Jag kan börja tycka nu, efter en massa veckor, att denna oro man känner börjar bli lite jobbig. När ska oron släppa, för en stund, så att jag bara kan känna glädje över den graviditet jag går igenom? Jag förstår att man kommer att vara orolig livet ut nu, för det lilla livet man sätter till världen, men just nu, i vecka 15 i min graviditet, vill jag bara vara förväntansfull och spänd, inte orolig och ledsen. Jag kommer ihåg vecka 6,7,8,9,10.. När man tänkte "Kan jag inte bara få komma över vecka 12, så kan jag bli lugn" Tji fick jag, jag har varit oroligare efter vecka 12 än före..

Igår kväll började jag blöda igen. Jag blöder fortfarande lite grann. Det har väl hållt på till och från hela natten, inga mängder, men det finns där. Behöver inte gå in på detaljer här då det finns en del som inte vill läsa (och har uttryckt sig väldigt hårt om det) om min graviditet. För mig är det dock en väldig lättnad att skriva ur sig, speciellt när jag vet att jag har många mammor och blivande mammor som läser min blogg. Och tänk, om allting står rätt till i maj, och jag förhoppningsvis har min fina bebis här, hos mig, då kan jag gå tillbaka till det här och läsa igen, och tänka att all oro var värt varenda sekund av min tid.

Jag har pratat med kvinnokliniken i Falun (99 % av alla där är så jäkla trevliga och guld värda) och dom tyckte att jag skulle komma in. Så imorgon klockan 09,30 ska jag än en gång göra ett ultraljud. I min värld finns det inget annat scenario än att vår bebis ska må bra, men jag är så ofantligt orolig ändå, och detta dygn fram tills imorgon kommer kännas riktigt långt.