Under skållhet vatten kan ingen se mina tårar. Medans det kokheta vattnet rinner i samma riktning som mina tårar färgas min hud röd av värmen. Jag känner inte att vattnet är alldeles för varmt och det som egentligen borde göra ont är istället befriande skönt. Jag trivs under kalla regndroppar och jag trivs bakom ett draperi där jag konstigt nog kan gömma mig bland genomskingliga droppar. Jag blundar, drömmer mig bort. Jag fantiserar om en värld där ingen människa far illa och där problemen inte ständigt drabbar mig. Problemen får gärna drabba mig om det bara drabbar mig. Vad jag däremot inte kan leva med är när problemen drabbar dem i min närheten. Det är då jag vill ställa mig under mina trygga, genomskinliga och brännheta droppar så att jag kan släppa fram mina tårar utan att dom syns.

Om jag ber dig att hålla min hand så tar jag förgivet att du vet hur du ska hålla. Jag vill känna mig säker med min hand i din, jag vill inte att du ska bryta mina fingrar precis som andra människor brytit ner hela mig. Jag vill att du med säkerhet ska bevara den lilla känslan utav värme och stolthet som finns inom mig, istället för att förgöra den genom att ge mig hopp och sedan kasta omkull mig.

Varje gång jag blir omkullkastad ställer jag mig under mina genomskinliga droppar.
De droppar som kan gömma de känslor som väller fram inom mig.