Även om min himmel oftast är ljus nu för tiden så kommer allt som oftast de mörka molnen som ett brev på posten. Jag försöker att hålla mina axlar högt, jag försöker att inte hänga med huvudet. Jag försöker att vara den glada tjej jag här i bloggen har utgett mig för att vara, men ibland brister det. Ibland vill jag bara gråta. Osäkerheten som jag förut levde med dagligen, som höll mig i handen vart jag än gick och drog med mig ner i mitt mörka hål, försvann för ett tag. Jag har försökt att gömma undan den, osäkerheten. Jag har levt vidare i hopp om att allting går att glömma om man bara slutar att tänka på det. Jag har haft fel. Osäkerheten hittar alltid tillbaka till mig, och som om den vore min värsta fiende gör den allt för att förstöra mitt dagliga liv utan att jag ens märker hur. Det bara smäller till och plötsligt står jag där på skakande ben och vet inte hur jag ska räcka till. Hur ska jag kunna vara den person för andra som alla andra är för mig?

Ibland känner jag mig som en matta. Alla kan kliva på mig och smutskasta mig och jag säger inte emot. Jag sänker mina tidigt högt burna axlar och gömmer mig. Jag kryper in i min lilla vrå av säkerhet, där allt är mörkt och där jag inte behöver finnas för någon.

Jag är påväg in i mitt livs absolut största äventyr. Jag har en fantastisk liten bebis i min mage och jag har en fantastisk pojkvän som håller min hand. Jag borde bara vara nöjd, men hur är man nöjd när man så många gånger tidigare drabbats av otur? Jag är livrädd för att någon ska komma och dra bort världen under mina fötter. Jag är livrädd för att någon där uppe hånflinar åt mig nu och tänker "Hon tror hon har fått allt, men vi tar det snart ifrån henne". Jag är så rädd att falla tillbaka i mitt tidigare så svarta hål att jag ibland kommer på mig själv att psykiskt förbereda mig för att eländet är påväg. Att detta bara är en hållplats där jag ska få känna på hur det är att vara lycklig för att sedan inse att mitt liv ska levas i mörker. Ibland är jag rädd för att älska andra personer så mycket som jag gör därför att jag omöjligen kan tro på att dom kan älska mig lika högt. Den känslan är den värsta känslan jag vet, och även om jag försöker så är den känslan fruktansvärt svår att övervinna!