Klockan 16,30 på söndagen den 20 maj åkte vi in till förlossningen för att jag känt så lite fosterrörelser. Väl där visade det sig till vår lycka att bebis i magen mådde toppen, däremot hade jag lite för lite fostervatten så det bestämdes att jag skulle bli inlagd på den oförlösta avdelningen till dagen efter, och därefter bli igångsatt. Sagt och gjort, jag flyttades ner till den avdelningen och dom satte CTG på mig. 18,33 kom jag till avdelningen och 21:00 börjar jag få lite mensvärksliknande smärta som kom var 5 minut "Såhär ska det ju inte vara, jag ska ju sättas igång imorgon, Johan har ju åkt hem" tänkte jag. Johan fick ju som sagt åka hem eftersom jag ännu inte skulle föda. 23:00 börjar det göra ONT, då undersöker hon mig och då var jag helt plötsligt öppen 3 cm.

PANIK!!! Johan har ju åkt hem, han ska ju vara här, tänkte jag. 23,42 kom jag tillbaka till förlossningen och 23,55 var Johan och min mamma på plats. Jag vankar runt där inne i rummet och har ganska ont, men jag står ut cirka en timme innan jag ber om lustgas, den lägsta dosen 30/70. Jag blir väldigt yr i huvudet och blek ett tag, mina läppar blir kritvita och mitt blodtryck sjunker till 77/42, men det ordnar upp sig ganska snabbt och jag blir att må bättre. Dom sätter någon slags elektrod på bebis huvud eftersom det från och till blir dålig kontakt. När klockan är 01,40 tycker jag att det är lite fööör jobbigt så då ber jag om EDA. VILKEN JÄKLA BEFRIELSE!! Jag har inte ont ALLS under två timmar och somnar nästan till en stund. Helt underbart, men sen..

 

Klockan 04,40 börjar det göra ont igen, men den här gången är det inte framtill det gör ont, och känns inte alls som mensvärk, utan nu känns det som om jag ska skita ut en jäkla termos (haha, sjukt konstig beskrivning men det var det första jag tänkte). Jag är nu öppen 8 cm. Jag la en saccosäck i sängen och stod på knä lutandes mot säcken. Lustgasen höjs och jag får massage av mamma och Johan. Klockan 05,40 känner jag plötsligt ett tryck neråt och nu kan jag fan inte hålla emot, och det skriker jag högt så alla hör. Vid det här laget känns det som om allt innehåll i min kropp ska ut genom min punani, men det värsta är ändå känslan jag får när det känns som att jag ska skita ut ungen (och sket på mig, det gjorde jag kan jag lova, men det gav jag blanka fan i då, just i det tillfället ville jag bara ha ut ALLT som var i vägen, om det så var bebis, bajs eller tarmar). Jag ville bara vrida och vända på mig. Det jobbigaste var när jag kände mig kissnödig stupikvarten och skulle gå upp och kissa när jag inte hade en värk, och preciiiis när man sätter sig och ska kissa så kommer värken. AJAJAJ.

 

Jag trycker, trycker och trycker och under tiden jag inte har några värkar ber jag barnmorskorna om ursäkt säkert 10 gånger för att jag är äcklig och för att jag svär (som om dom aldrig sett/hört värre). Klockan 06,25 ser lilla Lowa ljuset för första gången ♥ Jag behövde bara sy ett stygn, men jag sprack inget som tur var, utan det var någon skinflisa som hon sydde fast. Krystvärkarna var lätt det värsta med allting. Jag låg på rygg med benen i sånna där gynstolsben, och tröck för kung och fosterland. Jag skrek säkert tusen gånger att jag skulle ge upp, för jag var så jäkla rädd. Det är en sån sjukt obehaglig och obeskrivlig känsla. Jag blev nästintill förbannad när barnmorskan sa "Nu är halva huvudet ute, om du sträcker fram handen kan du känna barnets huvud". Åt helvete tänkte jag, här ska inte kännas, ungen ska ut NU! Haha, en sak till jag tänkte på.. När barnmorskan sa "Nu ser jag lite hår här" så var det enda svar jag ville ge "Jag vet, jag har inte kunnat raka mig på ett tag". Haha, som om hon syftade på mig och mitt hår. Jag är riktigt glad över att ha fått uppleva hur det är att föda ett barn, även om inte allt blev som jag ville efter födseln pga min förlossningsdepression, men jag mår lite bättre nu och hoppas det håller i sig. Jag återkommer senare med en lite mer detaljerad berättelse kring det. Nu ska jag gå och pussa på Lowa som sover på sin pappas bröst ♥