Blev kallad för Dagens ängel idag när jag åkte buss. Det var en gammal dam som stod bredvid mig vid busshållsplatsen och vi började prata. Hon hade kvar sin biljett från tidigare bussresa, och skulle därför kunna åka på den igen. Hon ville dock gärna gå på bussen där bak, eftersom hon hade en stor bufflig rullator. Jag erbjöd mig att hjälpa henne att bära på rullatorn, så att hon kunde sätta sig, och sedan gå och visa hennes biljett för busschauffören så att hon slapp trängas. Hon blev så himla glad och tackade mig både en, två, tre och fyra gånger. Och det kom verkligen från hjärtat.

Under bussresan pratade vi lite, och det hon sa fastnade inom mig. Hon sa:
Ibland känns det som att vi gamla måste ursäkta oss för att vi fortfarande lever, när alla suckar, stånkar och stönar för att allt tar lite längre tid för oss.

Hon har så himla rätt. Hur många gånger har vi inte stånkat över att någon gammal gumma/gubbe tar upp tiden när vi väntar på något. I en busskö, matkö, ja vad som helst. Jag kan erkänna att jag själv gjort det, otaliga gånger. Men efter att jag började jobba på ålderdomshemmet i Skåne så ändrade jag inställning helt. Visst finns det griniga gamla gubbar som man inget hellre vill än att ge en spark i baken, men det har ju inte med deras ålderdom att göra (oftast), utan det sitter ju i deras personlighet (om dom inte insjuknat i demens osv).  Dom flesta på hemmet där jag jobbade var fantastiska människor som tackade för minsta lilla hjälp dom fick, och som ofta bad om ursäkt för att dom fanns. Jag kommer speciellt ihåg en tant som senare dog (jag grät så). Hon bad alltid om ursäkt när hon la sig ner för att sova på eftermiddagen. Hon grät, tog min hand och sa: Du är så snäll som hjälper mig, förlåt för allt besvär jag ställer till med. Jag försökte intyga denna fantastiska gumma att hon inte alls ställde till besvär. Hon var i slutskedet utav sitt liv och det sista jag ville var att hon skulle känna sig i vägen. Ingen människa förtjänar att känna sig i vägen bara för att dom är gamla. Eller hur?

Iallafall.. damen på bussen sa att mitt leende hade räddat hennes dag och att hon hoppades på att det fanns flera unga människor som agerade som jag. Och jag svarade henne att det vet jag att det finns. Många utav oss verkar dock skämmas över att hjälpa till, skämmas över att visa ömhet offentligt.

Jag tackar damen på bussen för att hon räddat min dag med hennes fina ord.
♥