoppor, och oj vad vi lekte.

Snart är det vinter. Sommaren är slut. Det märkte jag imorse när jag trots t-shirt, munkjacka och jacka fick kalla kårar utav luften som utanför dörren nästan bildade frost på bilarna. Jag kommer aldrig mer få uppleva ett sommarlov, iallafall inte på det sättet som jag gjorde då. När jag får barn, då ska jag göra deras sommarlov till något minnevärt, för jag vill att dom ska minnas somrarna precis som jag gjorde. Även om jag haft en hård uppväxt så gjorde vi mycket tillsammans på somrarna, jag och min familj. Jag minns speciellt när vi tältade på gotland, eller när vi åkte till åland och jag var livrädd för en elak svan. Jag minns också alla lisebergsresor, alla de fantastiska fotbollscuper hela min familj deltagit i och jag minns furuvikscamping och dess nöjesfält. Sist men inte minst minns jag alla tiotals utlandsresor ni låtit oss deltaga i ♥

Så glöm inte det, familjen. Även om jag ofta skriver om det hårda och tuffa, för att det är mitt sätt att bearbeta de minnen jag har, så minns jag även de fina, det underbara och det fantastiska vi tillsammans har gjort. Nog pratat om detta, nu är sommaren slut och jag ska försöka rusta upp inför vintern.

Vad kommer ni ihåg utav era sommarlov? ♥

even if you dont know, i do.

PUBLICERAT: 2010-08-20 // 16:59:16 Ord från mig ♥ 6 Kommentarer

med små lätta drag smeker hans fingertoppar min ryggrad. inom mig fladdrar kärlekens vingar och i takt med att hans lätta drag dör ut så somnar vi. i hans famn sover jag säkert, hans andetag mot min hud ger mig trygghet och balans. våra händer glider isär under sömniga rörelser, men när vi vaknar igen så hittar vi varandra. morgonens första ljusstrålar bildar ett vackert ljus runt hans ansikte, och hans ögon speglar det jag hela tiden känner. vi behöver inte använda ord för att få varandra att förstå att det är precis här vi vill vara.

om jag tidigare ville veta vad kärlek var så behöver jag inte längre svar på mina frågor. hans blickar, hans rörelser och hans sätt att vara besvarar mina frågor innan dom ställts. fjäderlätta pussar på hans kind, lekfulla fingrar som dras genom hans hår. en vilsen hand som hittar rätt i samma ögonblick som hans fingrar möter mina. jag hör att en bild säger mer än tusen ord, därför vill jag kopiera hans närvaro och ständigt se den när han inte finns runt omkring.

han säger att det inte behövs några ord, jag säger att ord är allt jag har. orden har varit min trygghet i dåtiden precis som hans hand är för mig i nutiden. om jag tidigare velat bryta ihop, skrika och ge upp så är det orden som räddat mig. alla dessa ord som mina fingrar i livlig fart tidigare bildat på mitt tangentbord behövs egentligen inte längre. i de tillfällen då jag tidigare skrivit, i hopp om att kunna fly från verkligheten och in i min fantasivärld, har jag alltid kunnat beskriva vad det är jag känt. det är så mycket lättare att sätta ord på det hårda, tuffa, hemska och eländiga. i detta nu, när jag inte behöver fly in i en fantasivärld, då vet jag inte vad jag ska skriva.

man kan aldrig sätta ord på kärlek. kärlek är individuellt, kärlek är vackert, kärlek är svårt och tufft. men framförallt så är kärlek magi som skapas mellan två människor. jag tänker på att vi har varit främlingar för varandra och kan inte för mitt liv förstå vad jag gjorde innan han klev in i mitt liv.

jag vill ge dig en del utav mitt hjärta, jag vill visa dig varje sekund att du är kärlek i dess finaste form.
jag vill känna att du vet att du räcker till. för du räcker till. du räcker till. du räcker till.

tonight, it´s only black and white.

PUBLICERAT: 2010-08-12 // 22:32:55 Ord från mig ♥ 5 Kommentarer

ensamheten smyger sig på. längs min ryggrad går en rad utav kalla kårar när jag inser att jag får ta emot nattens mörker alldeles ensam. stjärnorna, som jag i ditt sällskap hade beundrat, skrämmer mig bara nu. jag har med egen vilja valt att spela en låt vars melodi får mig att gråta. jag har utan att jag förstått det blivit beroende utav dig. utan ditt sällskap på nätterna blir jag sådär liten igen. jag känner inte längre igen mig själv när jag är ensam.

det är precis som att någon under mig drar mig neråt i hopp om att förgöra mig. den där ryggraden som tidigare varit rak och stolt finns inte längre. under alla de ensamma timmar jag spenderar med mig själv ifrågasätter jag alltid min existens och meningen med livet. vad gör jag här? vad är syftet med mitt liv? vad har jag för uppgift? vem behöver mig?

imorgon när jag vaknar kommer allting vara som vanligt igen. men det är dessa nätter, i ensamhet, jag inte kan leva med. att gråta sig till sömns blir en rutin och min blöta kudde är just nu mitt enda sällskap. det sorgliga budskapet i låten jag lyssnar på äter upp mig, ändå kan jag inte stänga av. jag faller djupt in i mina tankar och hamnar där jag var för några år sedan, då hela mitt liv var upp och ner. jag tänker på mitt hjärta och blir om möjligt ännu mer ledsen för att jag är ensam. jag älskar kärleken jag delar med honom och jag älskar tryggheten han gör mig, men beroendet? jag är rädd för att bli alldeles för beroende av någon, därför att jag blir såhär svag när jag är själv.

jag saknar dig, mitt hjärta. det spelar ingen roll hur många dagar det går eller hur långa stunder vi är ifrån varandra, jag saknar dig ständigt. jag vill ligga under din arm inatt, jag vill att du ska byta ut den tomhetskänsla jag nu har inom mig och ge mig all den trygghet och säkerhet bara Du kan tillföra i mitt liv.

nu går jag och lägger mig, med mörkret. i takt med att jag ska avsluta detta inlägg kommer tårarna.
jag har så mycket mörker inom mig från tidigare, som alltid kommer tillbaka när det nalkas natt.