Tänk om man kunde ha några kläder i garderoben? Tänk om jag kunde klä mig utan att se ut som ett helt jävla lastbilsflak bakifrån? Jag är i alla fall glad att magen är så stor att dom här jäkla växande tuttarna har något att vila på, annars hade dom ta mig fan hängt nere vid fötterna. Jag funderar på att måla mig blå i ansiktet idag eftersom jag redan ser ut som en flodhäst..? Tänkte att jag skulle ta en drive förbi alla hamburgerrestauranger här i Borlänge, vad spelar det för roll om jag flottar lite till? Jag kanske kan hyra ut min tunga som sandpapper till närmsta snickarfirma eftersom jag är torr som ett fnöske i käften hela tiden, lite extra kosing är väl bra? Jag kanske skulle ge min sambo ett frikort eller en fri vecka att göra vad fan han vill, för inte kan stackarn tycka att det är kul att dela säng med en varm, svettig, stor och flämtande kossa? Kanske skulle hyra ut mina sladdriga lår till Leklandet här borta, för dom är minsann lika mjuka, sladdriga och hoppvänliga som deras lilla hoppborg för de allra minsta. Tuttarna kan agera krockkuddar, boxningssäckar eller så kan barnen lära sig att knyta knutar med dom, för tro mig, det fungerar fan nu.

Jag kanske kan ställa mig på stan och begära en krona för varenda person som kallar mig tjockis och tycker att det är helt okej, eftersom det faktiskt verkar vara helt okej för ALLA att påpeka hur stor jag blivit? Rik skulle jag bli. Jag kanske skulle ta och hamna i fängelse eftersom jag känner ett enormt sug efter att knivhugga varenda brud på stan som stolt visar upp allt fint vårmode medans jag får gå runt i en sopsäck ala whitetrashmommy? Ja, det satsar vi på. Eller jag kanske skulle prova att spela blind på konsum för att under en liten stund slippa ta emot blickar från folk som verkar tänka "Åh, stackars liten" eller "Åh, det kan inte va lätt att vara sådär stor". Jag kanske kan dela ut ett diplom till den första person som faktiskt ger mig en komplimang UTAN att slänga in ordet TJOCKIS eller RUND i meningen. Jag kanske kunde komma på hur man gör för att dela med sig av dessa hormoner, så att alla jävla idioter runt om kring som bara rycker på axlarna och säger "Nu överdriver du allt lite" kan få känna på hur det är att känna sig som en tickande bomb utan tålamod what so ever.

Jag kanske ska gå runt och knyta skorna på folk eftersom jag inte kan knyta mina egna? Raka andras ben eftersom mina är håriga som schimpanserna? Jag kanske skulle skita i sömn överhuvudtaget eftersom varken kroppen, bebis, höfterna eller kissblåsan verkar vilja sova. Jag kanske skulle frysa in min hjärna ett tag och se om den överlever, för inte fungerar den nu inte. Jag kanske kunde fråga om vi kunde bygga en hiss här i huset eftersom jag fan inte tar mig upp för trappen utan att stöna likt en brunstig tjur för varje trappsteg. Jag kanske borde gå och köpa ny trosor eftersom min feta röv tydligen inte vill samarbeta med dom jag har nu? Att försöka hitta några elefantöron som kan dölja mina tuttar vore också bra. Eller så går jag helt enkelt och gömmer mig bara? Jag kanske kan ringa och fråga någon om det är okej att misshandla människor som knappt hört av sig förut men som helt plötsligt skickar sms och frågar om bebisen kommit 40 gånger per dag? Jag menar, det är provocerande, en liten smäll har dom väl förtjänat? Sist men inte minst kanske jag kunde ringa Spotify och fråga om det är okej om dom tar bort alla sorgliga, fina och kärleksfulla låtar eftersom jag tydligen, dum som jag är, väljer att lyssna på dom trots att jag gråter som ett barn varje gång.

Ja, jag tycker det låter som helt ypperliga förslag. När jag är klar med allt ovan ska jag minsann skratta åt mig själv, inse att "Fan Sara, du har det inte så dåligt ändå" längta lite mer efter vår dotter och vara glad över att jag faktiskt får leva, längta och vänta. Men FAN vad skönt det är att klaga lite. Med betoning på lite ;)

Har varit seg på att blogga i helgen, beror dels på att Johan varit hemma (vill ju umgås med honom såklart) men också för att jag haft mycket annat för mig. I söndags kväll åkte vi in till förlossningen i Falun då jag trodde att jag läckte fostervatten (Jag hade även ont i magen) Barnmorskan som tog hand om mig var urgullig och verkligen genomgo. Hon berättade att läkaren skulle komma in om en stund för ett ultraljud (utanpå magen). Jag kände mig lugn och väl bemött så jag var inte alls orolig vid det här laget, och ett ultraljud för att se att bebis i magen har det bra är ju toppen, tänkte jag, men det fortsatte inte riktigt lika bra som det börjat..

In kommer läkaren. En man i kanske 40 årsåldern. Han sa inte mycket. Presenterade sig, klämde på magen och sa sedan "Nu kan du ta av dig byxorna". Bara sådär, jag fattade ingenting. Vadå byxorna? Det skulle tydligen göras ett vaginalt ultraljud, och det berättade barnmorskan, läkaren sa ingenting. Jaha, jag fick väl ta av mig dem då och lägga mig där. Kände mig riktigt illa till mods. Sen helt plötsligt har jag det där jäkla skohornet (ni som varit i samma sits vet vad jag menar) mellan benen, och han säger inte ens någonting!? Jaha, efter 2 sekunder var han klar, jag skojar inte, så fort gick det, varpå han säger; "Det är inget fostervatten". Sen slängde han av sig förklädet i soporna och gick ut. Bara sådär. Han sa inget mer, jag hann inte fråga något, ingenting. När jag tagit på mig byxorna brast jag i tårar och satt bara och grät. Inte för att jag var orolig, utan för att jag kände mig så jäkla förnedrad.

Som tur var hade jag den snälla barnmorskan där hela tiden. Hon gick ut en stund så jag fick gråta i fred, sen kom hon tillbaka in till mig och Johan. Jag berättade att jag tyckte han var otrevlig, och hon sa att han är väldigt stressad men att det inte är någon ursäkt. Hon berättade också att han var klinikchef och att han inte brukar jobba jour sådär. Tur som fan, tänkte jag, tycker synd om dem som behöver stå ut med honom. I en sån där obekväm situation borde man kanske vara lite tillmötesgående och snäll? Det är ju inte med glädje man tar emot nyheten att man ska ha en okänd man mellan benen.. Jävla idiot!

Nu är det över i alla fall, nu vet vi att det inte var något fostervatten, vi vet att lillan där inne ligger och plaskar på i en perfekt mängd vatten och vi vet att hon mår bra. Jag skulle göra om det tusen gånger för att veta att hon mår bra, men jag ber till gud att jag slipper se den där läkaren under min förlossning.

 

Hur lång tror ni att hon kommer vara, och vad tror ni vikten ligger på?

Idag har jag varit hos barnmorskan, och det gick bra. Min lilla jänta där inne verkar mer eller mindre vara fixerad, fast ruckbar. Tycker inte om känslan när barnmorskan trycker hårt långt ner och liksom känner vid bebisens huvud, det är lite obehagligt kan jag tycka. Däremot tycker jag det känns skönt att bebis ligger som hon gör, eftersom hon legat med huvudet neråt nu de 2 senaste besöken. Tidigare har hon varit rörlig, nu använde barnmorskan ordet ruckbar istället. Skillnanden? En rörlig bebis har inte glidit ner i bäckenet, medans en ruckbar bebis har glidit ner i bäckenet men är ruckbar, vilket kan innebära att mamman (jag då, haha) har ett rymligt bäcken. (läs här)

Mitt blodsocker var bra, men mitt järnvärde hade sjunkit från 120 till 114, så det blir att fortsätta med dom där jäkla järntabletterna som jag HATAR! Jag tycker man blir så konstig i magen av dom. Annars då? Jag har gått upp 12 kg, vägde 73 kg innan jag blev gravid, nu vägde jag 85 kg. Jag är i 173 cm lång, och innan jag blev gravid så började jag träna och ville gå ner i vikt, ska fortsätta med det efter att vår skatt entrat världen. Nu är prio 1 att hon mår bra, så jag får lägga på mig det som behövs. Dock känns det helt sjukt, 85 kilo?? Vart har alla 12 kilo satt sig? På vågen hemma väger jag 83,9.. ;) Förövrigt ser det ut såhär;

Det är mycket som fokuseras på kön när man är gravid, kanske inte så värst mycket från mamman och pappan i frågan, men från omvärlden. Jag får ständigt frågor om "Vet ni vad det blir?" och när man svarar att "Ja, det blir en liten flicka" så finns det ett svar som jag väldigt ofta får höra. "Men åh, har ni tagit reda på det, då blir det ju ingen överraskning, ingen spänning?" Det där ställer jag mig lite frågande till. Jag vill innan jag lägger fram min åsikt klargöra att jag inte på något vis dömer dom som INTE väljer att ta reda på könet, på samma vis som jag förstår varför man väljer att ta reda på det så förstår jag varför man inte väljer att ta reda på det, men det här med att överraskningen och spänningen skulle försvinna... Det förstår jag inte?

För mig har det varit och är en oerhörd spänning att vara gravid. Varje liten kick, varje liten rörelse från livet i magen (rörelser som nu börjar bli väldigt kraftfulla) är en oerhörd spänning för mig. Att lägga handen på magen och vänta på att få en kick från något som faktiskt växer inom mig, det är både lycka och spänning i dess renaste form. Sen det här med överraskningen vid förlossningen.. För mig är inte överraskningen vid min kommande förlossning huruvida barnet har snopp eller snippa (vad ska man använda för ord, haha?). Överraskningen för mig är hur vår bebis kommer att se ut, hur stor hon kommer att vara, vem hon kommer att likna. Får hon min näsa eller sin pappas näsa? Är det ljust hår som kommer att pryda hennes lilla huvud eller ärver hon sin pappas lite mörkare lockar?

Könet har egentligen inte så stor betydelse, anser jag. Det är inte det som för mig är överraskningen och spänningen. Att det faktiskt växer ett liv inom mig är en sån oerhörd stor och mäktig känsla att allt det här med kön hamnar lite i skymundan. Min högsta önskan är ju självklart att vår bebis mår bra, sen att jag alltid varit nyfiken i en strut och velat veta allting NU istället för senare, det tycker inte jag att jag ska behöva försvara. Jag tycker heller inte om att höra att min förlossning och vårt barns födelse skulle bli mindre spännande därför att jag redan vet könet. För så är det inte alls, enligt mig. Jag är oerhört spänd inför vad som komma skall, och den största överraskning utav alla kommer för mig vara att se hur hon ser ut i mammas och pappas famn, inte vilka könsdelar hon har ♥

Jag är besviken och allting känns så jobbigt nu. Jag fick inte reda på i princip någonting idag på specialistmödravården. Jag fick reda på att det ser okej ut med tappen men att jag ska fortsätta ta det lugnt. Fick också reda på att jag inte behöver komma på någon mer koll för att om hon skulle komma ut nu så skulle det inte vara någon fara. Jag fick däremot inte reda på någonting om det här med förlossningen, om hur jag får föda. Jag vet fortfarande inte om det blir kejsarsnitt eller vaginalt och nu är det liksom vecka 34. Jag fick höra i december när utredningen började att jag skulle få reda på detta någon gång i vecka 30-32. Jag har gått av och an och funderat, tänkt, funderat lite mer.. Och nu vet jag fortfarande ingenting, och tankarna slutar inte direkt snurra ju mer tiden går.

"Vi ringer dig så fort vi vet, när vi fått kontakt med uppsala". Hur svårt ska det vara? Och vadå, ska dom bara ringa mig och säga "Hej, du kan föda normalt" eller "Hej, det blir snitt". Jag ska inte ens få komma in på något möte och prata om hur dom tänkt och vad dom kommit fram till, och framför allt hur dom kommit fram till allt? Jag kanske har frågor, speciellt om det blir snitt. Och även om jag vet att jag kommer få reda på det sen när det väl är dags så kanske jag vill veta nu. Det är mycket man måste ställa in sig på under en graviditet, rent mentalt, och förlossningen är ju en STOR sak som ska hända och en sak som man vill förbereda sig på. När ska jag få börja förbereda mig? När kan jag börja fundera på det som faktiskt ska hända? Aldrig, känns det som...

Och jag stressar ihjäl mig angående skolan. Har varit sjukskriven nu i två veckor, och när jag rör mig för mycket så kommer sammandragningarna. Jag får lite ångest över att jag hamnat efter eftersom jag vet att jag måste jobba ikapp och FÖRBI dom andra. Terminen pågår till 29 maj och jag borde ju plugga på snabbare eftersom jag har BF 13 maj och förmodligen inte hinner plugga klart. Allting bara stressar mig och stress är inte alls bra för bebisen. Jag blir TOKIG. Kan jag inte bara få veta?

Gravid i all ära, men ibland längtar man efter att kunna "bete sig som vanligt". Jag längtar efter..

,, att få dricka ett glas kallt vitt vin samtidigt som man faktiskt får äta brieost
,, att kunna lägga sig i ett solarium så man slipper se ut som den vitaste snöboll
,, att kunna gå till Friskis & Svettis och träna skiten ur sig på något av alla roliga pass
,, att kunna klä sig i vilka kläder man vill utan att behöva tänka på magen som sticker ut
,, att lägga sig ner i sängen och somna sådär underbart skönt man bara kan göra på mage
,, att kunna gå ut på en promenad utan att se ut som en pingvin, och utan att få sammandragningar
,, att kunna ta på sig sina skor utan att behöva sätta sig ner på en stol och krampaktigt slita tag i foten
,, att kunna "vara med" (you get my point) med sin pojkvän utan att känna sig som en klubbad flodhäst
,, att slippa höra "åh, nu har du blivit lite tjockare, är det dags snart" eller "är du säker på att det bara är en?"
,, att bara kunna bete sig som vanligt utan att oroa sig för att allting man gör kan påverka bebis i magen negativt

Jag känner mig så jäkla ensam och tom nu. Så fort man blir ensam, utan en anhörig med sig på sjukhuset, så känner man sig som ett litet barn igen. I alla fall jag. Det räcker med sjukhustid för mig nu, tycker jag. Vill vara här om 8 veckor cirka när hon kan titta ut. Inte nu. Hem fick jag inte åka idag. Vet inte jättemycket mer än igår. Har iallafall fått reda på att jag inte kan få ryggmärgsbedövning vid kejsarsnitt, så om det blir så blir det under narkos. Får jag föda vanligt får jag inte ta epidural. Imorgon ska dom kolla livmodertappen (tror jag, trodde ju dom skulle göra det idag) och tala med neurologen om min cysta och kommande förlossning. Dom ville veta sånt nu utifall att hon bestämmer sig för att titta ut, så jag får gott vänta här minst en natt till.. Johan har fått åka hem, som sagt, det kom in en till tjej så han får inte sova här. Han åker till Stockholm och jobbar imorrn.. Stockholm - gud så långt bort... :( Men jobba måste man ju..

Hej på er, och ursäkta för dålig uppdatering. Som jag skrev senast så har jag haft ont i magen och sammandragnningar, idag pratade jag med min barnmorska och hon tyckte att jag skulle åka in till dagavdelningen på specialistmödravården i Falun för att få kolla upp det. Efter att jag gjort ett vaginalt ultraljud så visar det sig att min livmodertapp är för kort. Jag förstår inte så mycket av det där mer än att den inte ska vara så pass kort såhär tidigt (vecka 31). Så nu är jag inlagd. Det känns INTE kul. Jag hatar allt som har med sjukhus att göra, och efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus 2009/2010 då det här med cystan och allt var i full rulle så..Sjukhus är inte min grej. Än så länge är Johan med mig och just nu verkar det som om han får sova kvar här inatt. Beror lite på om någon kommer in som behöver ligga här.. Jag kommer börja gråta om han får åka hem, kommer känna mig så ensam i ett stort rum som är gjort för tre. Ensam och orolig är ingen bra kombination med bebis i magen. Vi vill ha pappa Johan här, både jag och bebis. Vi är mycket lugnare då.

Dagen har varit ganska jobbig. Jag har varit i skolan, och det gick bra, men jag har haft mycket annat i tankarna. Imorse (runt 05,00) vaknade jag och hade jätteont i magen, som mensvärk. Magen blev stenhård om vartannat och värken satte i nästan hela förmiddagen. Jag vet ju inte hur förvärkar känns eller fungerar, men sammandragningar har jag hört ska vara okej så länge dom inte gjorde ont. Efter ett samtal till förlossningen så blev jag väl inte direkt klokare, men det framgick iallafall att jag skulle ta det lugnt och ligga ner och vila, blev det värre skulle jag återkomma. Det har inte blivit värre, men det har inte gått över, så jag antar att jag inte behöver ringa. Känner jag likadant imorgon så ringer jag väl och rådfrågar dem igen, det är ju det dom är till för, och förra gången jag var där var dom väldigt trevliga.

Annars då? Jo, jag fick brev idag. Ett efterlängtat brev som jag väntat på i en evighet. Det var nämligen från specialistmödravården. Den 23 mars ska jag få reda på hur lillan i magen får komma till världen. 23 mars, det är långt dit tycker jag. Jag skule ju få reda på det någon gång i vecka 30-32, och då kommer jag att vara i vecka 33, så jag hade hoppats på en lite tidigare tid. Men men, jag är glad att jag fått en tid, det är denna eviga väntan som tär på mig bara...

För er som inte vet vad det handlar om, så ska jag försöka göra en lång historia kort. Jag har en cysta i huvudet som läkarna inte riktigt vet hur påverkar mig. Jag har svimmat, blödit näsblod och tappat känsel i ben tidigare, och läkarna är lite oense om huruvida det beror på cystan eller ej. Eftersom jag har cystan och jag har svimmat mkt förut så ville dom låta neurologen bestämma om han tror att jag klarar att föda vaginalt, med tanke på hur jobbig en förlossning kan vara. Utöver det så har jag artros i ryggen, och har en utbuktning på ryggmärgen, vilket gör att tidigare läkare undvikit att bland annat ta ryggmärgsprov på mig därför att dom inte vill sticka mig i ryggen pga utbuktningen. Så om jag inte får föda naturligt finns risken att jag heller inte kan få ryggmärgsbedövning vid kejsarsnitt, och då är enda utvägen kejsarsnitt under narkos, vilket jag INTE vill. Jag är jätterädd för kejsarsnitt över lag och vill mycket hellre föda vaginalt. Att bli sövd skrämmer mig, och då missar jag också min dotters första stund i denna värld. Så håll tummarna för att det går bra och att jag får rätt beslut. Det gick inte att göra historien kort, haha.