Det är när jag vaknar upp ensam som de sagolikt vackra framför mig alltid känns så avlägset. De glänsande solstrålarna utanför fönstret berör mig inte och de vackra snöflingorna som för första gången denna vinter faller mot marken ger mig ingen glädje. Min ryggrad som i ditt sällskap är rak och stark böjer sig nu likt en vissen blomma. Jag försöker att vara stark i mig själv men du är den som gör mig stark. Utan din närvaro kan jag inte stolt visa upp vad jag åstadkommit. När jag väl inser att jag kommit till den punkten i mitt liv då ännu en människa fått mig så beroende att jag inte längre hittar mig själv i mitt eget sällskap, då faller jag.

Du står där framför mig, medans dina leende ögon pratar världens alla språk, och försöker berätta någonting jag ännu inte kan tyda. Så fort din hand rör min hand vågar jag ta ett steg ut, ett steg fram, ett steg in i livet. Det är när du är ifrån mig som jag riskerar att falla tillbaka. Jag måste lära mig att stå stark utan dig vid min sida. För i slutändan är det bara jag som kan rädda mig själv. Inte du. Jag finns vid din sida som en stöttepelare när du själv håller på att vackla omkull. Men du finns vid min sida som en ständig knuff i ryggen för att ta mig framåt.

Hur lär man sig att knuffa sig själv framåt?

Vad ger mig den styrkan att våga tro på mig själv även när jag är ensam?