Hur ska jag ens beskriva dagarna så som jag upplever dom här hemma? Det är varken allt mellan himmel och helvete. Jag är ju sååå glad för det lilla miraklet i magen, men jag har mått sååå dåligt. Igår nådde jag bristningsgränsen när jag började blöda rätt kraftigt. Jag fick panik. Jag tänkte, nu är det kört. Jag fick ont i magen och vi åkte in till akuten.. Där tog dom blodprov (några rör, ajaj jag hatar sprutor) och lite andra tester. Sen fick jag göra ett ultraljud, ännu ett. Hon konstaterade att den lilla mådde bra och sprattlade vilt. Vet ni hur glad jag blev då? Moderkakan satt långt ner och skavde mot, modermunnen? Eller vad sa hon..? Det var iallafall ingen fara. Jag grät hela vägen dit och var lycklig hela vägen hem.

Hon konstaterade att den lilla var 12+1 dag gammal (vecka 13 alltså) och nästan var 6 cm lång. Det till vänster är huvudet, och den lilla vita pricken ovanför huvudet, vet ni vad det är? Det är armen/handen. Den lilla låg som sagt inte still utan sprattlade runt med både armar och ben ♥ Nu vill jag inte ha mer bekymmer. Nu vill jag bara må bra och längta efter bebis. VÅR BEBIS ♥ Som ni kan se här nedanför. Världens finaste lilla mirakel!!