Varje vecka, måndag till torsdag, får jag vara hemma och sakna någon 24 timmar om dygnet. Hade ni frågat mig för 2 månader sedan hur jag trodde att jag skulle må idag skulle jag förmodligen svarat er att jag skulle må riktigt dåligt, och vara väldigt ensam, därför att jag inte tror på kärlek. Svaret jag ger er nu blir att jag mår riktigt bra, även fast jag är ensam ibland. För lika mycket saknad som mitt hjärta fylls med på måndagar, lika mycket kärlek fylls det med på torsdagar när mitt hjärta kommer hem igen.

Det första jag sa till Johan när vi träffades var att "Jag tror inte på kärlek och jag ska inte bli kär igen". När jag träffade honom var jag helt inställd på att jag INTE skulle bli kär, eller bli tillsammans med någon, på bra länge. Jag skulle vara för mig själv och fundera över vad som ständigt går fel. Jag tror jag vet vad som har gått fel nu, alla tidigare gånger.

Jag har aldrig haft en sund relation till kärlek och förhållanden. Jag har alltid behövt få bekräftelse utav någon annan och först då har jag kunnat må bra. Jag har alltid kastat mig in i något och spenderat mina dygn tillsammans med den andra personen utan att aldrig få någon frihet att göra något annat. Vi har nästan suttit ihop och tvingat oss på varandra, inte gett varandra något svängrum att göra lite vad vi vill eller göra något utan den andra. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara med Johan, men jag tror att det är jättebra att vi är ifrån varandra så pass mycket som vi är därför att det bästa som finns är att få träffa någon som man saknat i en evighet.

4 dagar kanske inte låter som en evighet för er, men det är jobbigt att sakna någon som man tycker så mycket om. Johan är det finaste som hänt mig på länge och han är inte alls som alla andra som jag tidigare blivit så sviken utav. Nu vill jag bara att han ska komma hem.

♥♥♥♥♥♥♥♥