I det där gravidhäftet vi fick av barnmorskan när vi var på inskrivning stod det något om att ens partner skulle ha överseende/förståelse för att kvinnans humör kan gå lite upp och ner och att man blir extra känslig (inte med dom orden, men ni förstår innebörden). Det där har Johan fått äta upp vill jag lova. Herregud vilket jävla monster jag har varit. Eller är? Jag hade kunnat bli en seriemördare under den här tiden, så många jag känt att jag bara skulle vilja slå ihjäl. Vad fan händer i kroppen egentligen?! Det känns som att jag blivit lite lugnare nu den senaste veckan när han inte varit hemma. Det stora testet blir när han kliver innanför dörren om några timmar, snälla Gud, låt mig vara mig själv då?!

Jag har verkligen varit hemsk. Jag vet inte vad allt för fult jag kallat honom, jag minns i alla fall att jag kallat honom missfoster och efterbliven för att han slängt min choklad som han tyckte "var gammal". Big mistake. Jag har kastat mina skor på honom också, och mina kläder. Och jag har skrikit som en idiot. Jag har överreagerat as hell och jag har fan gråtit för allt. Det värsta var nog när jag grät för att jag inte orkade äta upp min andra macka, och för att jag då tyckte så synd om den för att den skulle ligga ensam i soporna. Det slutade med att jag åt upp den ändå, och spydde fem minuter senare.

Några gånger har jag till och med sagt till Johan att "vi kanske ska göra slut tills bebisen kommer" eller "du får vara med någon annan om du vill, mig kan man ju inte vara med". Jag har hatat när han ska komma och mysa och röra mig, då har jag mått någon kräkkänsla och bara vill gömma mig under tusen täcken. Inatt drömde jag att Johan gjorde allt detta. Först låg han med fyra andra. Sen gjorde han slut. Sen sa han att jag var ful, att han inte älskade mig och att han absolut inte var attraherad av mig. Sen föddes vår bebis och den vill han inte ha.

När jag vaknade så kände jag att nu jävlar är den vanliga Sara tillbaka. Jag saknar Johan och när han kommer hem ska jag bara krama om honom och tala om för honom att han är guldvärd och att han förtjänar en medalj för de senaste veckorna han orkat ta sig igenom. Om inte den vanliga Sara är tillbaka så kommer jag gräva ner mig själv. Jag vill inte vara ett monster längre.....