Oftast syntes bara en panna och två ögon utanför mitt täcke. Jag var så rädd för vad som fanns utanför att jag varje natt bäddade in mig i täcket. Jag ville inte se världen, jag skapade mig en egen fantasivärld under mitt täcke. Jag låg i ett rum fyllt av het sommarvärme och nästan kvävdes under det varma täcket. I säkert 8 år begravde jag mig själv under den största trygghet jag just då hade - mitt täcke.


Jag räknade stjärnorna utanför fönstret och önskade att jag fick komma dit. Att jag fick komma till himmelen där allting var vackert och blått. Jag ville komma till den värld där vi barn blev bemötta som de sköra varelser vi är. Jag ville komma till ett ställe där jag kände mig önskad och där jag kände att någon ville ha mig. Jag ville veta hur det är att inte känna sig oönskad och i vägen. Kalla kårar kryper längs min ryggrad när jag tänker på hur mycket rädsla som infunnit sig inom mig som barn. Det är en sådan rädsla som funnit en plats djupt inom mig, som kan komma tillbaka så fort jag tänker på de mörka långa nätter jag spenderade under mitt täcke. Jag låg knäpptyst och andades så lugnt jag kunde för att jag skulle vara beredd. Vara beredd på ett skrik, ett bråk, ett oväntat besök på mitt rum.

Jag älskade skolan. Skolan var min frihet, min trygghet, min tillflyktsort där ingen visste vad som hände när lampan var släkt och när dörren var stängd. Skolan var en fantastisk plats, jag önskar bara att jag hade orkat med, att jag hade spenderat mer tid med att faktiskt lära mig något där. Men det gick inte. När jag väl var i skolan ville jag bara vara, jag kunde andas ut, jag kunde vara den spralliga och glada Sara jag inte var hemma.

Vet ni hur det känns att gå och lägga sig varje kväll i flera år och vara så rädd och orolig att man inte vågar blunda? Jag kommer ihåg hur jag stod uppe i trappan, ibland i flera timmar, i väntan på mod. Jag ville ta mig modet och skrika ner till mina föräldrar att jag ville sova hos dom. Jag ville kontrollera allt som hände och därför var jag tvungen att vara där. Som 11åring ville jag vara den som hade kontrollen över familjen. Det gick inte.

Jag ville ta min mammas hand och tala om att allt blir bra. Jag ville tala om för min pappa att jag var rädd. Jag ville att han skulle skydda mig och jag ville att min syster skulle förstå mig. Vi vandrade runt på våra egna vägar, påväg mot våra olika mål, utan att prata med varandra. Vi såg inte upp till varandra och vi såg inte vilka fantastiska människor som gömde sig inom oss. Vi levde vidare, på ren rutin, i en vardag som jag inte vill att min värsta fiende ska behöva uppleva. Vi stapplade framåt men vi kom bara längre och längre bak. Vi ville till framtiden men vi levde kvar i det förflutna. Vi kunde inte släppa vad vi gjort mot varandra men samtidigt vågade ingen utav oss släppa taget om de händer vi höll. Våra händer passade inte ihop, vi bröt varandras fingrar och tog bort varandras hopp. Vi var som en ekvation utan lösning, vi var som en iskall vinternatt. Vi levde vidare som en isglass i solens ljus i våran hårda verklighet samtidigt som vi drömde om en fantasi som aldrig skulle bli verklighet för oss.

Flera flera år senare sitter vi här. Mamma på sin sida, pappa på sin sida, Sofia på sin sida och jag på min sida. Mamma har en fantastisk man vid sin sida som gör henne glad, och som vi alla tycker om. Pappa har en fantastisk sambo som jag älskar och ser upp till! Sofia har sin underbara pokjvän som gör allt för henne och som är underbar. Och jag då? Jag har hittat något fantastiskt, jag har hittat en hand som håller mig uppe istället för att dra mig ner. Jag har hittat något jag inte vill släppa. Vi har alla hittat det som vi behövde för alla dessa år sedan.

Det jag egentligen vill säga till ER läsare är: Ge aldrig upp hoppet. Jag har haft ett helvete i över 8 år, jag har önskat mig bort från denna jord, jag har gjort misstag efter misstag och sett katastrof på katastrof. Jag har sett min mamma gå igenom och göra saker jag aldrig mer vill se, och jag har sett min pappa gå igenom och göra saker jag aldrig mer vill se. Men jag är GLAD för mitt liv idag, för det har gjort mig till den jag är. Jag vill inte byta bort min familj för allt i världen, för jag älskar dom allihopa.

Ge ALDRIG UPP ♥
Jag har haft fantastiska stunder som barn också. Alla våra resor, alla våra kvällar då vi faktiskt har varit som en familj. Missförstå mig rätt, jag har själv inte varit guds bästa barn. Jag vill bara att ni ska veta att allting kan bli bra, även fast det i vissa stunder inte känns som det.