Pusselbitar. Jag har på senare tid känt att mitt liv varit som ett trasigt pussel. En massa bitar som ligger utspridda utan att kunna hitta tillbaka till varandra. Alla dom här bitarna behöver en annan bit för att kunna fungera, men varje bit får ta sig igenom livet ensam. Nu känner jag att några utav bitarna börjar falla på plats.

Styrka. Det är styrka man behöver för att ta sig igenom alla tuffa tider. De saker jag gått igenom önskar jag inte ens min värsta fiende. Alla stunder utav total skräck som slingrat sig in i mig och aldrig velat ta sig ur, de stunder kommer jag aldrig att glömma. All oro jag hade inom mig, som åt upp mig inifrån samtidigt som jag vacklandes försökte hålla mig på benen. Men till vilken nytta? Snart kom nästa slag i magen och jag föll ner i ett bottenlöst hål som aldrig ville försvinna. Mitt bottenlösa hål blev bara större och större, och jag föll djupare ner och det blev svårare att andas. Luften försvann och marken under mina fötter fanns inte längre där.

Jag försöker glädjas utav det lilla, och häromdagen fick jag fantastiska nyheter från min mamma. Jag tror på dig, Mamma. Du vet att jag hellre blir sårad utav sanningen än en lögn. Med en tuff sanning i min hand ska jag hjälpa dig, men med en dålig vit lögn som du tror att jag vill höra kan jag ingenting göra. Jag tror på dig, Mamma.

Och jag tror på mig själv. Jag har så många fantastiska människor runt omkring mig som gång på gång tagit mig upp ur detta bottenlösa hål ett x antal gånger. Ni är fantastiska. Och jag själv då? Jag har egensakper som jag tycker är bra, men jag har väldigt svårt för att visa dom! Men jag ska försöka. Jag lovar.

Jag lovar er att jag ska försöka bli lite mer positiv.