Confessions of a broken heart.

PUBLICERAT: 2011-08-03 // 18:36:32 UNDER: Tankar.

Jag vet att ni är flera stycken som läser min blogg som tycker att jag "borde rycka upp mig" och söka till komvux och fixa till mitt liv. När ni säger det får ni det att låta så lätt. Tro mig, jag vill inget hellre än att få en ordning på allt detta. Jag har drömmar, jag har massa drömmar, men jag har gett upp hoppet. Någonstans under tiden har jag tappat mig själv och jag vet inte om jag kan hitta mig själv igen.Och det här är är det inte många som vet. Det jag tänker skriva nu. Jag väljer att skriva av mig här därför att jag hoppas att det kan hjälpa någon, eller att någon kan hjälpa mig. Säkerligen har någon utav er gått igenom samma sak, och jag tar gärna emot alla tips jag kan få.

När jag vaknar om morgnarna vill jag bara blunda och somna om igen. Jag vill än en gång förflyttas till den fantasivärld som bara finns i mina drömmar, därför att min tillvaro i vaket tillstånd känns som en mardröm. Jag försöker att vara glad, positiv, energigivande och trevlig mot alla jag träffar, men när jag är ensam så raseras allt. Den styrka, den kraft och den mur jag bygger upp när jag är på offentliga ställen den finns inte när jag är ensam. Därför att där behöver jag inte låtsas. Ensam gråter jag, jag gråter därför att jag mår så dåligt bara utav en enda enkel anledning: att jag är just jag.

När man varit med om mycket som barn så tär det på en, men jag tänker absolut inte skylla på det nu. Mitt val att hoppa av gymnasiet är det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Att ständigt få höra att jag inte kan få ett jobb därför att jag saknar utbildning, det är riktigt jobbigt. För någonstans, många månader sen tillbaka, så vet jag att jag har kompetens, men i detta nu känner jag mig enbart som en belastning för samhället. Jag vet inte vem jag är, och jag vet inte varför folk tycker om mig. Jag kan inte bidra med någonting. Jag har inga pengar, jag har inget jobb, jag har ingen utbildning och jag har ingen glädje att sprida därför att jag mår som jag mår. Jag gråter när jag ser mig själv i spegeln och jag anser att jag är fruktansvärt äcklig som låtit mig själv förfalla såhär.

Tro mig.. Jag vill ha ett jobb, och jag vill börja plugga. Men jag är livrädd. Jag är livrädd för att misslyckas igen, jag är livrädd för att inte räcka till då jag känner att jag inte är någonting värd. Och det här är något som bubblat inom mig i åratal, men det har blivit så pass mycket värre nu. Jag kan ärligt säga att det finns ingenting hos mig själv som jag tycker om. Inte mitt utseende, inte min personlighet, inte någonting. Jag försöker att vara glad, stark och tacksam, men jag orkar inte mer. Jag är helt förstörd och jag vet inte om jag någonsin kan bli hel.

Dalberg

Malin

Kan inte riktigt tänka mig hur du har det eftersom jag är ganska långt ifrån det själv.. men jag tycker att du ska försöka! Och om du nu skulle misslyckas igen, ja, då får du försöka igen! Jag tror på dig! Kram

Kajsa

Vet du vad Sara! Min yngsta syster hade det jättetufft hela sin skolgång, speciellt på gymnasiet var det jättekämpigt och betygen blev inte så jättebra... Men nu, ett antal år senare så tig hon chansen och sökte in på komvux. Helt plötsligt gick det jättebra och hon fick jättebra betyg!! Tom i matte som hon haft jättesvårt för innan. Nu har hon läst upp tillräckligt och sökt in på lärarhögskolan för att bli speciallärare och hjälpa de barnen som har det så svårt som hon hade det. Jag tror hon kommer bli världens bästa speciallärare för hon vet PRECIS hur de barnen har det! Och du har OCKSÅ något som du är bra på!!! Du kommer INTE misslyckas om du ger dig fan på något! Det är helt annorlunda att plugga som vuxen. Du får "betalt" för det och kan ägna hela dagarna åt att lära dig nya saker! Prova att börja med något du är bra på, typ Svenska, du skriver ju JÄTTEBRA! DU KAN!!!!!

Anonym

Jag känner igen det du skriver. Man målar upp nån jävla fejkad person när man är bland folk och det enda man tänker på är: Kan jag fan inte få komma hem och sova och gräva ner mig istället?



Jag vet inte exakt varför jag mår som jag gör. Men jag hoppas att jag blir bättre. För jag hatar att må såhär. Och det värsta är när man försöker förklara för vänner så fattar dom inte. Vill tvinga en att berätta saker som inte går att berätta eller förklara som man inte kan sätta ord på.



Jag tror att det bästa man kan göra är att bli lite ego och bara tänka på sig själv. Vad vill man göra osv.. men det är inte så lätt. För man vet ju inte vad man vill.. man vet ingenting. (där är jag iaf).

Man kan prata med en professionell. Jag ska ta steget nästa vecka, tror jag. Eller jag måste det. Annars kommer det gå riktigt illa och det vill jag inte.



Krya på dig och hoppas inte mitt inlägg var allt för stört. Kram

Anonym

<3

Kim

Men sök hjälp för det här! Du kommer inte plötsligt att vakna upp en dag och vara jätteglad, tycka att du är världens bästa person och få jobberbjudanden slängda över dig. Det krävs lite jobb också för att kunna må bra. Jag har kämpat i vården i flera år för att få psykologkontakt och allt annat jag behöver för att fungera. Det funkar inte att sitta hemma och tycka synd om sig själv, även om jag vet att det känns som att man inte kan göra annat i din situation. Börja jobba med dig själv innan du tar itu med utbildning och arbete; det är det enda som är viktigt just nu.

Anonym

Det gör mig ledsen att läsa detta. Jag blir nästan lite arg på dig. Att du inte kan förstå vilken underbar människa du är. Hur otroligt vacker du är på både in och utsidan. Jag avundas dig som har alla fina egenskaper som du har. Den styrkan du har inom dig, att resa sig upp så många gånger du har fått lov att gjort är det inte många som klarar av. Hur du alltid orkar ställa upp för alla andra när du själv knappt orkar resa dig. Du är betydelsefull och ovärderlig för många. Och för mig har du en stor plats i mitt hjärta. När jag nyss blivit dumpat och förlorat min bästa vän var du där. Du hjälpte mig att komma upp igen. Du pressentera mig för ett helt underbart gäng och jag känner mig gladare än någonsin. Jag ska hjälpa dig att inse värdet i dig själv. Att det finns så mycket bra med dig som du inte ser. Och att en utbildning, jobb eller bra ekonomi skulle inte göra dig till en "bättre" människa. Jag älskar dig precis lika mycket utan allt det där. Du kanske skulle älska dig själv bättre. Men jag vet att du kommer lyckas, bara du tror på dig själv. Och med mitt och alla vi andra som tycer om dig stöd. Vi älskar dig Sara, för just den du ÄR! Glöm aldrig det.

-

Jag vet precis hur du känner, har varit i samma sits mycket länge själv. Nu är jag snart 22 år, hoppade av gymnasiet när jag var 17, och har ännu aldrig haft ett jobb. Jag har fortfarande inget jobb, men hatar ändå inte mig själv lika mycket som förut. Man måste jobba med sig själv först och främst som någon skrev här innan. Sök hjälp, det är ett enormt stöd att ha någon att prata med! Och man är ingen sämre människa för det, snarare tvärtom. Det är det mest ansvarsfulla man kan göra. När man inser att man är i en svacka som man inte klarar av att ta sig ur själv.

För ett år sen trodde jag aldrig att jag skulle må så mycket bättre som jag faktiskt gör idag. Tyvärr går det ju inte att tro på vad folk säger när de säger att saker blir bättre. Men jag säger det ändå; det kommer kännas lättare nångång. Men inte så länge man inte tar tag i problemet tyvärr.

Jag känner verkligen med dig, och jag hoppas att du får må bättre. För jag vet hur jobbigt det är :( Känns som att alla andra hunnit så mycket längre än en själv. "Alla andra" har jobb, "alla andra" bor i stora fina lägenheter som de har råd att inreda, "alla andra" har råd att hitta på saker på semestern... osv. Alla andra har inte samma förutsättningar. Att jämföra sig med andra är det sämsta man kan göra, och jag jobbar fortfarande på det.

Alla är inte så lyckliga och lever ett så perfekt liv som man tror. Se bara på dig? Du hade då mig lurad. Du är absolut inte ensam om att känna såhär, de mesta är precis som du duktiga att dölja det som tynger dem..

Kämpa på <3

E

Jag skulle råda dig att försöka prata med någon, om du hört talas om KBT, så handlar det om en behandlings metod som ska stärka en och göra att man ändrar sitt tänkande och beteende:) Det gör mycket att bara få prata med någon utomstående, någon som förstår och som stöttar. Finns KBT i borlänge, men även psykologer på vårdcentraler m.m. Kan kännas jobbigt att ta steget och be om hjälp, men saken är den att när man väl tar steget kommer det kännas så mycket lättare. Är så vanligt med psykisk ohälsa ( har själv varit deprimerad) Just nu verkar det på dig som att du just "tappat hoppet" vilket enligt mig tyder på att du behöver hjälp med att hitta din självkänsla igen. Kan även tipsa om boken "Självkänsla nu" av Mia Törnblom:) Läser den själv.Boken kan vara en hjälp på vägen. En helt fantastisk bok om hur man ska må bättre älska sig själv. Hoppas allt löser sig för dig och att du en dag kommer att må väldigt bra.

Kram

E

Jag känner igen mig i det här. Har haft det ganska struligt ett tag. Hoppade av gymnasiet (gick på 4 olika), fick diagnosen depression, blev sjukskriven, fick mediciner och KBT terapi, började folkhögskola, hoppade av, blev sjukskriven igen. Den här perioden har varit superjobbig! Och för ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må bättre. Jag började på komvux igår. På halvtid. Det skulle bli alldeles för jobbigt att misslyckas med skolan igen. När du skriver om dina symptom låter det som om du har en depression. Jag tycker att du ska ta kontakt med vårdcentralen och prata med en läkare där. Och man behöver inte gå all in direkt när det gäller skolan heller. Börja med att läsa 25% och bygg upp självförtroendet. Känn på det försiktigt. Är det din grej kommer det gå av bara farten sedan! Lycka till!