Jag fick ett brev från Doktorn igår. Ett brev som jag inte förväntat mig att få och ett brev som sätter griller i huvudet på mig så till den milda grad att jag inte har sovit någonting inatt, nästan. Jag bara tänker, tänker och tänker lite till. Ungefär såhär stod det:

"Bästa Sara Sikström.
Jag har kollat på dina röntgenplåtar från magnetkameraundersökningen du gjorde i Malmö, och jag tycker det finns skäl till att göra om den! Du ska inom en snar framtid komma till neurologmottagningen, och jag skriver detta brev för att du inte ska bli chockad om det dyker upp en remiss för en magnetröntgen. Jag läser även i dina journaler från tidigare akutbesök att du haft huvudvärk och svimningar. Om du fortfarande har besvär med detta ska du kontakta oss på neurologmottagningen redan NU".

Jag vet att jag kanske överreagerar, men för mig, som totalanalyserar detta brev och försöker läsa mellan raderna tolkar jag det ungefär såhär: "Hej Sara. Jag har kollat på dina bilder från tidigare magnetröntgen och jag tror doktorerna i malmö/lund tabbat sig totalt. Cystan du har i huvudet är farlig och måste tas bort, om du inte kontaktar oss så snart du kan finns det risk för att du blir allvarligt sjuk".

Och jag vet, jag överdriver. Men jag har levt med detta i snart ett år och trodde att det skulle vara över. Jag har huvudvärk dagligen och tappar någon gång under dagen al ltid känseln i benen och/eller armen. När dom skriver till mig att en ny magnetröntgen är nödvändig så blir jag rädd. För man släpper inte iväg remisser till magnetröntgen till höger och vänster, dom är dyra att genomföra och det finns inte magnetröntgenmaskiner överallt. Jag har hört att det är 6 månaders väntetid i Falun och får jag tiden inom en snar framtid så betyder det att jag är i behov utav den.

Karma is a bitch, säger man.  Jag funderar på om jag gjort något så hemskt elakt och dumt att jag förtjänar det här. För jag tycker att jag varit med om mycket i mitt liv som jag inte förtjänar. Men jag antar att jag förtjänar varenda liten gnutta utav otur och rädsla, eftersom det aldrig tar slut.

Jag grät hela natten, och ni får tycka att jag är töntig och säga vad ni vill, men som mamma sa, ett huvud är ett huvud och när det gäller sådant så blir jag på allvar livrädd och kallsvettig av blotta tanken på att dom kanske måste gå in i mitt huvud och ta bort något.



(den här bilden togs 1 dag efter att jag blev utskriven från sjukhuset i trelleborg förra
gången jag gick igenom allt detta. Då hade jag inte sminkat på mig på 2 veckor och
jag låg sömnlös hela nätterna då också. Jag vill inte hamna där igen. Oro till tusen).

Upd: Fick precis brev från doktorn, igen. Har fått tid för en MR (magnetröntgen) 11 juni. Det är på fredag. Vilket innebär att jag får för mig att detta känns väldigt akut. Nu blir jag bara ännu mer orolig! Åh!