På Samhällskunskapslektionen här om dagen så pratade vi om Milic Martinovic, han som blev dömd till livstids fängelse för folkfmord, och därför blev den som för första gången dömts till livstids fängelse för folkrättsbrott i
Sverige. Han fälldes för 29 mord - troligen det grövsta brott som prövats i en svensk domstol. Efter den diskussionen kom vi in på det här med folkmorden i Rwanda, och det hemska som hände där 1994, där hundratusentals människor miste sina liv. Vi pratade om två filmer vi sett om dessa händelser, och här nedanför tipsar jag om just dom två. Det finns även en till, den heter Sometimes in April.
Jag grät som aldrig förr när jag såg dessa filmer. Det är så fruktansvärt. Det är lätt att blunda för det, tänka att "Nej, jag vill inte se dom där filmerna, gud så hemskt". Vare sig du ser filmen eller inte så har det hänt, och människor blir illa behandlade även idag. Jag kom att tänka på det här idag, igen, det här med att vi så lätt blundar för vad som händer i övriga världen. Ibland hör jag folk som kommenterar när det kommer ett gäng utländska kvinnor med sjalar över sina huvuden. "Är det påsk redan?" brukar många säga, i smyg. Idag på vår lektion när vi skulle presentera oss för varandra pratade jag med några utav dessa kvinnor, som kommer från olika länder runt om i världen. Dom berättade om hur och varför dom flyttat hit, att krig och elände i deras samhälle, där dom bott, gjort att dom varit tvungna att fly. Dom valde Sverige. Sverige ska vara ett bra land för utlänningar, har dom hört. Och det är vi bra på att påpeka "Ska dom komma hit och leva på våra skattepengar medans vi får slita som djur?". Det hör man ofta.
Absolut, det finns säkert människor som utnyttjar systemet och glider på ett bananskal genom livet, men den gruppen människor är inte enbart utlänningar. Finns många utav "oss" svenskar som lever på bidrag och är nöjda med det. Jag tycker att det dyker upp mer och mer smygrasism i vårt samhälle idag, och det skrämmer mig lite. Vi är verkligen beredda att dra alla över en och samma kam. "Oj, här kommer det nått troll med huckle som lever på våra pengar", säger folk ibland, medans det kanske egentligen är en mamma som förlorat sin familj i krig och elände och valde att flytta någonstans där hon förväntar sig att bli accepterad.
Nu kommer jag dock helt urspår. Tycker bara det är så fruktansvärt att många i Sverige är så trångsynta och tror att alla "dom där", som många så fint uttalar det, kommer hit för att snylta eller leva glidarliv. Självklart finns det sådana också, men det finns det i alla länder, i alla olika sorters människor, oavsett färg eller religion. Det är svårt att helt och fullt förstå en människa om man aldrig ger den chansen att prata. Och hur ofta himlar inte bara vi med ögonen åt utlänningar som kommit hit? Jag är verkligen glad över att jag får chansen att studera med många utav dessa människor, som kämpar för ett bättre liv i ett helt främmande land. Jag hoppas att det kan få bort en del av MIN trångsynthet, som jag så lätt blir påverkad av när många omkring bara har negativa saker att säga.
Se dessa filmer, om ni vill. Otroligt starka, men otroligt bra. Eller, intressanta.
"På en skola i Kigali arbetar läraren Joe Connor, som sökt sig till Rwanda för att han vill göra något av betydelse. Joes övertygelse väcker något till liv i fader Christopher, skolans rektor. Den åldrade katolske prästen reste i samma syfte till Afrika drygt trettio år tidigare, men har sett kolonialismens följder på nära håll. I april 1994 händer det ofattbara. På knappt hundra dagar slaktas 800 000 människor i en av vår tids största skamfläckar. När FN:s trupper beordras ur landet inser Joe och fader Christopher att omvärlden har vänt ryggen till den pågående massakern. Nu står de inför ett omöjligt val: ska de stanna och slåss för sina värderingar, eller fly och svika sina ideal?"
"För tio år sedan (1994) skedde den kanske mest sinnessjuka etniska rensningen mänskligheten har beskådat. Under en tremånadersperiod blev över en miljon Tutsi-flyktingar brutalt mördade av Hutu-rebeller i Rwanda. Trots att vi lever i en värld av ändlösa kommunikationsmedel och ett nyhetssamhälle som aldrig sover lyckades resten av världen stänga sina ögon för vad som pågick. Men en person vägrade blunda. Detta är den sanna historien om en mans kamp för att rädda så många flyktingar som bara står i hans makt genom att erbjuda dem skydd i det hotell han är föreståndare för. Genom sitt enorma mod och stora hjärta lyckades han rädda livet på mer än tusen flyktingar som annars hade gått en säker död till mötes."