I föregående inlägg skrev jag att jag skulle förklara varför jag inte bloggat så mycket, då jag haft andra saker i tankarna. Jag har en massa bra saker att berätta för er, men jag börjar med det jobbiga så kanske vi kan sluta detta inlägg med att faktiskt le och försöka må bra/se framåt? Okej, vi säger så.

Jag tror ingen missat att jag i juli månad låg på sjukhus pga känselbortfall i benen? Efter en MR (magnetröntgen) så hittades en cysta. Jag mådde jättedåligt över det här i drygt en månad, sen lyckades jag släppa det och gå vidare. Men nu har allt kommit tillbaka, känns det som. I flera veckors tid har jag haft ont i huvudet. Jag får ofta domningar i ansiktet och i bakhuvudet samtidigt som armar och ben ofta drabbas utav känselbortfall. Jag är ofta yr i huvudet och känner mig illamående/svimfärdig. Min vänstra arm har jag ont i väldigt mycket, det "brusar, durrar och svider" (kan inte förklara bättre) i armen när jag försöker att använda den, tillexempel nu när jag skriver det här inlägget. Det är fruktansvärt att känna såhär när man vet att senast jag kände såhär fick jag ligga på sjukhus i 9 dagar och en cysta hittades. Jag vill inte göra en till MR. Har ni gjort en sådan någon gång? Jag låg allra längst in i något som liknar en tub men känns som en kista. Jag hade en tung väst över hela bröstet/magen och mina händer var fastspända. Fick en hjälm på huvudet och ett par hörlurar då den där apparaten låter som ett helt kärnkraftverk. Där inne fick jag ligga i en heltimme.. Jag vill inte =/ I detta nu när jag skriver det här börjar det kännas som sockerdricka i bakhuvudet samtidigt som det känns som att det pulserar där bak, ont gör det iallafall.

Nu över till det som är BRA. Kom precis hem från en jobbintervju på ett utav alla äldreboenden här i Borlänge, och det verkar nästan som att jag fick det. Hon sa att jag skulle återkomma när jag varit på den andra intervju som jag ska gå till på måndag, och tala om vad jag valt och var jag vill jobba. Så jobb till sommaren är nog garanterat nu, och det känns så himla skönt. Att jag sedan förmodligen kommer att få jobba som timvikarie gör ju saken ännu bättre. Åh, jag är så orolig för mitt huvud samtidigt som det är så skönt att allting börjar ordna upp sig. Det är detta jag varit rädd för hela tiden. Att när jag väl lyckas släppa det där med huvudet så ska det komma tillbaka. Jag säger ju det, när någonting går bra så blir allting ett helvete tillslut.

Jag har ju en fantastisk pojkvän. Och han är verkligen fantastisk, han lyser upp alla mörka stunder och han gör mig till den gladaste tjejen i världen, verkligen ♥ Jag vill bara njuta utav det utan att behöva gå runt och oroa mig för att jag drabbats utav något som kommer att ta allt detta fina, underbara ifrån mig.