När vi lämnade varandra åt våra egna öden, den där morgonen i september som vilken annan dag som helst varit så fin, då var det knivar i min rygg som värkte inom mig. Jag satte knivar i din rygg därför att jag var så osäker på mig själv, på vad jag hade att erbjuda. Du satte knivar i min rygg för att du tyckte att jag gick för hårt åt dig. Tillsammans bildade våran kärlek till varandra något slags hat som för en sekund speglade det svarta i våra ögon. Mörkret som egentligen inte fanns denna ljusa morgon tyngde ner mina axlar likt en ryggsäck full av sten.

När jag sedan satt där i mitt hörn i soffan, ett antal timmar senare, samma septemberdag, hade mörkret nu infunnit sig på riktigt, därför att solen hade gått upp någon annanstans i världen, och lämnat oss för några timmar. Nu var jag ensam med mina tankar och det enda jag behövde var din arm runt min axel. Jag behövde känna dina andetag andas mot min hud, så att dom små små hårstråna vid min nacke ställde sig upp i takt med att mina rysningar blev starkare. Jag hade behövt uppleva smaken från din tunga och jag hade behövt smeka ditt hår och säga "Jag älskar dig".

När vi är arga tänker våra sinnen inte alls efter, utan vi öser ur oss ord som inte har någon mening men som ändå sårar så hårt. När vi sedan, oftast bara några minuter senare, ångrar oss är det ingenting vi kan ta tillbaka. Då känns det som att jag klippt de band vi tidigare haft, och att din syn på mig för all framtid förändrats.

Det är då jag önskar att jag kunde vakna.
Nypa mig i armen och inse att allt bara var en dröm.
Du är min dröm som lever i min verklighet.
Det är ingenting jag vill förstöra.