Jag vaknade upp helt kallsvettig imorse efter att ha varit fast i mardrömmarnas land ett bra tag. Det är inte många drömmar som får mig att gråta när jag vaknar, men den här drömmen var fruktansvärd, och jag vill aldrig vara med om den igen, jag vill aldrig ens drömma en dröm som påminner om denna. Jävla mardrömmar.

Jag skulle föda vårt barn, och jag hade värkar. Det var cirka en månad före BF och jag hade ont men förstod inte vad som hände. Helt plötsligt var hon ute hos oss, och jag kom inte ihåg hur hon kom ut. Förlossningen var som ett minne blott, det var som ett svart hål, jag kom inte ihåg någonting. Jag brydde mig dock inte så mycket om det utan jag tog vår fantastiska dotter i famnen och hon var såå fin, det absolut finaste jag någonsin skådat. Helt plötsligt sliter läkaren min dotter ur famnen på mig och säger att hon måste undersökas. Först pratar dom om hjärtfel, sen säger dom att det är fel på hennes ögon och att hon förmodligen har Down Syndrom. Det är absolut inget fel på barn med DS, men man vill ju ha ett friskt barn och ett barn som kan få alla möjligheter i livet utan att behöva gå igenom allt för mycket svårigheter längs vägen. Det går flera timmar och jag blir förbannad på att vi inte får veta någonting. Min älskade dotter hade kommit till världen och jag fick inte hålla henne. Hon utsattes för alla möjliga tester och jag kunde ingenting göra, istället hotade jag barnmorskan med att skjuta henne om det var något fel på vårt barn.

Sen vaknade jag. Jag grät och jag svettades och jag fattade inte riktigt vart jag var. Sen kände jag på magen och fick mig en spark på handen ♥ Älskade lilla hjärtat där inne, jag vill att du ska komma ut och vara en frisk och glad liten tös. Jag längtar så tills jag får hålla dig. Det var den enda fina delen av min dröm, att jag faktiskt höll i henne. Allt annat var hjärtskärande och fruktansvärt! Jag önskar att jag kunde koppla bort allt vad drömmar heter under graviditeten. Så fruktansvärt jobbigt.