Mina sömnfyllda ögon vaknar till liv och jag inser att den tidigare mardrömmen jag befunnit mig i fortfarande lever i den vakna världen. Jag är omringad utav mörker och jag känner inte längre dina andetag bredvid mig. Rummet är kolsvart och jag famlar i mörker för att hitta mina stadiga ben. Jag kan inte ens gå när jag vet att du inte finns bredvid mig, fångad av mörkret blir jag genomskinlig och jag kan inte kontrollera mina rörelser då mina ben inte vill bära mig. Vintern har en ohygglig makt att skapa otrygghet hos mig och jag letar efter en ljusglimta som om jag vore på jakt efter en bästa vän. Om det ljusa och fina är min bästa vän så kan mörkret bäst beskrivas som min värsta fiende. Elak, mörk, kall och full av hat.

Om du inte ser på mig eller om ljuset inte längre lyser på mig blir jag färglös och grå. Jag tycker om mörkret om jag delar det med dig men i ett ensamt mörker faller jag livlöst och platt ner på marken. Kinden slår hårt mot golvet,  där ligger jag sedan ensam och känner att luften i mina lungor börjar ta slut. En ansträning för att resa sig upp är inte mödan värt då jag vet att jag kommer falla handlöst igen. Jag behöver höra dina andetag bredvid mig för att orka lyfta mig själv, men rummet ekar utav tomhet och det enda jag hör är min egna snyftningar. Jag ligger på golvet och drömmer om en tunnel vid ljusets slut. Jag behöver någon som snurrar min jord, någon som lyfter upp mig under vinterns alla mörka timmar. Min ryggrad är inte längre rak och under vintern bildas oro i min panna. Jag undviker att möta någons blick därför att rädslan syns i mina ögon. Det här känns som en skräckfylld saga som någon berättat för mig som barn men som fortfarande skrämmer. Jag känner mig otrygg i situationer en vuxen människa egentligen ska kunna hantera. Allt på grund av mörkret.

Jag saknar ljuset.