ÅÅÅH! Jag vet inte vart all min inspiration har tagit vägen. Ibland känner jag bara för att lägga ner bloggen. Fast det har ju redan hänt. Bloggen är nerlagd fast finns kvar. Jag skriver ju aldrig någonting längre, inte något viktigt eller något som berör iallafall. Jag vet inte vad som hänt med mig de senaste dagarna/veckorna. Känner mig helt OFF.

När jag och Kevin var inne på Coop Konsum i lördags så brast allt för mig. Jag såg en människa som såg så fruktansvärt olycklig ut, och hela mitt hjärta gick i bitar. Nej, jag överdriver inte. När vi kom ut ur bilen så rann alla tårarna fortare än vad jag kan beskriva. Jag bara grät, grät och grät. Visst är det bra att bry sig om folk, men detta börjar gå lite för långt. Jag har inte glömt honom än, och jag blir lika ledsen när jag tänker på honom nu som jag blev då.

Varför i helvete har jag blivit så jävla knäpp?



I find it kind of funny, i find it kind of sad
that dreams in wich im dying are the best i ever had.