Får man erkänna att man sitter här och gråter? För det gör jag. Jag vet egentligen inte varför men tårarna rinner i takt med musiken jag lyssnar på. Min ryggrad är inte rak och stolt och mina mungipor pekar ner och inte upp. Jag hade enorm energi tidigare som nu bara dunstat bort. Jag var hos neurologen idag. Och jag vet inte riktigt vad jag känner. Hela denna röran började i juli 2009. Då riktade man in sig på cystan, på mitt huvud, och det gjorde man när jag än en gång åkte in på sjukhus i maj 2010. Nu har det helt ändrat riktning. Nu är det hjärtat jag utreds för. Tydligen slår inte mitt hjärta som det ska. Det slår sakta/långsamt ibland och inte regelbundet (tror det var så dom sa) Jag gjorde ett tilt-test förut, men testet blev inte gjort på rätt sätt därför att jag svimmade redan efter 10 minuter. Så nu måste jag göra om det, igen. Än en gång måste jag ligga halvnaken på en brits, där jag spänns fast från axlar ner till midjan, för att sedan ställas upp i 70 grader, och där ska jag stå i 40 minuter eller tills jag svimmar..

Neurologen i Falun tror fortfarande att vissa utav mina symptom kan ha med cystan att göra, men eftersom att övriga neurologer inte håller med eller tycker att det är en för "dålig" anledning till att ta bort den så får den sitta kvar där. Det kan jag acceptera, för jag litar på dem. Men det är ganska jobbigt för mig, psykiskt, att efter all denna tid så har vi nu helt bytt spår. Nu är det mitt hjärta som ska utredas och jag går dagligen runt med vetskapen om att mitt hjärta inte beter sig normalt. Jag kan ibland känna att det slår fel, att det inte slår i takt eller att det slår sakta/svagt. Kan jag inte bara få sluta tänka på hur jag mår någon gång? Jag vill inte tänka på att jag har något i huvudet som inte ska vara där och jag vill inte tänka på att mitt hjärta beter sig onormalt.

Jag orkar inte.