Tänk om man kunde ha några kläder i garderoben? Tänk om jag kunde klä mig utan att se ut som ett helt jävla lastbilsflak bakifrån? Jag är i alla fall glad att magen är så stor att dom här jäkla växande tuttarna har något att vila på, annars hade dom ta mig fan hängt nere vid fötterna. Jag funderar på att måla mig blå i ansiktet idag eftersom jag redan ser ut som en flodhäst..? Tänkte att jag skulle ta en drive förbi alla hamburgerrestauranger här i Borlänge, vad spelar det för roll om jag flottar lite till? Jag kanske kan hyra ut min tunga som sandpapper till närmsta snickarfirma eftersom jag är torr som ett fnöske i käften hela tiden, lite extra kosing är väl bra? Jag kanske skulle ge min sambo ett frikort eller en fri vecka att göra vad fan han vill, för inte kan stackarn tycka att det är kul att dela säng med en varm, svettig, stor och flämtande kossa? Kanske skulle hyra ut mina sladdriga lår till Leklandet här borta, för dom är minsann lika mjuka, sladdriga och hoppvänliga som deras lilla hoppborg för de allra minsta. Tuttarna kan agera krockkuddar, boxningssäckar eller så kan barnen lära sig att knyta knutar med dom, för tro mig, det fungerar fan nu.

Jag kanske kan ställa mig på stan och begära en krona för varenda person som kallar mig tjockis och tycker att det är helt okej, eftersom det faktiskt verkar vara helt okej för ALLA att påpeka hur stor jag blivit? Rik skulle jag bli. Jag kanske skulle ta och hamna i fängelse eftersom jag känner ett enormt sug efter att knivhugga varenda brud på stan som stolt visar upp allt fint vårmode medans jag får gå runt i en sopsäck ala whitetrashmommy? Ja, det satsar vi på. Eller jag kanske skulle prova att spela blind på konsum för att under en liten stund slippa ta emot blickar från folk som verkar tänka "Åh, stackars liten" eller "Åh, det kan inte va lätt att vara sådär stor". Jag kanske kan dela ut ett diplom till den första person som faktiskt ger mig en komplimang UTAN att slänga in ordet TJOCKIS eller RUND i meningen. Jag kanske kunde komma på hur man gör för att dela med sig av dessa hormoner, så att alla jävla idioter runt om kring som bara rycker på axlarna och säger "Nu överdriver du allt lite" kan få känna på hur det är att känna sig som en tickande bomb utan tålamod what so ever.

Jag kanske ska gå runt och knyta skorna på folk eftersom jag inte kan knyta mina egna? Raka andras ben eftersom mina är håriga som schimpanserna? Jag kanske skulle skita i sömn överhuvudtaget eftersom varken kroppen, bebis, höfterna eller kissblåsan verkar vilja sova. Jag kanske skulle frysa in min hjärna ett tag och se om den överlever, för inte fungerar den nu inte. Jag kanske kunde fråga om vi kunde bygga en hiss här i huset eftersom jag fan inte tar mig upp för trappen utan att stöna likt en brunstig tjur för varje trappsteg. Jag kanske borde gå och köpa ny trosor eftersom min feta röv tydligen inte vill samarbeta med dom jag har nu? Att försöka hitta några elefantöron som kan dölja mina tuttar vore också bra. Eller så går jag helt enkelt och gömmer mig bara? Jag kanske kan ringa och fråga någon om det är okej att misshandla människor som knappt hört av sig förut men som helt plötsligt skickar sms och frågar om bebisen kommit 40 gånger per dag? Jag menar, det är provocerande, en liten smäll har dom väl förtjänat? Sist men inte minst kanske jag kunde ringa Spotify och fråga om det är okej om dom tar bort alla sorgliga, fina och kärleksfulla låtar eftersom jag tydligen, dum som jag är, väljer att lyssna på dom trots att jag gråter som ett barn varje gång.

Ja, jag tycker det låter som helt ypperliga förslag. När jag är klar med allt ovan ska jag minsann skratta åt mig själv, inse att "Fan Sara, du har det inte så dåligt ändå" längta lite mer efter vår dotter och vara glad över att jag faktiskt får leva, längta och vänta. Men FAN vad skönt det är att klaga lite. Med betoning på lite ;)