Vad hände med min bebis? Hon som låg i min famn alldeles fascinerad över mönstret på min tröja. Hon som låg i min famn och gav ifrån sig små, rätt så ynkliga ljud, när hon började bli hungrig. Hon som kräktes på mig eftersom den lilla flaskan med ersättning var för mycket för hennes lilla mage. Var är den ungen nånstans? 

Största klyschan: "Tiden går så fort, ta vara på tiden". Har alltid HATAT att höra folk säga så. "Så jävla mesigt och sentimentalt, dom måste ju överdriva". Nej. Det är ingen som helst överdrift, inte någonstans. Det är precis så det är. Jag tyckte det var igår vi satt i soffan med en alldeles nyfödd liten Lovis, med känslorna överallt och vetskapen om att vi förändrat vår liv för alltid ännu inte riktigt sjunkit in. Vi visste inte vart vi var påväg, bara att vi nu var föräldrar till ett litet liv som var det finaste vi sett. Och nu sitter vi här, 11 månader senare, i vårt alldeles egna hus, med en rätt så stor Lovis som utvecklas så mycket att vi inte hinner med. Det är vårt livs största resa och ibland känns det som om man inte hänger med.

Funderar ofta på om dom små över på saker över nätterna. Lovis har alltid varit ganska försiktig när det gäller att ställa sig mot saker. Lite "jag tar det säkra före det osäkra". Hålla sig fast med båda händerna, ställa sig upp sakta, inte gå om man bara håller henne i en hand osv. Nu ställer hon sig upp i raketfart, hon promenerar längst möbler, hon släppper händerna och leker med något vid bordet utan att hålla i sig, hon promenerar, om än lite vingligt, när man bara håller i en hand.. Och det där gjorde hon inte förra veckan. Hajar ni, FÖRRA VECKAN?! Det är så konstigt, att när dom väl börjar lära sig saker så kommer allting i samma veva och man funderar var tiden tagit vägen när hon helt plötsligt kan saker hon inte kunde  alldeles nyss.

 

Älskade flicka vad jag älskar dig ♥