a diamond placed in heaven.
PUBLICERAT: 2010-08-04 // 10:07:59
UNDER: Ord från mig ♥Jag pratar om min farfar. Min farfar som dog när jag var 17 år gammal, den 18 mars 2004, endast 71 år gammal! Min farfar som under hela mitt liv hade cancer. Min farfar som kämpade sig igenom allt det onda och hemska för att sedan inte orka mer. Dom tog hans vänstra ben från höften och ner. När vi kom på besök satte jag mig på sängkanten där hans ben skulle ha varit om han haft det kvar. Farfar hejdar sig och skriker:
"AKTA BENET"
Jag blev livrädd. Men han ville bara skoja. För det var så han var!
Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om hur musik påverkar en? Jag hörde en låt utav Shakira igår som fick mig att tänka på min farfar! Han gav mig nämligen den cd-skivan när jag konfirmerades.
Jag kommer ihåg hans begravning. Han hade fått en fin blomkrans från oss barnbarn som låg på hans kista. I kyrkan spelades Amacing Grace och Där rosor aldrig dör. När vi skulle gå fram och lägga rosor på kistan så grät jag. Jag gick utan skor. Jag tittade på min pappa och sen blundade jag. Jag försökte minnas min farfar när han var glad. Jag försökte minnas honom vid spisen i full fart med att steka fläskotletter.
När min farfar blev sämre och sämre så bestämde vi oss för att vi skulle åka dit och träffa honom igen. Jag hade inte träffat honom på säkert 2 månader (han bodde cirka 4 mil ifrån oss). På morgonen den dagen vi skulle åka dit ringde det på min mobil. Jag visste vad som skulle sägas. Jag hade nämligen den natten drömt att min farfar dog och när han dog i drömmen spelades det en låt utav Aerosmith, "I dont wanna miss a thing". När det ringde på min mobil och jag vaknade upp, gissa vilken låt som hade satts igång på min winamplista, som jag är säker på att jag hade stängt av kvällen innan? Jo, I dont wanna miss a thing. Jag visste vad som skulle sägas. Det var min pappa som ringde och berättade att min farfar hade gått bort. Jag la på och la mig ner och grät i mängder. Jag hann inte träffa honom en sista gång, jag hann inte säga något till honom som jag aldrig sagt. Jag hann inte säga "Jag älskar dig, Farfar". Varje gång jag tänker på honom så undrar jag om han visste om det. Att vi älskade honom?
Jag beundrar min farfar! Jag kommer ihår hur jag beundrade honom för allt han klarade av! Jag skröt om honom i skolan därför att min farfar minsann kunde laga världens godaste mat trots att han bara hade ett ben! Han körde bil fast han bara hade ett ben! Jag kommer aldrig glömma det sista året han levde, den julen 2003, cirka 3 månader innan han gick bort. Vi var där och firade jul och när vi var i takt med att dela ut julklappar fick vi alla barnbarn ett brev av honom med 3,000 kr i! 3000 kr x4 är 12,000 kr! Jag ville slänga brevet i soporna och säga åt farfar att inte ge bort sina pengar! Jag kände på mig att han gjorde det för att han visste att han skulle dö..
jag hatar att han dog innan jag hann säga det till honom.
men jag älskar dig farfar, och jag saknar dig ♥
du kämpade i 16 år, så om jag någonsin tvivlar igen
då ska jag tänka på dig och din hjälteinsats
jag älskar dig!
där rosor aldrig dör
amacing grace
KusinEmma
Vad fint skrivet, nu fick du tårarna att rinna nedför kinderna på mig!
Det var inte rättvist att han som var en sån underbar människa fick lida så mycket och så länge i sitt liv! Han var verkligen en riktig kämpe och jag brukar tänka på honom när jag har det jobbigt. Han klarade så mycket trots sina handikapp och han vägrade ge upp. Jag kommer aldrig att glömma den dagen i december 2003 då han ringde mig och berättade att cancern var tillbaka, hur jag hörde på rösten att det var värre denna gång. Eller den morgonen då din pappa ringde och sa att han hade gått bort. Jag saknar honom enormt mycket!
Linda - En Vimsig Mamma
VAD FINT!! Sitter här med tårar i ögonen....kram
Anneli
Vad vackert skrivet om din farfar, jag blev nästan tårögd. Det här med att skriva ligger verkligen för dig! Fortsätt på den linjen och du kommer långt i livet. Kramar
Kevin
Han visste och vet att du älskar honom. Tro mig.
Lisa
Det var verkligen vackert skrivet, och jag har inga tvivel om att han visste om att ni alla älskade honom.
Min farmor dog också av cancer några år tidigare än vad din farfar gjorde. Hon var visserligen äldre, mne det slår en fortfarande lika hårt. Jag kommer ihåg när pappa skulle åka tvärs över landet till henne, och min syster följde med. Jag ville inte följa emd -- jag ville inte minnas henne på det sättet. Jag ville också minnas henne som en glad person som gjorde allt för alla istället för att minnas henne som sjuk. På sätt och vis ångrar jag inte att jag stannade hemma, för jag vill inte ha bilden av henne som sjuk etsad i mitt minne. Samtidigt känner jag att jag inte fick en chans att säga att jag älskade henne, och det ångrar jag djupt.
Det var inte meningen att jag skulle dumpa mina "problem" på dig. Det jag försöker få sagt är att du aldrig fick någon chans att träffa din farfar innan han dog. Det hade jag, och jag vet inte om jag gjorde rätt val eller inte...
Farbror Peter
Klart han visste om att vi älskade honom! Vi får ju erkänna att han själv inte var den bästa på att visa känslor, inte på det sättet. Han visade det på sitt sätt. Genom att alltid bry sig om, alltid höra av sig, alltid finnas till hands. Vi får komma ihåg det att handling betyder mycket mer än ord. Han behövde inte säga att han älskade oss, han VISADE det. Och det visade vi honom också.
anna
♥
Linda
gravidhorming som jag är . kan jag inte hålla tårarna borta.
jättefint skrivet !
Systra
Åh, jag gråter mängder!
Jag tänkte också på farfar häromdan när jag flyttpackade en liten ängel från farfar. Kom att tänka på den spegelvända klockan som jag absolut skulle spara efter honom trots att plasten hade blivit gul och ful.
Han kokade alltid för lite potatis och att äta hårt bröd hos farfar var hur gott som helst.
Jag tänker på honom och saknar honom ofta!
elin
Vad fint skrivet (:
