Dagen har varit ganska jobbig. Jag har varit i skolan, och det gick bra, men jag har haft mycket annat i tankarna. Imorse (runt 05,00) vaknade jag och hade jätteont i magen, som mensvärk. Magen blev stenhård om vartannat och värken satte i nästan hela förmiddagen. Jag vet ju inte hur förvärkar känns eller fungerar, men sammandragningar har jag hört ska vara okej så länge dom inte gjorde ont. Efter ett samtal till förlossningen så blev jag väl inte direkt klokare, men det framgick iallafall att jag skulle ta det lugnt och ligga ner och vila, blev det värre skulle jag återkomma. Det har inte blivit värre, men det har inte gått över, så jag antar att jag inte behöver ringa. Känner jag likadant imorgon så ringer jag väl och rådfrågar dem igen, det är ju det dom är till för, och förra gången jag var där var dom väldigt trevliga.

Annars då? Jo, jag fick brev idag. Ett efterlängtat brev som jag väntat på i en evighet. Det var nämligen från specialistmödravården. Den 23 mars ska jag få reda på hur lillan i magen får komma till världen. 23 mars, det är långt dit tycker jag. Jag skule ju få reda på det någon gång i vecka 30-32, och då kommer jag att vara i vecka 33, så jag hade hoppats på en lite tidigare tid. Men men, jag är glad att jag fått en tid, det är denna eviga väntan som tär på mig bara...

För er som inte vet vad det handlar om, så ska jag försöka göra en lång historia kort. Jag har en cysta i huvudet som läkarna inte riktigt vet hur påverkar mig. Jag har svimmat, blödit näsblod och tappat känsel i ben tidigare, och läkarna är lite oense om huruvida det beror på cystan eller ej. Eftersom jag har cystan och jag har svimmat mkt förut så ville dom låta neurologen bestämma om han tror att jag klarar att föda vaginalt, med tanke på hur jobbig en förlossning kan vara. Utöver det så har jag artros i ryggen, och har en utbuktning på ryggmärgen, vilket gör att tidigare läkare undvikit att bland annat ta ryggmärgsprov på mig därför att dom inte vill sticka mig i ryggen pga utbuktningen. Så om jag inte får föda naturligt finns risken att jag heller inte kan få ryggmärgsbedövning vid kejsarsnitt, och då är enda utvägen kejsarsnitt under narkos, vilket jag INTE vill. Jag är jätterädd för kejsarsnitt över lag och vill mycket hellre föda vaginalt. Att bli sövd skrämmer mig, och då missar jag också min dotters första stund i denna värld. Så håll tummarna för att det går bra och att jag får rätt beslut. Det gick inte att göra historien kort, haha.