Ibland önskar jag att dom hade varit tysta om det där med cystan. Att dom aldrig hade sagt något om den. När doktorn kom in i rummet och sa: "Allt ser okej ut med dina ben, men vi har hittat en cysta i ditt huvud", då rasade min värld samman. Det jag ville säga då var: "Vad var det jag sa?" Jag har alltid känt att det är något sådant som är mitt öde.. Något hemskt, fruktansvärt och olyckligt. Jag låg där i min sjukhus säng i 8 dagar i väntan på ett svar. Sen fick jag mitt svar: "Cystan är ofarlig". Utskriven blev jag, jag var fri att göra vad jag ville och jag skulle lämna allt detta bakom mig. Men jag kunde inte det.. Jag kom till sjukhuset utan packning men gick därifrån med en ryggsäck som var tyngre än något jag axlat förut. Alla tankar som fyllde mig dag som natt blev för tunga att bära..

Jag gick runt i över en månad och trodde att jag skulle dö, på fullaste allvar . Och jag vet hur töntig jag låter, men så var det. Varje gång jag hade värk och varje gång jag hade ont någonstans var jag säker på att det berodde på den där cystan. Den där cysta som tog all min livsglädje ifrån mig. Tillslut försvann den från mina tankar, och jag kunde slappna av, tänka på annat, njuta utav livet.. Tills nu.

Jag har sådan fruktansvärd huvudvärk. Det gör ont i mitt öra och mitt öga på vänster sida och min vänstra ansiktshalva är som bortdomnad. Och jag börjar genast tänka på cystan igen. Jag kan inte råför det och jag kan inte koppla bort det. Jag ligger här helt ensam medans tårarna rinner så snabbt dem bara kan ner för mina kinder. Jag är livrädd för att vara ensam när jag känner såhär. Tänk om jag somnar och aldrig vaknar mer?

Jag vet att doktorn sagt att den är ofarlig. Men det kan väl hända att den växer? Det pratas om mirakel inom sjukvården, då kan det väl gå åt andra hållet också, och hända saker som inte borde hända. Saker som inte borde hända har en tendens att alltid hända mig. Så nu är jag livrädd ända ut i fingerspetsarna.

I cant take it.
Gör mig glad, rösta HÄR, nr 5.