Efter att ha sett denna kortfilm är det tårar som faller längs mina kinder. I min mun känner jag smaken utav salt. Jag känner förakt, ilska och oförståelse för dom som gör såhär mot sina barn. Jag läste en bok häromdagen som handlar om en pojk som blir slagen utav sin styfar. När denna styvfar sedan ska adoptera pojken säger han: "Pappa slår mig ibland, men annars kommer vi bra överrens." Pojkens styvfar börjar skratta varpå socialkärringen tror det hela är ett skämt. Och fem minuter senare är denna styvfar pojkens far, enligt papperna. I 15 år till får han stå ut med slag, psykisk och fysisk terror. Och detta är en sann historia.

Vem lyssnar egentligen på barnen? Jag vill bara ta in dom här och krama om dom. Det är vi vuxna människor som väljer att sätta dessa barn till världen och sedan får en del utav oss för sig att vi ska slå dem? Försvarslösa barn som varken kan skydda sig eller förstå varför mamma/pappa gör såhär. Försvarslösa barn som förmodligen själva kommer att börja slåss därför att det är så dom tror att det ska gå till. "I vår familj löser man konflikter med händerna".

Älskade, fina, fantastiska barn.
Jag önskar verkligen att jag på något sätt kunde hjälpa någon.