..när du kan texten till alla Babblarnas låtar utan till och du går runt och sjunger dom högt i matbutiken när du storhandlar. Utan barn. Inte konstigt att folk tittar, eller hur..? Om ungen endast blir nöjd med en babbel framför sig är det inte konstigt att det fastnar. Att du dessutom tycker låten är bra gör det hela ännu värre.

 

..när du inte längre springer runt och letar efte dom där svarta hårspännena och hårsnoddar som har en tendens att försvinna hela tiden. Nu är det napparna du letar efter. Som en galning, dag som natt. Dom där napparna har ju alltid en förmåga att försvinna precis när man behöver dom som allra allra mest. 

 

..när du efter att den urgulliga lilla familjemedlemmen gått och lagt sig fortsätter att tilltala din partner som "pappa" fast han har ett alldeles eget namn. Händer mig jämt. Johan heter inte ofta Johan här hemma, han får heta pappa lite titt som tätt. Ibland får han heta Lowa också, trots att dom inte är ett dugg lika.

 

..när du i hopp om att ungen ska tycka om barnmaten du ger honom/henne smakar på det och inser att du gillar det. Du äter dessutom upp resterande eftersom barnet i fråga ändå inte vill ha det och du inte har någon ork till att ställa dig och laga mat som du ändå inte har tid att äta förräns barnet sover.

 

..när du skiter i att raka benen under ett x antal veckor (hemlighåller antalet veckor för att slippa skämskudden) eftersom det ändå inte är någon som kommer att vidröra dina ben dom närmsta 18 åren. Och skulle det hända skulle personen i fråga inte reagera för benen matchar ganska bra till din nerspydda tröja.