Vi spyr ikapp här hemma. Haha, nejdå. Jag har faktiskt inte spytt inatt eller idag, men Johan har. Han åt musslor i lördagskväll, jag tror att han blivit matförgiftad eller nått. Att spy som en räv börjar bli en vana här hemma nu :) Istället för att prata om spyor, sjukdomar och annat otrevligt kan jag bjuda er på ett par nytagna bilder på min växande mage ♥ Det känns som att man kan vara lite mer lugn nu, efter att ha gått igenom de första 12 veckorna med oro dygnet runt.

Fyfan, gårdagen var INTE rolig. Eller iallafall inte förmiddagen. Ni som är känsliga kan sluta läsa här. Jag åt frukost, en sen frukost, bestående av två hårda smörgåsar och ett glas juice, runt klockan 12,00. Fem sekunder efter att frukosten var avslutad får jag verkligen SPRINGA in på toaletten och spy. Och det har ju hänt förut, så det är ingenting jag bryr mig om så mycket. MEN SEN?! Fy fan, det tog aldrig slut, jag stod där och spydde i över fem minuter, till slut stod jag bara och hulkade för det fanns absolut ingenting kvar i magen.. Fy fan, nu kan jag aldrig mer dricke juice..

Förövrigt, om någon är fikasugen.. Haha, vad sjukt att jag lägger in matprat efter spyhistorien. Well, det är så mina dagar ser ut just nu, så ni får ta det med en nypa salt eller inte läsa alls ;) Iallafall, om ni är fikasugna, godissugna eller glassugna så är ni välkomna till Tångringsgatan 26 i Borlänge. Skåpen är överfulla med det ena och det andra och jag är inte sugen på NÅGONTING. Det här är vad som finns att bjuda på;

200 gram marabou schweizernöt, 1 snickers, Ikeas nötchoklad, 2 olika påsar med chips, pepparkaka, mjuk pepparkaka, glögg, 1 kilo lösgodis från hemmakväll, piggelin, glassbåtar, Ben & Jerrys, lingon/kexglass, vanlig vaniljglass, strössel, kolasås och dammsugare. Så, har ni vägarna förbi? Kom och töm mitt skåp isåfall ;)

Egentligen brukar jag inte gilla att se dom där amerikanska, romantiska komedierna som alla är så överdrivna och amerikanska att man kan spy på dom, men eftersom jag oftast ligger ner och tar det lugnt nu för tiden, på grund av mitt illamående, så kan jag inte vara så kräsen, och tur är väl det.

Igår natt tittade jag på filmen Crazy Stupid Love. Den har ju fått jättehögt betyg på IMDB för att vara en såndär romantisk komedi (7,7) så jag tänkte väl att det kanske kan vara värt att se. Så, nu tänkte jag tipsa er om den, om någon har lyckats missat den. Jag är ju alltid sist med dessa filmer.

När fick du reda på att du var gravid?
Det fick jag reda på den 1 september. Jag kände det på mig.

Hur reagerade du/din pojkvän/ din omgivning?
Oj. Min första tanke var bara "jaha". För jag var ganska säker på det. Min andra tanke var "Herregud, jag är med barn?" Min tredje tanke var "Ska jag ha barn nu?" Min fjärde tanke var "Vad ska Johan säga?" Johan reagerade med att säga "Va, är det sant?! Gud vad kul". Ungefär där droppade stenen från mitt hjärta. Min omgivning har reagerat bra. Vissa funderingar finns ju självklart men jag har fått ett enormt stöd från både min familj/släkt och Johans familj.

Hur har du mått de första 12 veckorna?
Haha, shit! Vilken bergochdalbana det varit. Jag har ju självklart mått bra, rent psykiskt, för att jag har varit och är så himla glad över detta. Rent fysiskt har det varit ett helvete med det värsta illamående man kan tänka sig. Det är fortfarande jobbigt.

Har du gjort något ultraljud än?
Ja, har gjort 3 VUL pga blödning, smärta och oro.

Har du gått upp i vikt?
Haha, vilket skämt. Nej, det har jag inte gjort. Jag har gått ner mellan 4-5 kg.

Har ni funderat på namn ännu?
Visst har vi det. Vi har dock väldigt olika åsikter och just nu har vi iallafall två namn som står på topplistan, Oliver om det blir en pojk och Freja om det blir en liten tös. Jag hade Malva varmt om hjärtat förut, men Johan tyckte det lät som en könssjukdom, så jag fick ge upp det namnet ;)

Vilket kön hoppas ni på?
Varje gång någon ställer mig den frågan vill jag ge dom en käftsmäll ( åh, hormoner, älskade hormoner). Vi hoppas ju självklart på en frisk, kry och glad liten bebis som mår bra. Utöver det spelar det ingen roll vilket kön det blir, vi blir lika glada om vi får en pojk som om vi får en flicka.

Ska ni ta reda på könet?
Ja, om det går, så ska vi göra det.

Ååååh, jag är så jäkla uttråkad. Jag har ingen ork att göra någonting. Jag känner mig som världens tråkigaste jäkla människa som bara ligger i sängen och läser bloggar och trådar på familjeliv (det skulle jag ju sluta med). Jag mår illa när jag försöker göra allt för mycket och jag blev svimfärdig av att gå till mamma igår, och hon bor rätt över gatan härifrån. Vad kan man göra på dagarna när sambon är i Stockholm och mina fina vänner har valt att bosätta sig land och rike runt så det tar evigheter mellan de gånger man ses? Och de som bor här dom har ett jobb, eller praktik, och tycker förmodligen att jag är världens tråkigaste männska just nu.

Sen är jag så irriterad på folk också. Speciellt annat folk som ska ha barn (haha, oj, ni moraltanter, kom inte och läxa upp mig nu, jag får ha en åsikt). Alltså, jag menar inte att jag är irriterad på alla andra som ska ha barn (så tokigt det lät) utan bara några vissa personer. Som väljer att blotta HELA sin relation och hur den fungerar på facebook, av alla ställen. Jag tycker det är vedervärdigt att man sitter och skriver skit om sin sambo på facebook, som man inom en snar framtid ska ha barn med, när denne inte har någon talan alls. Jag vet att man kan bli en bitch när man är gravid, men inte fan skulle jag sitta och skriva om huruvida jag och Johan håller sams (det gör vi dock ganska bra, trots mina hormoner) på en sida där ALLA kan läsa vad jag skriver. "Min sambo fattar ju fan ingenting, hur kan man vara så dum? Jag drar fan ifrån honom snart". Det läste jag på facebook nyligen. Från en tjej som ska ha barn, med denna sambo. Dagen efter läser jag "Åh, jag älskar min sambo, han är såååå bra". Personlighetsklyvning deluxe, på henne. (Nej hon läser inte min blogg)

Åh, jag vet inte ens hur jag ska börja förklara lugnet och känslan som infinner sig inom mig i denna stund. Det känns bara så himla bra, och det känns så skönt att veta att allt är okej, efter alla dessa veckor av ständig oro. Ibland kan jag tycka att jag är löjlig, och jag är rädd att människor inte ska förstå. Jag är rädd att folk ska tänka "Nu får hon lugna ner sig, vad fjantig hon är, vem kan ens vara sådär glad över ett litet foster som inte finns än?". Jag hoppas inte ni känner så, eller tänker så. För hur alla andra än har tagit den här nyheten så har jag känt en förvånansvärt stor och mäktig kärlek för det som finns inom mig, från första början.

Ni som läst min blogg vet att jag skulle göra ett ultraljud idag, ett tidigt sådant. Gjorde ett i vecka 6, och jag är nu i vecka 12 (eller snart, beroende på hur man räknar). Jag var så himla nervös innan jag la mig ner i den där stolen idag, den obehagliga gynekolog-stolen. Tjejen som skulle utföra kontrollen var hur gullig som helst och nästan på en gång sa hon "Där ser jag hjärtat". Behöver jag ens säga hur jag kände där? Det fanns faktiskt ett hjärtslag, den lilla fina, efterlängtade krabat inuti mig levde fortfarande. Och sen då? Jo, sen fick jag se två armar, två ben och ett huvud. Och den lilla låg inte still. Den sprattlade på hejvilt och ja, hur ska jag beskriva känslan? Att man ens kan se något så bra, på en skärm, när något är så litet och skört. Nu längtar jag ännu mer ♥

(en liten update, skriver detta efter att inlägget publicerats. jag ringde kvinnokliniken, dom var hur trevliga som helst och förstod min oro, så på måndag klockan 09,00 fick jag en tid för ett ultraljud (vul). jag är så glad och jag hoppas verkligen att det kommer visa att vår älskade lillskrutt i magen mår bra ♥)

Åh, nu är vi hemma från inskrivningen. Jag fick en jättesnäll barnmorska. Hon hade en sån lugn och harmonisk röst och hon var noga med att höra om vi hade några frågor, och efter varje svar frågade hon om vi var nöjda med svaret eller om det var mer vi ville veta. Hon var noga med att prata med både mig och Johan om min oro och hon ställde frågor till både mig och Johan. Det tyckte jag var bra, det kändes bra att hon inkluderade oss båda och inte bara koncentrerade sig på den som bär barnet. Vi fick med oss massa broschyrer hem och så fick vi papper om föräldragrupper och olika föräldrautbildningar. Någon som gått på sådant?

Sprutorna då? Eller, blodprovet. Joda, det gick bra. Hon tog 4 rör med blod och det gick hur smidigt som helst att sticka mig. Förra gången var jag så svår att sticka att dom fick sticka 5 gånger innan det fungerade (Det var när jag var inlagd i Skåne). Stick i fingret slapp jag, denna gång, men nästa gång kommer jag inte undan. Hon beräknade precis som jag hade beräknat innan att vår lillskrutt kommer att entra världen den 12 maj, men det kan ju bli flyttat efter rutin-ultraljudet, som kommer att göras i mitten på december. Behöver jag säga att vi toklängtar dit? ♥

(igår var min mage stor som en ballong (bilden längst till höger) Galet ♥

Hon hade ju en massa frågor också, om min hälsa. Haha, det var rejält invecklat det där, för jag har ju varit med om så mycket. Hon frågade om jag fått blodtransfusion någon gång, och jag har haft både blodförgiftning och akut-trombosytopeni (googla om ni inte vet vad det är), men har inget minne av att jag fått blod. "Fråga din mamma", sa hon. Så det ska jag göra. Jag fick blodplättar när jag hade trombosytopeni, men inget blod tror jag. Sen kom vi in på det där med cystan i mitt huvud, och att jag hade varit inlagd på sjukhus i Skåne och Falun, att jag gjort flera magnetröntgen osv. Hon bad mig att ta med min journal (om jag hade fått någon sån utskriven) så att hon kunde prata med läkaren om cystan. Det skulle väl inte vara någon större fara men hon tänkte mer på hur det skulle vara inför förlossningen och så, så nu ska jag ringa och fixa mina journaler. Och där var historian slut.

Eller.. Jag frågade om man på något sätt kunde få göra ett VUL nu för att jag är så jäkla orolig pga tidigare missfall osv. Hon sa att kvinnokliniken/gynmottagningen brukar vara ganska hårda på det men att jag kunde ringa dit och rådfråga dom. Däremot sa hon att det kunde vara skadligt (eller att det inte var bevisat huruvida det var skadligt eller inte, förstod inte riktigt) för barnet att göra för många och att dom därför bara gör ultraljud av medicinska skäl, förutom rutinultraljudet. Well, nu vet jag inte vad jag ska göra. Ringa eller inte ringa?

Idag är jag så irriterad och arg på världen. Det är kul att det är det första som händer när man vaknar. Jag slog på datorn, loggade in på facebook och möttes av en video på en liten tvåårig flicka från Kina. Hon blir påkörd av en minibuss, TVÅ gånger, och chauffören bara åker därifrån. Sen ligger hon där, i 7 minuter, medans 18 (18 stycken känslokalla människor, fattar ni?!) bara går förbi och ignorerar henne. Filmen finns på youtube, men jag vill inte ens lägga upp den här i min blogg. Jag grät ögonen ur mig när jag såg den, och ja, om ni vill bli lika ledsna som jag så får ni själva söka upp den. Stackars lilla flicka ♥ Sen är ju frågan, vad gjorde hon ens på gatan, alldeles själv, från början? Efter att ha legat i koma dog den lilla flickan! Det är förjävligt!

Sen är jag allmänt irriterad på annat också. På idiotiska killar, typ. En som skrev till mig på facebookchatten. "Hej, ska du ha barn, har du kille?" Öh, say what? För det första.. Om vi aldrig ens pratar annars, skriv inte till mig bara för att du är en nyfiken jävel. Hatar sånt! För det andra, klart som fan jag har pojkvän. Det har jag väldigt fint uttryck på min facebook i ett x-antal månader. Nej, jag har ingen kille, jag åkte till Danmark och blev inseminerad, vad ska man med en kille till? Äh, jävla stolpskott. Nu måste denna dag bli bättre. Johan kommer ju hem idag ♥

(Ni kan läsa en intervju med mig HÄR som gjordes i samarbete med http://www.brapresenter.se/ )

Häromdagen, eller nej, förresten, det var förra veckan, så såg jag en film som heter Poppers Pingviner. Jag antar att de flesta iallafall har hört talas om filmen? En komedi med Jim Carrey. Till en början tänkte jag "Vad fan är det här för skit?" men sen smälte jag lite. Kan ju kanske bero på att hormonerna flyger runt i kroppen och att jag är känslig för i princip ALLT, men jag tyckte faktiskt filmen var fin och hade sin poänger, ibland. Det är alltid överdrivet när Jim Carrey är med, men det blev så fint, sen.. Återförenad familj, lyckliga pingviner ♥ Haha, nej, nu ska jag sluta svamla, utifall nååågon kanske vill se den. Om ni redan har sett den och tyckte den var värdelös så skyller jag som sagt på mina graviditetshormoner när det gäller MITT betyg av filmen. Den kanske hade varit dålig vilken annan dag som helst?

Förövrigt, för er som ser på Pretty Little Liars och likt mig är förbannad över att serien har uppehåll i USA fram tills januari så kan jag upplysa er om att det sänds ett extraavsnitt, halloweenspecial, idag i USA som kan ses här imorgon :) Det är väl en bra nyhet, inte sant? Så bänka er framför dataskärmen imorgon.

Nu ska jag gå och värma mig en kopp med oboy, och till det tänkte jag ta en vaniljbulle och några pepparkakor.
Om dom får stanna kvar i magen, vill säga. Min bulle där inne kan ju behöva lite sällskap i form av andra bullar ♥

Igår kväll insåg jag hur lycklig jag är. Hur glad jag är över att jag har Johan i mitt liv. Och hur fantastisk han är. Igår kväll plingade det till i min telefon lagom när jag höll på att somna, och när jag öppnade inkorgen för att läsa fylldes jag med en sån otrolig värme.

"Vi ska bli en familj, kan du fatta det? :) Jag är så lycklig, godnatt älskling."

Nej, jag kan nog inte riktigt fatta det, än. Jag försöker. Jag förstår det ibland. Ibland tror jag att jag ska vakna upp ur någon dröm och inse att allt var på låtsas. Allt är inte på låtsas. Det är verklighet. Och jag hoppas för allt jag är värd att lillskrutten där inne mår bra.

Jag veeeet att den här bilden har cirkulerat runt på flera ställen förut, men om någon har missat den så tycker jag ni borde få se den. Jag vet inte hur denna journalist/reporter har tänkt? Har han tänkt över huvud taget? Hade han en dålig dag på jobbet? Var han arg? Extremt korkad? Eller bara helt okapabel till att förstå det som faktiskt är fel i den här meningen? Lever han i celibat eller har han aldrig hört vad "tvåan" kan stå för i andra sammanhang? Eller han kanske vunnit på lotto och avskydde sitt jobb, så drog han till med en sån här sjujävla tabbe bara för att han faktiskt klarar sig utan sitt sketna jobb som journalist på någon halvtaskig dagstidning? Ingen som vet. Eller?

Hur beskriver man ett sånt här mående? Det känns som man är bakis, åksjuk och svimfärdig - allt på samma gång. Vissa dagar går det skitbra att äta, andra inte. Som imorse.. Jag åt vatten och bröd till frukost. Hårt bröd funkar nämligen alltid. Det är dock inte det bästa att äta och lite mer näring kanske jag behöver ha i mig, tänkte jag. Så jag äventyrade det hela och bestämde mig för två hårdmackor med makrill och ett glas oboy. Första mackan gled ner lätt och tre tuggor in i den andra fungerade det fortfarande bra. Sen är det som om kroppen förstår vad jag håller på med och bara vääägrar att ta in mer mat. Och då får jag akutspringa till toaletten för att inte spy ner hela golvet. Så är det jämt.

Annars då? Jo, på fredag är det dags för inskrivning, då får jag träffa barnmorskan för första gången. Jag hoppas hon är en snäääll tant. Förövrigt så tycker jag det är heeelt sjukt att man bara har rätt till att se sin lilla bebbe en gång under graviditeten. Så är det iallafall här i Borlänge. I Skåne får man tydligen se den lilla flera gånger. Jag är i vecka 11 nu och vill bara att dessa 12 veckor ska vara över. Det sägs att man kan vara lite mer säker då. Frågan är bara hur jag ska kunna vara säker efter dessa 12 veckor, om jag inte sett att den lilla mår bra? Jag är så jäkla orolig dagligen över hur lillskrutten mår, så jag överväger att dra till Stockholm och pröjsa 700 spänn på en privatklinik för att få se min lilla ♥ Vår lilla ♥

Igår kväll var nog värsta dagen hittills. Inte för att jag mått dåligt hela dagen utan för att jag mådde så jäääkla dåligt när jag väl mådde dåligt. Jag har gått ner ungefär 3,5 kg nu sedan jag fick reda på att jag var  gravid, eftersom jag haft så svårt att äta. Jag kan mest dricka, äta youghurt eller äta hårdmackor. Ibland har det gått bra med mat, men då har jag ätit mindre än vanligt. Så igår, när jag hade mått relativt bra tänkte jag att jag måste få i mig lite mat. Sagt och gjort, jag lagade korvstroganoff och började äta. Efter tre tuggor fick jag akutspringa in och doppa huvudet i toaletten. Resten förstår ni själva. Sen, efter det, låg jag liksom som i någon dvala ett bra tag med frosseri, svimningskänsla och världens illamående. FY FAN, det var obehagligt.

Över till något annat. Här i lägenheten hänger det första bebisplagget någonsin. Det var rea på KAPPAHL så min syster köpte två små pyjamaser åt mig/oss. Jag ska inte köpa en massa kläder till bebben på läääänge, för jag vill se att den mår bra först, men varje gång jag går förbi dom där söta små pyjamasarna så pirrar det så mycket i magen ♥ Och ja, om någon tänker tanken, jag tycker man kan klä en tjej i dessa färger, om det skulle komma att bli en liten tös. Jag tänker inte köpa allt i rosa med den där fula katten Hello Kitty på. Så nu vet ni det :)

Idag har jag barnvaktat världens goaste lille busbebis. Min lilla ögonsten Arvid, mosters älskling. Han växer så det knakar och blir såå stoor. Nu "pratar" han så det står härliga till, han snurrar runt runt runt och han ålar sig framåt. Var tog dessa 6 månader vägen?! Blixtfart!

Tänk, nästa vår kommer den här lilla killen att vara över ett år gammal, och då kommer han ha fått en liten kusin, när min och Johans skatt behagar att kika ut ♥ En till liten kusin måste jag säga, han har många kusiner från sin fars sida av släkten, men ingen från sin mors, eftersom jag är det enda syskon hans söta mor har ;) Åh, lillplutten, han är sååå go ♥ (har jag sagt det förr?) Vad är bättre än en leende bebis? ♥♥♥

Jag kan bli så jäkla irriterad på en sida på internet att jag nästan kokar ööööver inombords. ALLA som har barn och läser min blogg känner säkert till den. Familjeliv. Sidan borde mer liknas vid sidor som typ, flashback. Det är ju bara massa smutskastning och "jag vet bäst"-fasoner där. Ställer man en fråga så får man svar, oftast, av någon snäll person som vill hjälpa till. Men, sen kommer 3251051 inkompetenta jävla idioter som bara vill lägga näsan i blöt och jävlas. Sådana där besserwissers, viktigpettrar som tror dom vet allt. Gah, jag blir så jäkla irriterad.

Jag klarar inte av sånna där människor. Som gör allt för att oroa andra. Och hur dom formulerar sig sen. Speciellt till förstagångsmammor, som jag, som förmodligen både är ganska nervösa, frågvisa och fundersamma. "Inte för att skrämmas, men när jag födde min son så tog det 40 timmar och jag höll på att förblöda". Nehe, vadå inte för att skrämmas? Håll käften stängd om du bara har massa elände att komma med. Eller som en tjej skrev till en annan tjej "Jag säger ju inte att det är ditt fel att du fått missfall, men har du inte ätit folsyra-tabletter under graviditeten så får du ju lite grann skylla dig själv". Hur kan man säga så till folk? Jag blir så arg. Och jag var bara tvungen att avreagera mig.

Sen vill jag bara passa på att tacka alla de fantastiska söta mammorna på Facebook som stått ut med alla mina frågor. Och fortfarande gör. Sandra Ö, Caroline S och Kajsa H, ni är er värda er vikt i guld!!! Nu ska jag kila iväg till min solstråle Arvid och vara lite barnvakt medans Mamma Sofia masserar en kund. Arvid fick sprutor nu vid elva, så vi får se hur glad han är ;p Annars kan nog Moster muntra upp honom en smula ♥

Vill bara tacka för alla grattis och alla lyckönskningar som jag fick ta emot här på bloggen igår ♥ Ni är då helt fantastiska, allihopa, och jag blev helt tårögd över era ord (Sen att jag blir tårögd av i princip vad som helst nu, det behöver vi inte tala om). Det hela är helt galet overkligt och man förstår nästan inte hur man ska orka med att vänta tills maj för att få se det lilla pyret som finns i min mage. Man är så himla nyfiken på vad det är som finns där inne, hur han/hon ska komma att se ut och hur han/hon ska komma att totalförändra våra liv, till något så mycket bättre och annorlunda än det fina liv vi lever med varandra nu. Vi två ska bli tre.

Man får förbereda sig på tidiga morgnar, sena nätter, lite sömn, mycket gråt och skrik. Jag är beredd på det. Vad jag inte är beredd på är hur stor kärleken till mitt barn kan komma att bli, med tanke på all den kärlek jag redan känner för de små fantastiska liv som finns i min närhet i form av mitt syskonbarn och Johans syskonbarn. Dessa små fantastiska liv som fyller mina dagar med så otroligt mycket glädje. Nu har vi skapat ett helt nytt liv, jag och Johan, som vi med glädje och spänning väntar på ♥ Väntan är lång men sååå värd varenda sekund!

Det jag kommer att skriva nu är så oerhört stort och mäktigt att det fortfarande, en hel drös med veckor senare, är svårt för mig att ta in. VI hade tänkt att vara tysta ett tag till, men efter helgens rabalder så väljer jag att berätta, därför att jag vill att NI ska höra det ifrån mig, inte från någon annan. Jag vet att Borlänge är ett ställe där rykten sprider sig som pesten själv, och jag vill inte att folk ska tolka detta som ett rykte. Jag vill inte få fler meddelanden på facebook från ytliga kontakter som "har hört av nån" (jag undrar vem denna nån är?) att det ligger till som det ligger till. Därför väljer jag att berätta.

Jag väljer att berätta för er idag att jag ska bli mamma. Jag och Johan ska bli föräldrar. Det har bosatt sig ett litet mirakel i min mage, och trots illamående, sjukskrivning och dagliga vändor med huvudet i toaletten så är jag så otroligt glad. Det är, som jag tidigare skrev, så oerhört stort och mäktigt att jag själv inte riktigt förstått det. Jag har sett ett kämpande liiitet hjärta slå, och då blev det lite mer verklighet av det hela. Jag har inte gått så jättelångt i min graviditet, och hade därför som förstahandsval att detta skulle vara hemligt ett tag till. Dock är det svårt i en stad som denna, och jag vill vara den som berättar en sån här nyhet. En sån här fantastiskt fin nyhet ♥

Om 1,5 vecka ska jag på inskrivning hos barnmorskan. Nu är jag i vecka 10, och den magiska veckan, vecka
12, då allting kan kännas lite mer säkert är snart här. Jag tror, hoppas och ber för att ingenting ska gå fel, och jag försöker att inte tänka på det. Det ska och kommer att gå bra för oss, och någon gång i början på maj nästa år kommer jag förhoppningsvis att ha mitt lilla knyte här ♥

Jag är så oerhört lycklig över det här. Mitt mammahjärta fäller redan glädjetårar över detta fantastiska mirakel som ska komma att entra vår värld nästa år. Min finaste lilla ögonsten Arvid kommer att få en kusin och min syster kommer att bli moster för första gången. Min farmor, mormor och morfar kommer än en gång få ett barnbarnsbarn och min mamma och pappa kommer än en gång att bli morföräldrar, Johans underbara syster kommer att bli faster och Johans fantastiska föräldrar kommer för första gången att bli farföräldrar.

Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och med ord försöka formulera hur det här känns. Det är omöjligt. Jag vet att jag har ett par nyblivna mammor som läser min blogg, och några som varit mammor ett tag, så jag antar att jag inte behöver förklara hur jag känner mig. Det är bara så oerhört overkligt att man kan känna sån kärlek och sån oro för någonting som ännu inte finns hos oss. Men som jag längtar. Som VI längtar.

Jag älskar youtube. Man kan hitta så otroligt mycket fint. Som den här killen, Emmanuel Kelly, som söker till X-factor Australia. Jag grät så mycket när jag såg det här att kudden blev alldeles genomvåt. Dels för att jag tyckte synd om pojken, dels för att jag blev glad över att hans liv ordnat upp sig, och dels för att ja.. Det var ju bara så fint. Vilken fantastisk kille. Han fick en andra chans till ett värdigt liv, och han tog den.

Han hittades i skokartong någonstans i Irak. Mitt i kriget. Han hade inget födelsebevis, inget pass, ingenting. Han vet egentligen inte ens exakt hur gammal han är. Sen kommer det en kvinna till hans barnhem och ska ta han och hans bror till Australien för operation. Hon förälskar sig i dessa barn och behåller dom, som sina egna. Fina, fantastiska människor. Jag blir så glad när jag ser sånt här. Det värmer mitt hjärta. Samtidigt smärtar det så oerhört när man vet att det här är vardagen för så många oskyldiga barn.

Sen börjar han sjunga. "Imagine". "Imagine all the people, living life in peace." Ja, tänk, om vi alla kunde få leva utan krig och elände. Nej, nu måste jag sluta, annars börjar mina tårar rinna igen. (det gör dom redan) Men snälla, kolla på klippet. Så jäkla fint ♥

Det var längesen jag bjöd på kort här i bloggen. Eller alltså, NYTAGNA kort. Jag lägger ju alltid upp en bild eller två till mina inlägg, men det är bara för att jag tycker att det blir så föööörbaskat tråkigt utan bilder. Är jag ensam om det? Har iallafall inte haft orken eller lusten till att ta bilder på den senaste tiden med tanke på hur jag mått/mår, men när man ska träffa finaste lillkillen då måste man ha kamerna med sig.

Vi var barnvakt åt Arvid en stund idag när min syster var på gymmet. Älsklingskillen. Haha, han var så rolig. Han vaknade runt två, sken som solen och hur glad som helst. Så skulle han äta, så jag satte honom i hans stol. Då började han stortjuta och fortsatte med det i cirka tio minuter. Jag testade med allt - kollade blöjan, tog bort honom därifrån, la honom i vagnen och gick runt, gav honom nappen, men INGENTING fungerade. Sen fick han lägga sig på filten och leka, då blev han nöjd. I tio minuter, tills jag än en gång skulle testa att ge honom mat. Den här gången började han gallskrika när hakklappen skulle på. Tillbaka till filten då, och leka lite mer. Sen, tredje gången gillt, gick det bra med mat och hakklapp, men då fick han sitta i Johans knä. Försökte sätta i honom i stolen, men då började underläppen darra, så Johans knä fick det bli ♥

Om ni har svårt att få era ungar att äta kan ni ju göra sån här skojig mat ↓ Eller, vem försöker jag lura? Vadå ungar? Hade JAG fått sånna här fiffigheter hemma så hade jag också haft en mycket större aptit ;) Funkar nog på alla med barnasinnet kvar, eller vad tror ni?

Har sett två småtöntiga filmer den senaste veckan. Varför? Dels för att jag älskar att se småtöntiga filmer när jag är själv (Zookeeper fick dock Johan stå ut med) och dels för att jag sett så jäkla mycket film att jag inte kan vara kräsen längre. A cinderella story-filmen såg jag mest bara för att hon från Pretty Little Liars är med, och för att jag i smyg älskar sånna där söta små filmer man egentligen bara får tycka om som ung tonåring. Den andra såg jag för att den verkade söt, och för att Kevin James är en bra skådis. Eller bra och bra, han är.. rolig.

Betyget? Well, vill man se något som ger en något mer än ett par skratt och några "aaaaw", då kanske man ska se något annat, men om man precis som jag inte mår topp just nu och allt som oftast kurar ner sig i soffhörnet, då kan man absolut se dessa filmer. Ja, det vill säga, om man som jag älskar småtöntiga filmer i smyg ;)

När all annan mat ger mig kväljningar och jag känner avsky för alla slags maträtter med massa tuggmotstånd, så uppenbarar sig den här framför mig på Willys! 8 små yoggiburkar för 19,90 - som hittat! Betyg? Fucking amazing, dessa små underverk kommer att bli min livräddare när ingenting annat sjunker ner i magen utan tvång!! Jag tackar gud för Safari-yoggi.

HAHAHAHAHAHAHAHA. Så kul var det. Ska man skratta eller gråta? Ja, gråta vill jag inte göra, så jag kanske borde skratta då? Jag har dock inget att skratta åt, just nu. Jag är glad, självklart är jag glad, men jag är sååååå uttråkad. Jag börjar hata den här sängen som har blivit min bästa vän. Jag är glad att finaste Fia kom och räddade mig igår så att jag låg i soffan i tre timmar istället för i sängen. Jag har inte gått utanför dörren sen i söndags och jag vet inte om jag ooorkar idag heller. Tänk om jag bara hade orkat? Vad skönt det hade varit. Men jag ska inte klaga. Det är inte bra att klaga. För det är egentligen inget att klaga på.

Meeeeeeeeeeeeeen, det hade inte skadat att få må liiiiite bättre. Nog om detta. Saknar Johan gör jag också. Jävla Stockholmsjobb. Tur för mig att han inte ska jobba kvar där så länge till. Nu ska han hitta ett jobb här hemma och sen blir allt perfekt. Haha, vad patetiskt det lät? Nej, men ärligt, det hade varit skönt att få somna bredvid honom varje ikväll istället för att sakna honom dagligen från måndag till torsdag.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Min dator är så jävla dum i huvudet! Laddaren är glapp, så minsta rörelse så dör datorn! Kul, jag nyste precis, och datorn dog! Jag började gråta. Måste jag tala om att jag är känslig?  Idag är det Kanelbullens dag. Vem ger mig en bulle?  Vilken elak moster jag är, glömde ju helt bort att skriva att det var Arvids 6-månadersdag igår! Nu är han stora killen! (gamla bilder) Han är det absolut finaste jag vet, och på fredag får jag träffa honom (Om inte tidigare) ♥

Oro. Nervositet. Bubblande glädje. Funderingar. Skratt. Pirr i magen. Lycka. Ovisshet. Lite mer lycka. Lite mer funderingar. Lite mer oro. Tusentals fjärilar i magen. Tusentals frågor. Mera glädje. Ännu mer lycka på det.

Jag skriver inte så mycket här just nu. Varför? Jag vet inte. Eller, jag kanske vet. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet egentligen hur jag vill skriva. Jag vet vad jag vill fråga er om, ni som alltid har så bra svar, jag vet vad jag vill diskutera med er, ni som har så mycket erfarenheter. Jag vet vad jag vill printa ner för ord här men jag låter bli, för stunden. Jag hoppas bara att ni stannar här tills den dagen jag bestämmer mig för att skriva ner de ord jag än så länge håller för mig själv. För tills dess kan det kanske bli lite glest med uppdateringar. Inte helt tomt, men inläggen här kanske kommer att bli en bristvara ;) För stunden. När jag väl delar med mig sedan så kommer det att ske en fullständig explosion utav funderingar, ord, lycka och tankar ifrån min sida. Jag hoppas att ni håller ut tills dess :)