Jag är verkligen en sucker för sådana här videos. Alla som kan sjunga bra smälter mitt hjärta, men när dom får hårda blickar och blir dömda redan INNAN dom öppnat munnen så tycker jag det är så JÄVLA SKÖNT, rent ut sagt, när det kommer magiska toner ur deras munnar. Som DEN HÄR videon med Andrew Johnston tillexempel, hur många hade gissat på att han skulle vara så bra? Stackars lillkille, så osäker, men såå duktig! Eller DEN HÄR kille, Michael Collings, som kommer in på scen i mjukiskläder varpå någon i juryn fäller en dum kommentar - hur bra var han inte sen?! Blir så irriterad på dagens ideal och alla förutfattade meningar.

Igår kom jag över en till sån här video, och jag grät mig igenom hela. Först grät jag för att jag blev så jävla förbannad på den där grisen Simon. Det första han säger när denna kille (och tjej) kommer in på scen är "Just when you thought things coulndt get worse". Och vad fan menar han med det? Dömer han ut denna kille direkt, enbart för att han är lite större och bär kläder som kanske inte tillhör toppklass? Herregud, vad arg jag blir. Sen sättet dom pratar med det här paret, så arrogant och nonchalant. Och sen när Jonathan, som pojken heter, börjar berätta om sitt liv och hur han känner sig osv...Och så är han blyg som satan. Åh, vill bara krama honom. Sen öppnar han munnen och ut kommer FANTASTISKA toner, och den där jävla Simon får sig en rejäl knäpp på näsan. Ååååh ♥ Jag blir ledsen bara av att tänka på det, jag tål inte sånt här. Jag måste nog tänka lite mer själv också, man är fruktansvärd bra på att döma någon enbart efter deras utseende. Fy fan vad ont det måste göra för dessa människor som aldrig får chansen att visa sitt rätta jag bara för att man väljer att nonchalera honom/henne. Åh, nu gråter jag igen.

Jag är besviken och allting känns så jobbigt nu. Jag fick inte reda på i princip någonting idag på specialistmödravården. Jag fick reda på att det ser okej ut med tappen men att jag ska fortsätta ta det lugnt. Fick också reda på att jag inte behöver komma på någon mer koll för att om hon skulle komma ut nu så skulle det inte vara någon fara. Jag fick däremot inte reda på någonting om det här med förlossningen, om hur jag får föda. Jag vet fortfarande inte om det blir kejsarsnitt eller vaginalt och nu är det liksom vecka 34. Jag fick höra i december när utredningen började att jag skulle få reda på detta någon gång i vecka 30-32. Jag har gått av och an och funderat, tänkt, funderat lite mer.. Och nu vet jag fortfarande ingenting, och tankarna slutar inte direkt snurra ju mer tiden går.

"Vi ringer dig så fort vi vet, när vi fått kontakt med uppsala". Hur svårt ska det vara? Och vadå, ska dom bara ringa mig och säga "Hej, du kan föda normalt" eller "Hej, det blir snitt". Jag ska inte ens få komma in på något möte och prata om hur dom tänkt och vad dom kommit fram till, och framför allt hur dom kommit fram till allt? Jag kanske har frågor, speciellt om det blir snitt. Och även om jag vet att jag kommer få reda på det sen när det väl är dags så kanske jag vill veta nu. Det är mycket man måste ställa in sig på under en graviditet, rent mentalt, och förlossningen är ju en STOR sak som ska hända och en sak som man vill förbereda sig på. När ska jag få börja förbereda mig? När kan jag börja fundera på det som faktiskt ska hända? Aldrig, känns det som...

Och jag stressar ihjäl mig angående skolan. Har varit sjukskriven nu i två veckor, och när jag rör mig för mycket så kommer sammandragningarna. Jag får lite ångest över att jag hamnat efter eftersom jag vet att jag måste jobba ikapp och FÖRBI dom andra. Terminen pågår till 29 maj och jag borde ju plugga på snabbare eftersom jag har BF 13 maj och förmodligen inte hinner plugga klart. Allting bara stressar mig och stress är inte alls bra för bebisen. Jag blir TOKIG. Kan jag inte bara få veta?

Gravid i all ära, men ibland längtar man efter att kunna "bete sig som vanligt". Jag längtar efter..

,, att få dricka ett glas kallt vitt vin samtidigt som man faktiskt får äta brieost
,, att kunna lägga sig i ett solarium så man slipper se ut som den vitaste snöboll
,, att kunna gå till Friskis & Svettis och träna skiten ur sig på något av alla roliga pass
,, att kunna klä sig i vilka kläder man vill utan att behöva tänka på magen som sticker ut
,, att lägga sig ner i sängen och somna sådär underbart skönt man bara kan göra på mage
,, att kunna gå ut på en promenad utan att se ut som en pingvin, och utan att få sammandragningar
,, att kunna ta på sig sina skor utan att behöva sätta sig ner på en stol och krampaktigt slita tag i foten
,, att kunna "vara med" (you get my point) med sin pojkvän utan att känna sig som en klubbad flodhäst
,, att slippa höra "åh, nu har du blivit lite tjockare, är det dags snart" eller "är du säker på att det bara är en?"
,, att bara kunna bete sig som vanligt utan att oroa sig för att allting man gör kan påverka bebis i magen negativt

Idag har jag bara legat i sängen och man kan ju bli knäpp för mindre. Tar det lite lugnt nu när jag är hemma och eftersom jag är sjukskriven i 2 veckor så känner jag att det är bäst att ta det såå lugnt jag kan ett tag, men det är fruktansvärt tråkigt. Har irriterat livet ur mig på saker jag försöker se på eller läsa.. Förstår inte ens varför jag läser..? När alla mina favoritbloggar inte gjort fler inlägg så kommer jag alltid in på nån skit. Och jag hittade RIKTIG skit nyss..

Jag känner mig så jäkla ensam och tom nu. Så fort man blir ensam, utan en anhörig med sig på sjukhuset, så känner man sig som ett litet barn igen. I alla fall jag. Det räcker med sjukhustid för mig nu, tycker jag. Vill vara här om 8 veckor cirka när hon kan titta ut. Inte nu. Hem fick jag inte åka idag. Vet inte jättemycket mer än igår. Har iallafall fått reda på att jag inte kan få ryggmärgsbedövning vid kejsarsnitt, så om det blir så blir det under narkos. Får jag föda vanligt får jag inte ta epidural. Imorgon ska dom kolla livmodertappen (tror jag, trodde ju dom skulle göra det idag) och tala med neurologen om min cysta och kommande förlossning. Dom ville veta sånt nu utifall att hon bestämmer sig för att titta ut, så jag får gott vänta här minst en natt till.. Johan har fått åka hem, som sagt, det kom in en till tjej så han får inte sova här. Han åker till Stockholm och jobbar imorrn.. Stockholm - gud så långt bort... :( Men jobba måste man ju..

Hej på er, och ursäkta för dålig uppdatering. Som jag skrev senast så har jag haft ont i magen och sammandragnningar, idag pratade jag med min barnmorska och hon tyckte att jag skulle åka in till dagavdelningen på specialistmödravården i Falun för att få kolla upp det. Efter att jag gjort ett vaginalt ultraljud så visar det sig att min livmodertapp är för kort. Jag förstår inte så mycket av det där mer än att den inte ska vara så pass kort såhär tidigt (vecka 31). Så nu är jag inlagd. Det känns INTE kul. Jag hatar allt som har med sjukhus att göra, och efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus 2009/2010 då det här med cystan och allt var i full rulle så..Sjukhus är inte min grej. Än så länge är Johan med mig och just nu verkar det som om han får sova kvar här inatt. Beror lite på om någon kommer in som behöver ligga här.. Jag kommer börja gråta om han får åka hem, kommer känna mig så ensam i ett stort rum som är gjort för tre. Ensam och orolig är ingen bra kombination med bebis i magen. Vi vill ha pappa Johan här, både jag och bebis. Vi är mycket lugnare då.

Idag har jag haft mycket för mig. Först har jag varit i skolan, där arbetades det flitigt med svenska arbetet. Vi ska göra ett arbete om en författare från en annan kultur, och jag skriver om Waris Dirie. Det hon har varit med om är så fruktansvärt, och bara att läsa den lilla snutten i boken där det står om hur hennes könsstympning gick till fick mig att vilja spy. Tänk att dom utsätter barn för sånt här och tycker att det är helt normalt? Waris Dirie är en väldigt driven kvinna som nu arbetar helhjärtat med att göra folk mer medvetna om könsstympning, vad det innebär och hur man kan försöka att sätta stopp för det. Så hemskt att det ens händer, att det anses normalt i vissa länder. Och hur dom gör det sen?! Läs böckerna eller se filmen om ni inte gjort det. Jag älskar vad hon sa när hon arbetade med att skriva sin tredje bok;


Efter skolan var jag barnvakt åt min fina lille Arvid en liten stund, sen åkte jag till föräldrarkursen. Idag fick vi se en förlossningsfilm, vilket ännu mer fick mig att vilja föda på det naturliga sättet (så håll tummarna). Vi pratade även om andning och avslappning under förlossning. Känns så jobbigt att det är på onsdagar, för alla andra blivande mammor som är där har sin partner med sig, medans jag får sitta där ensam då Johan jobbar borta. Igår kände jag mig så fruktansvärt ensam och det blir mer påtagligt när jag måste göra saker utan honom som handlar om VÅR bebis. Som tur var har jag fått de flesta tider hos barnmorskan på fredagar, och tiden hos specialisten är också en fredag, så då kan Johan vara med. Jag är riktigt glad över att han VILL vara med på alla dessa besöken och att han visar så tydligt att han är så glad över att vår dotter ska komma. Man kan ju tycka att det är en självklarhet men efter att ha läst en del bloggar och facebookuppdateringar där folk bjuder way to much på sitt privatliv så har jag insett att det tydligen inte alls är en självklarhet i många fall. Därför är jag så glad att jag har min älskade Johan ♥

Förövrigt, jag är kattvakt, åt lilla Maggie. Hon ser ut som ett litet lodjur, haha. I början var jag lite rädd för henne då jag har alldeles för stor respekt för katter, men nu tycker jag att hon är mooojsig ♥ Fick förresten skjuts hem idag av ett par från föräldrarkursen. Jag satt vid busshållsplatsen utanför barnmorskan och väntade när dom kom fram och frågade om jag ville åka med. Sådana små saker gör mig så glad. Det visade sig att dom bodde cirka 300 meter ifrån oss, och dom erbjöd sig snällt att hämta upp mig nästa vecka då nästa kursdag är. Så snällt! Jag blir så glad när andra människor gör något bara för att kunna hjälpa någon annan, utan dolda avsikter eller så. Det får mig att bli alldeles varm inombords. Alldeles för många människor i dagens samhälle tänker enbart på sig själva. Nu - MAAAT!

Dagen har varit ganska jobbig. Jag har varit i skolan, och det gick bra, men jag har haft mycket annat i tankarna. Imorse (runt 05,00) vaknade jag och hade jätteont i magen, som mensvärk. Magen blev stenhård om vartannat och värken satte i nästan hela förmiddagen. Jag vet ju inte hur förvärkar känns eller fungerar, men sammandragningar har jag hört ska vara okej så länge dom inte gjorde ont. Efter ett samtal till förlossningen så blev jag väl inte direkt klokare, men det framgick iallafall att jag skulle ta det lugnt och ligga ner och vila, blev det värre skulle jag återkomma. Det har inte blivit värre, men det har inte gått över, så jag antar att jag inte behöver ringa. Känner jag likadant imorgon så ringer jag väl och rådfrågar dem igen, det är ju det dom är till för, och förra gången jag var där var dom väldigt trevliga.

Annars då? Jo, jag fick brev idag. Ett efterlängtat brev som jag väntat på i en evighet. Det var nämligen från specialistmödravården. Den 23 mars ska jag få reda på hur lillan i magen får komma till världen. 23 mars, det är långt dit tycker jag. Jag skule ju få reda på det någon gång i vecka 30-32, och då kommer jag att vara i vecka 33, så jag hade hoppats på en lite tidigare tid. Men men, jag är glad att jag fått en tid, det är denna eviga väntan som tär på mig bara...

För er som inte vet vad det handlar om, så ska jag försöka göra en lång historia kort. Jag har en cysta i huvudet som läkarna inte riktigt vet hur påverkar mig. Jag har svimmat, blödit näsblod och tappat känsel i ben tidigare, och läkarna är lite oense om huruvida det beror på cystan eller ej. Eftersom jag har cystan och jag har svimmat mkt förut så ville dom låta neurologen bestämma om han tror att jag klarar att föda vaginalt, med tanke på hur jobbig en förlossning kan vara. Utöver det så har jag artros i ryggen, och har en utbuktning på ryggmärgen, vilket gör att tidigare läkare undvikit att bland annat ta ryggmärgsprov på mig därför att dom inte vill sticka mig i ryggen pga utbuktningen. Så om jag inte får föda naturligt finns risken att jag heller inte kan få ryggmärgsbedövning vid kejsarsnitt, och då är enda utvägen kejsarsnitt under narkos, vilket jag INTE vill. Jag är jätterädd för kejsarsnitt över lag och vill mycket hellre föda vaginalt. Att bli sövd skrämmer mig, och då missar jag också min dotters första stund i denna värld. Så håll tummarna för att det går bra och att jag får rätt beslut. Det gick inte att göra historien kort, haha.