Det är små fina tunna trådar som håller ihop mig, som håller min ryggrad rak. Små tunna fina trådar som ibland växer sig starka för att i nästa sekund gå sönder snabbare än aldrig förr. Den enda som kan få mig att må bra och njuta utav livet, det är jag. Jag måste inse att det är okej att göra fel och det är okej att ha fel. Det är också okej att bryta ihop, för att jag vet att jag alltid kommer att ställa mig upp igen.

Jag är rädd för att det onda, svarta och mörka ska komma tillbaka så fort jag ser en ljusglimt i mörkret. Jag är van vid att det går åt helvete varje gång jag mår bra, därför skrämmer det mig att jag mår bra nu.

Men jag förtjänar allt detta och jag förtjänar att må bra. Jag har rätt att ha fel och jag har fel när jag tycker att jag aldrig har rätt. Dessa ord bubblar upp inom mig och mina fingrar dansar den snabbaste dansen jag sett över tangentbordet. Det är ord jag vill få ur mig och nu har jag fått ur mig dom. Nu ska jag lära mig en sak.

Att tro på mig själv ♥