När mörkrets timmar ankommer och jag känner att jag kan gömma mig bakom mörka skuggor då mår jag som bäst. Jag är rädd för att sträcka på ryggen i solsken och jag trivs bäst med att kura ihop mig i ett hörn. Fast nu ljuger jag. Jag trivs inte bäst i ett hörn, bakom en skugga, i ett mörker - men det är där jag känner mig som säkrast. Jag vill kunna glänsa ikapp med solens alla fantastiska strålar i samma anda som alla andra fantastiska tjejer gör där ute. Men det är omöjligt.


Jag har insett att väldigt få människor vet vem jag faktiskt är. Det är jobbigt att veta att folk tänker på mig och den jag är på helt fel sätt. Jag är inte spralliga, galna partysara, det är inte jag. Mitt största intresse är inte att gå ut och festa och jag lägger faktiskt inte ner all min energi på lördagens kommande bravader. Ni vet inte vad jag brinner för, vad jag djupt inom mig tänker på. Ni vet inte vad jag har gått igenom, vad jag har fått genomlida, hur många år utav mitt liv som faktiskt bara gått till spillo. Ni vet inte hur mycket jag varje dag får kämpa för att ens kunna gilla det jag gör och den jag är lite grann. Jag har inte hittat mig själv. Jag vet inte vem jag är - så att folk här i min stad och ute i bloggvärlden ska tala om för mig (och andra) vem jag är och vad som intresserar mig, det är förjävligt.

Ska jag beskriva mig själv med 3 ord så blir det osäker, blyg och fundersam.
Men saken är den att folk som träffar mig oftast inte tycker att jag är blyg. Jag är väldigt bra på att slå på ett "game face". Jag har gjort det i flera år som ung då jag skulle dölja min familjs problem och låta omvärlden tro att allt var frid och fröjd inom våra fyra väggar. Jag känner mig ofta som det svarta fåret då min syster lyckats med så mycket och jag lyckats med så lite. Men det där spelar egentligen ingen roll. Jag vill bara ha min självkänsla tillbaka.

Jag heter Sara. Jag är född i november. Jag drömmer om att nå ut med mina ord till tusentals människor. Jag vill utbilda mig inom journalistik och skriva om saker som är viktiga och saker som berör. Jag vill lyfta fram fantastiska människor som inte vågar visa framfötterna. Jag vill arbeta i andra länder där det finns folk som behöver min hjälp. Jag är livrädd för att flyga och jag är väldigt sprallig efter midnatt. Jag älskar att umgås med mina vänner och att se andras olycka är det värsta jag vet. Jag har ett kasst tålamodig och ibland ett väldigt hett temprament. Jag känner ofta att folk dömer mig att misslyckas innan jag ens börjat med något för att det är så situationen har sett ut förut. Förut. Den jag var då är inte den jag är nu.

Egentligen skulle jag bara vilja gå förbi en spegel utan att ifrågasätta det jag ser.
Då pratar jag inte om utsidan. Utsidan är något jag måste lära mig att acceptera, då det inte går att göra något åt. Jag vill bara att alla leenden jag ger ska vara äkta och att min insida ska reflektera den jag verkligen är.