inom mig sprids dom som en löpeld. tankarna. tankarna på det som så lätt kan försvinna men ännu inte gått förlorat. likt en rädsla för något som inte finns uppvisar jag någon slags panik över något som inte har hänt. inom mig fanns en längtan efter något större, som jag fann. inom mig fanns en önskan om en hand, som jag hittat. inom mig nu bubblar en oro. en negativ fantasi, en mardröm, utspelar sig ständigt i mitt huvud. gång på gång fladdrar bilderna förbi. jag förlorar det jag så länge längtat efter och handen som tidigare hållt min hand så hårt lossnar. jag slås ner utav den onda kraft jag så många gånger tidigare varit med om. brustet hjärta.

denna gång vill jag att mitt hjärta ska få vara helt. det finns inga garantier och kärleken är ett tufft spel där man sätter det mest dyrbara man har på spel, sitt hjärta. flera gånger om dagen slår mitt hjärta dubbla slag tack vare den kärlek jag får uppleva. men när mörkret kryper sig på stannar ibland mitt hjärta, och jag hittar mig själv någonstans mellan hopp och förtvivlan. jag inser att den hand som håller min hand finns där för att den vill finnas där. kärlek är ingenting påtvingat, det är något vackert mellan två människor, oss två ♥ jag intalar mig själv detta flera gånger om dagen, och jag försöker att förstå vad en människa kan se hos mig som gör att jag duger som jag är.

det är mörkrets fel. det är när mörkret kryper sig på som jag hamnar i denna onda cirkel. kärlek är skört, och jag har lovat mig flera gånger att jag aldrig skulle bli kär igen. men kärleken är inte bara skör, den är stark, och när man träffar en person med sådan fantastisk utstrålning och kvalité som denna människa då kan man inte kämpa emot. om det inte vore för hans fantastiska kvalitéer så skulle jag inte behöva tänka dessa tankar.

och precis där, kommer jag på mig själv.
jag behöver inte tänka såhär. men jag gör det ändå..