Jag tänker på min älskade flicka i magen. VÅR älskade flicka. I skrivandets stund så sparkar hon ordentligt där inne och jag älskar känslan. Sparkarna har sedan i måndags blivit starkare och igår när vi såg vår dotter på skärmen var det lycka personifierat. Där, på en liten liten skärm, ser jag vår så efterlängtade dotter röra sig och fladdra likt aldrig förr. Ben och armar i en enda röra och allt jag kunde göra var att le. Jag har något inom mig som för varje dag som går växer, och jag har något inom mig som för varje dag som går gör mig mer och mer nyfiken på vem hon är. Vem kommer hon att likna? Hur kommer hon att se ut?

Jag är livrädd för att jag om 20 år ska tänka tillbaka och tänka att jag borde ha agerat annorlunda. Jag är livrädd för att göra misstag som kan kosta henne sitt självförtroende och sin självkänsla. Samtidigt så är denna rädsla bra för mig, för jag vet efter egna erfarenheter vad jag inte vill göra och vad jag vill bidra med. Det här är så stort och jag gråter nu. Min älskade flicka, kärleken jag känner för denna bebis är makalös. Jag förstår den inte. Den är för stor för att förstå. Jag antar att jag förstår den bättre den dagen hon ligger på mitt bröst. Tills dess får jag bara vänta, längta och njuta av hennes dagliga sparkar som påminner mig om vad vi väntar på. Älskade lilltös ♥ När du kommer till världen ska jag göra allting som står i min makt för att du ska ha det så bra du bara kan.