Utanför fönstret har den ihärdiga vinden ännu inte avtagit. Träden som annars står raka och stolta är nu böjda över varandra, förlorade i vindens makt. Den ljusblå himmelen som för en timme sedan varit vacker och beundransvärd är nu mörk och fientlig. De stora, svarta molnen sveper snabbt över himmelen och förvandlar det vackra och fina i en kylig septembermorgon till något som nu ger mig kalla kårar. Mörkrets makt över människan, och speciellt mig, skrämmer mig. Att jag under en ljus morgon kan känna mig fångad i mörker är oförståeligt men sant. Jag försöker att kämpa mig upp medans någon, eller något, drar mig tillbaka, gång på gång. Alla misslyckanden jag tidigare åstadkommit har bildat team och attackerar mina svaga punkter.

Jag tänker inte tillåta mig själv att ännu en gång vara för svag för att fungera. Jag tänker sträcka på min ryggrad tills den dag jag inte längre behöver tänka för att stå rakryggad. Jag tänker andas och hoppas tills den dag jag inte längre behöver fundera över hur det känns att vara stolt över sig själv. Jag bär på tvivel, svek och misslyckanden i en stor ryggsäck som ständigt tynger ner mig.