I flera dagar nu har en hemsk känsla infunnit sig inuti mig. En känsla utav ensamhet, trots att jag inte är ensam. Jag kan likna det lite vid elefanterna som sprang upp i bergen INNAN tsunamin kom, därför att dom visste om det redan innan vi människor såg vågen. Det är ungefär så jag känner. Jag har en stark känsla inom mig som säger att jag kommer bli ensam snart, och nu springer jag alltså själv bort, för att förbereda mig. Jag vet inte varför jag känner såhär och jag vill verkligen inte känna såhär.

En stor del utav mitt liv har bestått utav besvikelse, sorg, smärta och ensamhet. Jag har bott ensam även fast jag inte själv tyckt om det, bara för att jag betedde mig fel mot familjen. Bara för att jag gjorde uppror som 16åring för att jag fått agera vuxen som liten. Jag har skrikit, gråtit, bråkat och trotsat. Men nu när allting blivit bra, när jag faktiskt har ett jobb, en pojkvän, en underbar kontakt med min familj, då kommer alla dom här känslorna tillbaka. Känslan av att vara ensam, att vara ledsen, att vara arg och att bli besviken. Jag är så rädd att jag inte räcker till. Jag vill göra allt och lite till för Kevin, men det känns inte som att jag gör det. Det känns som att han tycker att jag tar honom för givet, och jag är så rädd att förlora honom att jag grät mig till sömns igår när han somnat. Jag är så rädd att förlora honom för att jag ofta förlorat eller blivit sviken av de som stått mig nära. Jag är så rädd att förlora honom därför att jag aldrig i hela mitt liv fått tillbringa så mycket tid med en människa som faktiskt är ärlig och "på riktigt" rakt igenom. Jag är så rädd för att förlora honom därför att hans vardag nu har blivit tråkig pga mig. Jag är rädd att jag gör hans vardag tråkig. Jag är så rädd för att förlora honom för att jag känner att jag inte kan erbjuda honom allt det han är värd. Jag är så rädd för att förlora honom därför att han är värd så mycket, och därför att jag så många gånger i mitt liv känt att folk inte värdesätter mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att få dessa känslor att försvinna, och jag är så rädd att jag har rätt. Jag är så rädd att jag ska stå här om några veckor och inte ha någonstans att ta vägen därför att jag och Kevin inte är vi längre. Jag är så rädd att vi ska dela på våra liv och att jag ska bli tvingad att njuta av livet på egen hand. Jag kan inte njuta av livet utan Kevin, därför att han är den mest underbara njutning jag någonsin bjudits på här i livet. Jag vill inte njuta av något eller någon annan. Tanken på att vi om några år sitter 70 mil ifrån varandra och har någon annan vid våra sidor får mig att bli livrädd. Jag vill aldrig ha någon annan vid min sida, och jag önskar att jag kunde våga tro att han känner likadant. Besvikelse på besvikelse leder till att min tillit är svår att få. Nu när jag känner att jag vågar ge min tillit till Kevin.. så vågar jag inte lita på mig själv.

Jag önskar att jag vågar lita på mig själv så pass mycket att jag inte behöver vara rädd för att förlora honom. Jag önskar att jag faktiskt kan tillåta mig själv att må bra. Det är faktiskt min tur att må bra nu. Utan att låta egoistisk.

Jag vill inte prata om detta därför att jag inte vill tynga ner andra med mina problem.
Därför skriver jag det här. I mitt ventilationssystem. Och nu får jag slå på leendet igen.
♥




Om du ler fast du inte vill blir du bra på att låtsas
och då är det inte tillåtet att må dåligt
för det syns ju inte?
idioti.