året börjar med januari, en kylig och mörk månad där istappar och frostnätter är vanligare än solljus och leenden. jag kurar ihop mig inomhus och blir varm utav tanken på att jag är på rätt sida om året. detta är början. jag låter min fantasi flöda och jag tillåter mina tankar att passera den nivån man kan kalla "förnuftig". jag drömmer om solblekt hår och skimrande svenska sjöar. när jag vaknar upp igen så glädjs jag åt att detta är en nystart. det är den första månaden på året och jag kan göra vad jag vill med detta år, bara fantasin sätter gränser.

februari och mars sveper in och jag får ett slag i magen så starkt att jag inte kan förbli stående. än en gång kryper jag ihop i mitt hörn, denna gång för att inse att min tidigare så starke januarivilja om en nystart, ett nytt och bättre år, har blvit besegrat utav verkligheten. mina ådror fryser till is likt istapparna som fortfarande hänger utanför dörren. mars månad börjar ta slut och jag sitter kvar i samma mörka och ensamma hörn.

med april och maj kommer solen. den negativitet och den ledsamhet jag begravt mig under i mitt mörka hörn börjar sakta men säkert smälta bort. jag vågar sträcka på mina axlar och jag känner mig stark. jag ryser utav välbehag när tanken på sommaren slår mig. Jag vaknar upp ur min fantasivärld och inser att jag vågar lämna min trygghet i hörnet för att ta steget in i verkligheten. jag vågar möta alla de människor jag under vinterhalvåret missat.

juni, juli, augusti. det är då nätterna är som lättast och hjärtat bär på kärlek istället för ilska och hat. det är under dessa månader man suger åt sig all möjlig energi man kan hitta för att sedan dela med sig utav den till de som behöver den mer. det är dessa månader man lever för. de ljusa månaderna. barfota, medans gräset kittlar mina fötter, studsar jag runt i ett morgonvått gräs. jag låter min kropp sköljas ren utav det iskalla vattnet från en närliggande sjö. jag blundar, andas in, och njuter.

sen kommer september. det är någonstans här man börjar hitta tillbaka till sin säkerhet, i mitt fall det mörka hörnet längst in i något rum. väl här, när jag kommit fram till nummer 9 utav 12 möjliga månader, då gömmer jag mig igen. min förut så sprudlande personlighet slutar att bubbla. jag tappar gnistan och inser att min ryggrad inte längre håller sig rak. det krävs energi för att sträcka på sig och ett leende är påklistrat, påhittat, påtvingat.

oktober, november. en gnutta solsken under dessa månader är så välbehövligt men så långt borta. det är inte längre någon självklarhet att vi får se solens ljus och det blir mörkt redan innan det hunnit bli ljus. livet går på rutin, vi gör det vi ska för att vi måste, utan glädje. jag hittar ingen inspiration någonstans och jag är ingen inspiration för någon annan.

sedan kommer december. en fantastisk månad om man har pengar och möjligheter. julen har blivit någon slags hysteri där allting ska handla om vem som får dyrast julklappar och vem som spenderat mest till flest. när slutade julen att handla om släkt och vänner? när slutade julen att vara en tradtion och när blev julen ett tillfälle för oss människor att jämföra? vad är det som säger att mina kvalitéer inte är värda lika mycket för att jag inte har råd att köpa julklappar till alla jag känner? materialla saker tar över vår värld och i takt med att hälften utav vårt land njuter i paket och överfyllda matbord svälter folk till döds och somnar under en bro.

sen börjar vi om. vi startar om från januari och jag hoppar än en gång in i min fantasivärld.
än en gång gömmer jag mig under min filt i mitt trygghetshörn, där alla tuffa hårda ord inte kan nå mig.
än en gång börjar jag fantasiera om en nystart, ett nytt liv. jag har varit i det där hörnet så många gånger!