Åh, mamma skickade bilder till mig som hon tagit på förlossningen när Lowa kom till världen. Vet inte varför jag inte sett dom, har kanske haft fullt upp med mina bilder. Tänk att det är över 9 månader sedan.. Vilken jäkla häftig upplevelse det var. Övermäktigt och oförklarigt. Bilden på Johan och Lowa, åååh ♥

 

Förlossningsdeprission.. Allting började nog den onsdagen vi kom hem från BB. Allt kändes så bra när vi kom hem, men bara någon timme senare brast jag i gråt utan att förstå varför. Babyblues, sa dem runtomkring mig. 3-dagarsgråten, det är jättevanligt och går över efter någon dag, fick jag höra. Dagarna gick jättebra, men kvällarna var jobbiga. Jag grät, grät och grät och kunde inte alls förstå vad som hände. "Det går över, det blir bättre" tänkte jag på lördagen, men sen kom söndagen..

Söndagskvällen blev RIKTIGT jobbig. Under lördagskvällen hade Johans mamma varit här en stund för jag grät så mycket. Jag låg i flera timmar i soffan och grät hysteriskt. Söndagsmorgonen började bra men kvällen kom och då kom tårarna.  Dom bara forsade ut och jag kände mig som världens mest olyckliga tjej. Det enda som fick mig att stå ut var tanken på att vi skulle till BVC tidigt nästa morgon, för där kunde jag få prata ut, bryta ihop, berätta och gråta framför någon som kanske kunde ge mig en förklaring på vad som faktiskt höll på att hända, för själv förstod jag ingenting.

 

När vi vaknade på måndagsmorgonen grät Lowa och jag fick panik. Jag gick runt runt i lägenheten med hjärtat i halsropen och sa åt Johan att "gör vad som helst bara hon är tyst, jag orkar inte".. Det kändes som om någon satt på mitt bröst, det kröp i hela kroppen på mig och jag minns att jag sa till Johan "Snälla hjälp mig innan jag hoppar ut genom fönstret". Jag grät av rädsla, panik och ångest, men också för att jag var orolig. Orolig över hur jag faktiskt kände. "Såhär kan jag ju inte känna, det är ju min fina lilla dotter som ligger här och alla har ju pratat om vilka oerhörd kärlek som väller över en när man får barn?". Jag kände inte den kärleken, jag upplevde bara panik, ångest och sorg. Känslan jag hade i kroppen, att jag bara ville springa iväg från allt, fick mig att må ännu sämre.

 

När vi kom till BVC fick jag akut komma in till en psykolog där. Hon pratade med mig ett tag och sa sedan att hon omöjligt kunde hjälpa mig bara genom samtal, så jag slussades vidare till öppen-psykiatrin i Säter. Ja, jag vet hur ni tänker.. Psyk, dårhus? Jag tänkte likadant, först, men jag har helt och hållet ändrat uppfattning, mina förutfattade meningar om sådana ställen är helt borta, för det var ett väldigt bra ställe. När jag kom dit och fick prata med läkare bestämdes det att jag var i för dåligt skick för att åka hem, så jag blev inlagd på avdelning 93 på måndagen. Lowa fick inte sova kvar, och när Johan, Lowa och hans mamma åkte hem kände jag både smärta och lättnad. En sida av mig tänkte att jag inte ville vara utan mitt barn, och andra sidan av mig tänkte att jag var en värdelös mamma som inte älskade mitt barn, och därför förtjänade jag att vara där. Ensam.

 

I tre nätter var jag där. Mobiltelefon fick man inte ha, den låg inlåst i ett skåp. Ville man ringa fick man be någon låsa upp och sedan fick man sitta i ett samtalsrum med sin telefon, för att sedan låsa in den igen så fort man var klar. Jag var så ledsen och arg på mig själv som lämnat Johan själv hemma, jag hade så dåligt samvete. Johan fick dock fantastisk hjälp av sin underbara mamma. Johans familj har varit ett sånt oerhört stort stöd under den här tiden, vilket känns helt fantastiskt bra. Likaså min familj. Jag har inte behövt vara ensam om dagarna, utan jag har fått besök varje dag.

 

I torsdags fick jag åka hem på permission och jag är fortfarande hemma. Ska åka tillbaka till avdelningen imorgon och sova där tills på måndag. Då ska jag träffa läkarna igen och diskutera hur/om vi ska gå vidare, eller om jag anses må så bra nu att jag kan bli utskriven.

 

Jag mår bättre nu, det gör jag, men det är fortfarande jobbigt. Jag gråter en del på kvällarna, men ångesten/paniken har lättat. Jag äter antideprissiv medicin nu som jag tror hjälpt mig bra. Jag älskar min dotter och tycker att hon är fantastisk. Jag skäms inte över det som hänt mig även fast jag tycker det är fruktansvärt. Att inte känna den här direkta kärleken till sitt barn kan få en att fundera och analysera tills man blir knäpp. Alla pratar om hur gulligull det är när man får sin bebis, men INGEN pratar om hur det faktiskt kan vara. Ingen har pratat med mig om babyblues, förlossningsdeprission eller hur man kan må efter en förlossning. Sådant tycker jag att MVC och BVC borde prata mer om, så att man inte behöver känna sig så jäkla värdelös över att man inte svävar på rosa moln.

 

För det är ingenting att skämmas över, även fast jag gjort det själv och förstår varför man gör det. Jag förstår att man skäms så mycket att man inte vågar be om hjälp, men snälla ni, om någon upplevt det jag upplevt, då har jag bara en sak att säga: BE om hjälp. Det är så värt det i slutändan. Nu ska jag bara njuta av Lowa och ta en dag i taget. Jag tänker tillåta mig själv att må dåligt de dagar allting är nattsvart. Jag tänker inte skämmas över det som hänt mig.

 

Och jag tänker älska lilla Lowa tills den dag jag inte längre finns. Det tog lite längre tid för oss att komma varandra nära, men nu så, nu är vi på väg. Det finns inte någon som kan få mig att vilja kämpa så starkt för något som lilla Lowa, för det finns ingen tvivel om att jag älskar henne mer än något annat ♥

 

Klockan 16,30 på söndagen den 20 maj åkte vi in till förlossningen för att jag känt så lite fosterrörelser. Väl där visade det sig till vår lycka att bebis i magen mådde toppen, däremot hade jag lite för lite fostervatten så det bestämdes att jag skulle bli inlagd på den oförlösta avdelningen till dagen efter, och därefter bli igångsatt. Sagt och gjort, jag flyttades ner till den avdelningen och dom satte CTG på mig. 18,33 kom jag till avdelningen och 21:00 börjar jag få lite mensvärksliknande smärta som kom var 5 minut "Såhär ska det ju inte vara, jag ska ju sättas igång imorgon, Johan har ju åkt hem" tänkte jag. Johan fick ju som sagt åka hem eftersom jag ännu inte skulle föda. 23:00 börjar det göra ONT, då undersöker hon mig och då var jag helt plötsligt öppen 3 cm.

PANIK!!! Johan har ju åkt hem, han ska ju vara här, tänkte jag. 23,42 kom jag tillbaka till förlossningen och 23,55 var Johan och min mamma på plats. Jag vankar runt där inne i rummet och har ganska ont, men jag står ut cirka en timme innan jag ber om lustgas, den lägsta dosen 30/70. Jag blir väldigt yr i huvudet och blek ett tag, mina läppar blir kritvita och mitt blodtryck sjunker till 77/42, men det ordnar upp sig ganska snabbt och jag blir att må bättre. Dom sätter någon slags elektrod på bebis huvud eftersom det från och till blir dålig kontakt. När klockan är 01,40 tycker jag att det är lite fööör jobbigt så då ber jag om EDA. VILKEN JÄKLA BEFRIELSE!! Jag har inte ont ALLS under två timmar och somnar nästan till en stund. Helt underbart, men sen..

 

Klockan 04,40 börjar det göra ont igen, men den här gången är det inte framtill det gör ont, och känns inte alls som mensvärk, utan nu känns det som om jag ska skita ut en jäkla termos (haha, sjukt konstig beskrivning men det var det första jag tänkte). Jag är nu öppen 8 cm. Jag la en saccosäck i sängen och stod på knä lutandes mot säcken. Lustgasen höjs och jag får massage av mamma och Johan. Klockan 05,40 känner jag plötsligt ett tryck neråt och nu kan jag fan inte hålla emot, och det skriker jag högt så alla hör. Vid det här laget känns det som om allt innehåll i min kropp ska ut genom min punani, men det värsta är ändå känslan jag får när det känns som att jag ska skita ut ungen (och sket på mig, det gjorde jag kan jag lova, men det gav jag blanka fan i då, just i det tillfället ville jag bara ha ut ALLT som var i vägen, om det så var bebis, bajs eller tarmar). Jag ville bara vrida och vända på mig. Det jobbigaste var när jag kände mig kissnödig stupikvarten och skulle gå upp och kissa när jag inte hade en värk, och preciiiis när man sätter sig och ska kissa så kommer värken. AJAJAJ.

 

Jag trycker, trycker och trycker och under tiden jag inte har några värkar ber jag barnmorskorna om ursäkt säkert 10 gånger för att jag är äcklig och för att jag svär (som om dom aldrig sett/hört värre). Klockan 06,25 ser lilla Lowa ljuset för första gången ♥ Jag behövde bara sy ett stygn, men jag sprack inget som tur var, utan det var någon skinflisa som hon sydde fast. Krystvärkarna var lätt det värsta med allting. Jag låg på rygg med benen i sånna där gynstolsben, och tröck för kung och fosterland. Jag skrek säkert tusen gånger att jag skulle ge upp, för jag var så jäkla rädd. Det är en sån sjukt obehaglig och obeskrivlig känsla. Jag blev nästintill förbannad när barnmorskan sa "Nu är halva huvudet ute, om du sträcker fram handen kan du känna barnets huvud". Åt helvete tänkte jag, här ska inte kännas, ungen ska ut NU! Haha, en sak till jag tänkte på.. När barnmorskan sa "Nu ser jag lite hår här" så var det enda svar jag ville ge "Jag vet, jag har inte kunnat raka mig på ett tag". Haha, som om hon syftade på mig och mitt hår. Jag är riktigt glad över att ha fått uppleva hur det är att föda ett barn, även om inte allt blev som jag ville efter födseln pga min förlossningsdepression, men jag mår lite bättre nu och hoppas det håller i sig. Jag återkommer senare med en lite mer detaljerad berättelse kring det. Nu ska jag gå och pussa på Lowa som sover på sin pappas bröst ♥