ensamheten smyger sig på. längs min ryggrad går en rad utav kalla kårar när jag inser att jag får ta emot nattens mörker alldeles ensam. stjärnorna, som jag i ditt sällskap hade beundrat, skrämmer mig bara nu. jag har med egen vilja valt att spela en låt vars melodi får mig att gråta. jag har utan att jag förstått det blivit beroende utav dig. utan ditt sällskap på nätterna blir jag sådär liten igen. jag känner inte längre igen mig själv när jag är ensam.

det är precis som att någon under mig drar mig neråt i hopp om att förgöra mig. den där ryggraden som tidigare varit rak och stolt finns inte längre. under alla de ensamma timmar jag spenderar med mig själv ifrågasätter jag alltid min existens och meningen med livet. vad gör jag här? vad är syftet med mitt liv? vad har jag för uppgift? vem behöver mig?

imorgon när jag vaknar kommer allting vara som vanligt igen. men det är dessa nätter, i ensamhet, jag inte kan leva med. att gråta sig till sömns blir en rutin och min blöta kudde är just nu mitt enda sällskap. det sorgliga budskapet i låten jag lyssnar på äter upp mig, ändå kan jag inte stänga av. jag faller djupt in i mina tankar och hamnar där jag var för några år sedan, då hela mitt liv var upp och ner. jag tänker på mitt hjärta och blir om möjligt ännu mer ledsen för att jag är ensam. jag älskar kärleken jag delar med honom och jag älskar tryggheten han gör mig, men beroendet? jag är rädd för att bli alldeles för beroende av någon, därför att jag blir såhär svag när jag är själv.

jag saknar dig, mitt hjärta. det spelar ingen roll hur många dagar det går eller hur långa stunder vi är ifrån varandra, jag saknar dig ständigt. jag vill ligga under din arm inatt, jag vill att du ska byta ut den tomhetskänsla jag nu har inom mig och ge mig all den trygghet och säkerhet bara Du kan tillföra i mitt liv.

nu går jag och lägger mig, med mörkret. i takt med att jag ska avsluta detta inlägg kommer tårarna.
jag har så mycket mörker inom mig från tidigare, som alltid kommer tillbaka när det nalkas natt.