Har varit seg på att blogga i helgen, beror dels på att Johan varit hemma (vill ju umgås med honom såklart) men också för att jag haft mycket annat för mig. I söndags kväll åkte vi in till förlossningen i Falun då jag trodde att jag läckte fostervatten (Jag hade även ont i magen) Barnmorskan som tog hand om mig var urgullig och verkligen genomgo. Hon berättade att läkaren skulle komma in om en stund för ett ultraljud (utanpå magen). Jag kände mig lugn och väl bemött så jag var inte alls orolig vid det här laget, och ett ultraljud för att se att bebis i magen har det bra är ju toppen, tänkte jag, men det fortsatte inte riktigt lika bra som det börjat..

In kommer läkaren. En man i kanske 40 årsåldern. Han sa inte mycket. Presenterade sig, klämde på magen och sa sedan "Nu kan du ta av dig byxorna". Bara sådär, jag fattade ingenting. Vadå byxorna? Det skulle tydligen göras ett vaginalt ultraljud, och det berättade barnmorskan, läkaren sa ingenting. Jaha, jag fick väl ta av mig dem då och lägga mig där. Kände mig riktigt illa till mods. Sen helt plötsligt har jag det där jäkla skohornet (ni som varit i samma sits vet vad jag menar) mellan benen, och han säger inte ens någonting!? Jaha, efter 2 sekunder var han klar, jag skojar inte, så fort gick det, varpå han säger; "Det är inget fostervatten". Sen slängde han av sig förklädet i soporna och gick ut. Bara sådär. Han sa inget mer, jag hann inte fråga något, ingenting. När jag tagit på mig byxorna brast jag i tårar och satt bara och grät. Inte för att jag var orolig, utan för att jag kände mig så jäkla förnedrad.

Som tur var hade jag den snälla barnmorskan där hela tiden. Hon gick ut en stund så jag fick gråta i fred, sen kom hon tillbaka in till mig och Johan. Jag berättade att jag tyckte han var otrevlig, och hon sa att han är väldigt stressad men att det inte är någon ursäkt. Hon berättade också att han var klinikchef och att han inte brukar jobba jour sådär. Tur som fan, tänkte jag, tycker synd om dem som behöver stå ut med honom. I en sån där obekväm situation borde man kanske vara lite tillmötesgående och snäll? Det är ju inte med glädje man tar emot nyheten att man ska ha en okänd man mellan benen.. Jävla idiot!

Nu är det över i alla fall, nu vet vi att det inte var något fostervatten, vi vet att lillan där inne ligger och plaskar på i en perfekt mängd vatten och vi vet att hon mår bra. Jag skulle göra om det tusen gånger för att veta att hon mår bra, men jag ber till gud att jag slipper se den där läkaren under min förlossning.